Mörker, Midvinternattens Mörker

Dagens öl är Midvinternattens Mörker från Sigtuna Brygghus. Rödaktig färg med ett kaffefärgat skum, lagom kolsyrenivå men ett tunt skum som tyvärr inte håller speciellt länge. Doften är i klenaste laget men rymmer malt, kaffe och melass. Kroppen är kraftigare än doften och innehåller rostad malt, kaffe, melass, "julkryddor" (jag kan tyvärr inte vara mer specifik än så, de anas mest i bakgrunden. En anstrykning av alkohol men inte eldig. Eftersmaken består av kaffe, mörk sirap och torr humlebeska.
Det är inte en dålig öl, men den känns lite slätstruken. Enligt bryggeriets hemsida ska den innehålla kanel, muskot, pomerans, kryddnejlika och kardemumma så jag borde ha kunnat plocka någon av dem, men de kändes tyvärr för indistinkta för det. Det hade varit roligt om man hade vågat mer i styrkan på kryddningen.
3.

Porter från andra sidan Pölen

Idag blev det Anchor Porter som gick under öppnaren.

En nära nog kolsvart öl (som blir vackert rubinröd när man håller den mot en lampa). Det långlivade skummet är kaffefärgat.

En kraftig doft bjuder på toner av roquefort/blåmögelost, hårdrostad malt, kaffe, choklad och en antydan av röda druvor.
Medelfyllig kropp, rostade maltsmaker och en ton av druvor. Torr humleavslutning som aldrig blir metallisk. Kvar ligger smaker av kaffe, choklad och de rostade maltsmakerna utan syrligt brända toner.

Mmmmm... det här är en riktigt bra porter även om den gärna får vara snäppet mindre rostad i tonen, men det är inget jag hänger läpp över.
5-

Giganternas kamp

Timman är slagen för lucköppningen den 27:e. Resultatet blir Slottskällans Imp. Stout vs. N:O Imp Stout, kalenderns 5:e och sista dubbel. Uppsala mot Norrköping, två svenska mikrobryggerier med mer än 10 år på nacken och ett sortiment med bra spridning och av hög klass. I sanning en giganternas kamp.

Nils Oscar Imperial Stout, 330 ml flaska, 7%
Slottskällans Imperial Stout, 330 ml flaska, 9%

Tärningen är kastad, det finns ingen återvändo...

UTSEENDE:
Nils Oscar (N:O): Kolsvart, även mot en lampa. Inga spår av jäst i flaskan och de allra sista dropparna är klara med en lampa bakom. Ett tunt kaffefärgat skum med OK varaktighet.

Slottskällans (SB): Kolsvart men rubinröd mot en lamp. Tydlig bottensats av jäst i flaskan. Kaffefärgat skum, OK varaktighet.


DOFT:
N:O : Medelstor doft, hårdrostad malt, mörk choklad, kaffe, fikon. Verkar en smula knuten. För kall? 15 minuters väntan i glaset ger inte mer än lite mörkt rågbröd och vore den för kall hade jag hoppats på mer än så.

SB: Medelstor doft i glaset men märkbar så snart kapsylen är av. Maltig, hårdrostad malt, söt, alkohol, mörk sirap.


SMAK:
N:O : Medelfyllig, hårdrostad malt, mörk choklad, lätt bränd, kaffee, väldigt torr finish lite metallisk. Eftersmaken är rostad malt med choklad som ligger kvar en stund.

SB: Stor kropp, maltig, söt från både alkohol och restsocker, vinös, karamellig sötma, nästan chokladfudge, kaffe. Torkad frukt, plommon, fikon. Viskös och tycks lägga sig som en film i munnen. En torr avslutning som motar all sötma effektivt, lätt metallisk. Eftersmaken av rostad malt, choklad och kaffe återföljs av torkad frukt.


BETYG:
N:O :3
Det är ingen dålig öl, men ingenting utöver det vanliga heller. Avsaknaden av jäst gör mig lite fundersam, men med tanke på att Samichlaus ändrar sig på fem år (dock med dubbla alkoholhalten) så kanske man ska lägga undan en flaska eller fem? Bäst Före november 2014.

SB: 5-
Riktigt bra redan nu, ett par pinnhål även Nils Oscar på skalan. Det vore spännande att se hur den utvecklar sig över tiden, den har såväl smaker som socker och jäst att arbeta med, så det kommer definitivt hända saker. Bäst Före 2018, vecka 21 (troligen för att de sätter fram dem tio år).

Den som var bättre förr?

Bakom den 26:e luckan döljer sig Samuel Adams Winter Lager.

En klar, bärnstensfärgad öl med ett i det närmsta vitt, kraftigt och väldigt långlivat skum.
En kraftig doft bjuder på malt, sötma från såväl alkohol som restsocker, pomerans, mandelkakor. Vinös, värmande och komplex.

Kroppen är medelstor och när man dyker ner finner man malt, sötma, pomerans, citrus som har gift sig väl med varandra och rundas av med en mycket trevlig humlebeska. Eftersmaken fylls av malt, mandel och pomerans tillsamans med beskan.
4+

Jag måste tillstå att jag har vänt bort blicken från SAWL de senaste åren, men detta torde vara en av de bättre släppen de senast 8 åren, eler åtminstone sedan de sänkte alkoholhalten och mesade till pomeranstonerna i den, något som förr var av tämligen gigantiska proportioner.

Antingen är det ett välkommet (välbehövligt?) avbräck i all belgisk öl i kalendern, eller så har bryggeriet hittat tillbaka till rötterna och höjt pomeransen i ölen igen. Kanske är det bara så enkelt som att engelsmännen har rätt... Absence makes the heart grow fonder.

Hur som helst så är det omväxlande och uppfriskande med en så pass lätt öl med så mycket smak.

Giganter i små flaskor, del II

På juldagen behagade slumpen bjuda på Corsendonk 2007 vs 2008, kalenderns 4:e dubbel! och jag kan inte annat än säga "ÄNTLIGEN!"
Corsendonk är ingenting mindre än 8,5% julgodis på 250ml-flaskor.
Vad gäller förfarandet så kör jag samma procedur som tidigare.

UTSEENDE:
2007: En mörkt rubinröd färg och en mycket lätt disighet, det är dock väldigt lite jäst i flaskorna, med ett ljusbeige skum som är riktigt hållfast. Mycket CO2, vilket även syns på bilden ovan, 2007:an är flaskan till höger. En välkommen överraskning efter besvikelsen på 2007 års Hibernation.

2008: Som ovan fast med något mer kolsyra, men det är ingen markant skillnad


DOFT:
2007: Kraftig doft. Torkad aprikos som inte har gett upp andan sedan förra året, cantalopemelon, fruktig, söt, en engelsk fruktkaka i flytande form, engelsk apelsinmarmelad, vinös, alkohol, torkade frukter, en mycker liten ton av pappighet, kryddor (kanel, nyriven muskot, enbärsaktig), chokladfudge. Komplex.

2008: Kraftig doft. Det absolut första som far i skalen är: WOW! eftersom det på något vis lutar lite som min hemblandade mumma tidigare i kalendern i år. Jag kan inte riktigt sätta fingret på exakt vad det är då det inte finns någon enbär, ingerfära eller pomerans som direkt sticker ut. Gissningsvis är det sötman som ger det hela en ton av sockerdricka. Tonerna av persika/aprikos som man vanligtvis finner dyker upp efter ett tag. Engelsk apelsinmarmelad, söt, alkohol, vinös. Komplex.


SMAK:
2007: Medelstor kropp men åt det lättare hållet (en långsam förjäsning av restsockret? Det kanske kan förklara den fortsatt höga kolsyrehalten?). Maltig, söt, fruktig, torr humleavslutning. Eftersmaken är mestadels torkade frukter jämte beskan.
I de sista dropparna visar sig också jästsedimentet, i flaskan ser man inga spår efter sediment, men de sista dropparna är disiga.

2008: Medelstor kropp, lätt moussig munkänsla även 45 efter första uphällningen (med in liten påfyllning 20 min senare). Fruktig, melon, aprikos, söt, lättrostad malt med en lång torr humleavslutning. Lika mycket (?) jäst här som i den andra flaskan.


BETYG:
2007: 5+
Den har åldrats med allra största behag och om möjligt utvecklat ännu mer fruktighet och massor av kryddor utöver det. På samma gång har den behållt sin kolsyra och den avslutande torrheten. Bravo!!
Lot# H14:06 Bäst Före 03/10/09, men jag kommer spara en flaska till nästa jul ändå, bara för att se hur den klarar sig.

2008: 5+
Som alltid en underbar öl när man lyckas undvika de dåliga batcherna, som dock inte tycks vara många, jag vet ingen som råkat på dem i år, men 2007 hade lite problem.
Lot# C09:00, Best Before 17/10/10

En tung julklassiker

Här kommer då en sen men efterlängtad uppdatering för självaste dagen J som i julafton. Luckan den 24:e visade på Nils Oscar Julöl 2008, och jag klagar inte över det.

En djupt rödbrun färg utan antydan till jäst, som kröns av ett ljust kaffefärgat, krämigt, långlivat skum.
Den kraftiga doften är fylld av rostad malt, mörk sirap, färskmalet kaffe och kanel.

Ölet har en stor kropp, maltig med en mycket restsocker. Hårdrostade malttoner, en lite lätt brändhet, kryddig av kanel och ett inslag av choklad som växer vartefter ölet blir varmare i glaset. Jag tycker det get ett tämligen sött intryck innan efterbeskan kommer loss. Lång torrhet med en mild rostad malt i eftersmaken.

Väldigt drickbar och smakrik, men tyvärr kommer jag inte riktigt ifrån det söta intrycket.
2008 års version är i mitt tycke inte fullt så söt som förra årets, men den har heller inte på långa vägar samma komplexitet i doft och smak vilket drar ner betyget ytterligare ett par pinnhål.
4-

Att gå i ide eller inte gå i ide, det är frågan ...

Turen har kommit till den 3:e dubbeln i årets kalender, inget mindre än Hibernation Ale 2007 vs 2008.

Precis som tidigare körs utseende, doft osv. parallellt. Båda sorterna är givetvis från Great Divide Brewing Co. i USA och på 355 ml styck.


UTSEENDE:
2007: Lätt disig, mörk bärnstensfärg och ett ljust beige skum som ligger kvar riktigt länge. Låg CO2.

2008: Samma utseende som 2007:an, men markant mer CO2 (föga förvånande) som ger ett kraftigare skum.


DOFT:
2007: Kraftig doft, maltig, söt från såväl restsocker som alkohol, torkade frukter, en örtkryddig humle.

2008: Kraftig doft, rostad malt, nästan kaffe-aktig, med en dragning mot bränt socker. Den närmsta liknelsen jag kan komma på är den lätt rökiga tonen man kan hitta i en del skotska ale. Mot slutet glider det en aning mot choklad. Komplex, och väldigt oväntad eftersom det inte är i närheten av hur jag minns den från förra året.


SMAK:
2007: Stor kropp, maltig, sötma från bäde restsocker och alkohol, lite eldig, torkad frukt (russin & plommon). Den avslutande beskan tilltar gradvis i styrka. Ölet har en hel del beska kvar, men inte nog, och inte i närheten av tillräckligt med CO2, för att räcka till angivna januari 2011 som anges på etiketten.

2008: Stor kropp, maltig, sötma från bäde restsocker och alkohol, lätt bränd, kaffeaktig, sirapslik, inte den vanliga "Great Divide"-beskan som jag förväntar mig i en flaska Hibernation. Torr avslutning men inget spår av plåtighet. Vanligtvis anser jag det vara någonting bra, men här lämnar det kvar en lätt söt smak med dragning åt kaffe och jag gillar det inte riktigt.


BETYG:
2007:4
2008:3

Har man bytt recept? Jag tycker den känns så annorlunda mot förra året, men det står inget om det på deras websidor., men man visar även den gamla etiketten där. Å andra sidan är de nya flaskorna märkta med "Bäst Före oktober 2009" så någonting är annorlunda. Kan det månne vara den låga kolsyrehalten vid lagring som gjort att man ändrat sig?

Fatlagrat vaniljmonster

Dan före dan före dan och slumpen väljer ut Brewers' Reserve från Fuller's, en skapelse som lagrats på 30-åriga Single Malt-fat i inte mindre än 500 dagar.

Klar, ljus bärnstensfärg med ett ljust, krämigt skum som ligger kvar länge. Den kraftiga doften bjuder på maltighet, vinös sötma, vanilj, ek, kola och en väldigt avlägsen ton av rökighet i slutet.

Kroppen är medelstor, men med en klar lutning åt det tunnare hållet, whisky, malt, sötma, vanilj, kryddig humle och en torr avslutning. Den är torr nog för att väga upp all sötma från restsocker och vanilj samtidigt som den aldrig blir metallisk, men tyvärr så kommer vaniljtonerna tillbaka i eftersmaken och ger ölet ett lite lätt sliskigt intryck.

Det är en OK öl, men inte mycket mer, även om jag gillar den bättre än Innis & Gunns ekfatslagrade skapelse som lagras i 30 dagar eller så.
Fuller nyttar å andra sidan 30 år gamla fat, så jag förstår tiden och att vaniljtonerna blir mildare, men jag har alltjämt svårt för dem, samt att ölets något tunna kropp ger ett lite lätt vattnigt intryck efter ett tag vilket mest ger känslan av en vaniljsmakande pilsner. Väldigt drickbar, men som sagt en smula på den sötsliskiga sidan.
3+

En julhälsning från Kalkatraz!

Det har blivit dags att sätta kapsylöppnaren i Wisby Julbryggd, och jag måste tillstå att jag gör det med en viss skepsis. Ölen kastades mest in som en nödlösning eftersom Bolaget inte tog in den "vanliga" Yeti Imperial Stout från Great Divide i år, utan bara den ekfatslagrade versionen. Därmed gick min plan att prova ett lagrat ex mot ett färskt om intet.

Mörkt kastanjebrun med ett krämigt, ljust beige skum som ligger kvar riktigt länge.

Medelstor doft, lättrostade malttoner, en lätt maltig sötma, blommig humle och en anstrykning av mineraler.

Kroppen kan väl närmast beskrivas som medelstor men åt det lättare hållet. Lättrostad malt och blommig humle även här och det åtföljs av en kraftigt besk avslutning, en aning metallisk.
Även om den inte är det smakrikaste jag har druckit så har den ändå mycket smak, i synnerhet jämfört med andra svenska julöl som t.ex. Åbro, Pripps & Mariestad. Det är dessutom skönt att se en rejäl helomvändning från sådana bottennapp som 1999 års kloakdoftande skapelse eller 2006 års försök med en sötaktig, platt och intetsägande Weissbier.
Lättdrucken med en hel del smak och jag tror att denna kan få många anhängare runt julborden då den borde stå sig mot det mesta utan att ta överhanden i något fall, med undantag för den kokta potatisen.
4-

En klassiker vs En hemlagad version

Med den rubriken så förstår kanske den inbitne bloggföljaren att det är dags för inte bara den 2:a dubbeln i årets kalender, utan även den årliga "Mummornas Kamp"!

I den ena ringhörnan återfinns den sedvanliga trotjänaren, tillika den enda kommersiellt tillgängliga mumman: Falcon Julmumma. I det andra hörnet ses en återvändare från förra årets kalender, dagen till ära iförd nya kläder: SundbybergsSällskapets Hemblandade Mumma.

UTSEENDE:
Falcon Julmumma, FJ:
Gamla trotjänare bjuder sällan på överraskningar och det gäller även här.
Kastanjebrun klarfärg med ett ljust beige skum som ligger kvar länge.

SundbybergsSällskapets Hemblandade Mumma, SSHM:
En opak, mörkbrun chokladfärg med ett långlivat kaffefärgat skum som mer än gärna lämnar brysselspets efter sig.


DOFT:
FJ: Kraftig arom, söt, maltig, massor av kardemumma, en aning av kryddnejlika och kanel.

SSHM: Kraftig arom, enbär, kanel, kryddnejlika och kardemumma.


SMAK:
FJ: Medelstor kropp, söt, kryddig av kardemmumma och kanel. Humletorr finish som blandar sig med kryddorna. Långlivad.

SSHM:
Medelstor kropp, kryddig, enbär, kardemumma, kanel, kryddnejlika, en lätt ton av rostad malt. Endast en aning sötma eftersom det var kring en tredjedel sockerdricka enligt nedanstånde recept...

* 3,5 cl kryddad sprit (4 cl vodka med 2 hackade enbär, 3 kryddnejlikor, 1,5 krm malen kanel
och en bit pomeransskal aningen större än en lilfingernagel). Detta fick dra ca 72 timmar.
Jag siktade först på 24 timmar men Ödet ville annorlunda. Det kanske var bra...?
* 20 cl Carnegie-Starkporter
* 10-12 cl sockerdricka
Enligt mina beräkningar ger detta 2,5 cl ren sprit i 33,5-35,5 cl totalvolym, så någonstans mellan 7-7,5%.

En kryddig, torr avslutning som ligger kvar länge. Tyvärr så finns det en svag ton av kaffesump alldeles i slutet.
Den kunde ha varit aningen sötare, antingen genom en liten slatt sockerdricka till, en halv sockerbit utrörd i spriten eller kanske som jag först planerade: 2 cl portvin. Tyvärr upptäckte jag i sista stund att jag inte hade något portvin kvar, och sherryn stod i botten av lådorna med sprit i barskåpet.

Den är varken så söt eller så kryddastringent i avslutningen som förra årets hemkryddade och kryddnejlikan är inte lika dominant, men kryddningen är färskare vilket är bra, det ger ett fräschare, mer drickbart resultat.
En liten slatt porter i glaset när halva originalblandningen är uppdrucken ger en torrare, mer rostad smak vilket inte känns rätt. Inte så mycket pga. torrheten, utan pga. de rostade smakerna.

Att slå i ca 1 cl Mekong lyfter söman eftersom den mest liknar rom(*), men även alkoholhalten och kryddornas torrhet ökar betänkligt, nästan till 2007:ans nivåer.

När detta balanseras med 4-5 cl sockerdricka så återkommer den mjuka, runda kryddigheten, men den blir en smula sliskig. En slatt porter justerar detta men ger lite för rostade smaker. Svårigheten tilltar säkert i och med att alkoholhalten sjunker i glaset.

Den ursprungliga blandningen var den jag fastnade bäst för, och hade jag tillsatt 0,5 cl Mekong till denna hade den kanske blivit bättre, men jag gillade den skarpt redan som den var.


BETYG:
FJ: En gammal bekant, och man vet vad man får. Riktigt bra om man är karl nog att tåla sötman och kryddigheten samt har vett nog att inte para den med fel rätter på julbordet (sill och söta efterrätter). För den som upfyller dessa krav men inte vill ta sig omaket att krydda egen mumma är den ett bra val IMO.
5.

SSHM:
I mitt tycke är detta min bästa batch hittills. Bra balans mellan kryddorna, möjligen skulle pomeransen kunna ökas något, med risk för att få en beskare, torrare avslutning.
5+ Hemkryddad mumma äger slagfältet


Sådant som är värt att fundera på:
*Kanske lite rivet apelsinskal som får dra 10-15 min innan silning för lite citrustoner?
*Nykryddad sprit för mer arom, mindre astringens.
*Aningen portvin/cognac med en liten sockermängd för att höja sötma/alkoholhalt. Kan detta komma ifrån kaffesumpstonerna/de rostade inslagen? Mumma ska IMHO vara söt och kryddig snarare än porterchokladig eller stoutrostad. Carnegie Stark-Porter har använts länge och det borde inte finnas något skäl att experimentera med t.ex. den chokladiga Bath Festivity eller den mindre rostade Mariestads Porter.
*Alkoholhalten... sex till nio kanske t.o.m. tio procent? Var framhävs kryddaromen bäst utan att astringensen tilltar för mycket?

Med siktet inställt på nästa hemkryddade mumma.

(*) Mekong är framställt av sockerrör och liknar således mest en rom om man ser till det rent tekniska, men det hindrar inte att man kränger den som whiskey, eller (vilket åtminstone hände vid ett tillfälle 1979), som cognac.
Min morfar var stationerad som pilot i Bangkok under en tid och släkten hälsade på vid ett tillfälle. Efter en middag vill min far ha en whisky till kaffet medan morfar vill ha en cognac.

Kyparen nickar förstående, försvinner en stund och återkommer med en flaska vars innehåll han slår i min fars glas. När han sedan gör en ansats att hälla upp ur samma flaska till min morfar är de snabba nog att hinna stoppa honom.

När de pekar på min fars glas och säger:
-Whiskey.
så svarar kyparen
-Yes.

När de sedan pekar på morfars glas och säger:
-Cognac.
så svarar kyparen
-Ah! Yes.
...och sträcker fram samma flaska igen för att slå i glaset.

Go figure!

I väntan på förtrollningen

Dagens datum är den 19:e och turen har kommit till ingen mindre än Old Stock Ale 2007 från amerikanska North Coast Brewing, bryggeriet i kalifornien som ligger bakom bl.a. Brother Thelonius, La Merle och Old Rasputin.

Tyvärr blev det ingen ny kalenderdubbel eftersom jag var för sent ute för att få fatt i en flaska anno 20008, men eftersom 2007:an ingick i förra årets kalender så ska jag åtminstone kunna få till någon form av jämförelse.

En jästgrumlig kastanjebrun färg med ett kaffefärgat skum som trots att det till en början verkar sjunka ihop snabbt ligger kvar länge.
Doften är kraftig med malt, rostade toner, sötma från alkohol och restsocker, torkade frukter (russin och fikon), farinsocker. En avlägsen ton av kaffe gör ett kort gästspel i slutet.

Kroppen är stor, maltig, söt, alkoholig, eldig, värmande, torkade frukter, knäck, kryddig humlearom som följs av en kraftig men aldrig metallisk efterbeska.
Old Stock bjuder på väldigt mycket mer eldiga alkoholtoner än t.ex. Thomas Hardy's Ale som klockar in på samma procenttal.

Eftersmaken fylls av rostad malt, sötma, humletorrhet och eldig alkohol, men det är ingening himlastormande, eller en så torr beska så att man betvingas att fatta glaset på nytt. Det är dock inte en dålig öl, tvärt om.
4-.


När jag blickar tillbaka till förra årets kalender, 5:e december, så ser jag att ölet har tappat sina toner av körsbär och mandel, men i samma sväng har även lösningsmedelstonerna försvunnit. Humlen har gått från gräsig (mycket färsk humle?) till kryddig. Jag anmärkte även på att den var spretig, något som jag inte alls upplever nu, ett år senare.

Jag står fast vid vad jag skrev då, 2007:
"De Old Stock Ales jag provat tidigare har bara lagrats ett eller två år och de har varit fantastiska".

Låt vara att 2007:orna inte förtjänar epitetet fantastisk riktigt ännu, men de ligger kvar på samma betygsnivå, och tappet av körsbärstonerna till trots så måste jag tillstå att jag föredrar en mindre spretig öl med mindre lösningsmedelstoner. Det finns jäst i flaskan och tillräckligt med alkohol och annat för att både det ena och det andra ska kunna ske under de kommande åren. På etiketten anges Bäst Före till augusti 2010, men jag hoppas de ska gå att spara ytterligare några år.

Belgiska lyckönskningar som bjuder på STORA överraskningar!

Dagen till ära vankas det lyckönskningar från Belgien. Det är nämligen en flaska Bons Voeux från Brasserie Dupont som ska avnjutas, men det får bli senare. Först ska jag pallra mig iväg till villan för att träffa de andra ölkalenderinnehavarna för lite gemensam avsmakning.
Ovan ses de andra lyckliga ölkalenderinnehavarna, Fredrik & Anders, i full färd med att avnjuta Chimay Blå respektive Primator. Själv njöt jag för tillfället en Yttre Gaarden från Nynäshamns Ångbryggeri. Bilden är lite suddig, men killarna är snabba i vändningarna när det finns öl i glaset, och min slutartid har sina gränser. =)

På det hela taget var det en trevlig kväll och det dryftades en hel del ölrelaterade saker. Fattas bara annat när tre ölkalendrar och Linus, som tyvärr fallit ifrån i år pga. tekniska problem, strålar samman på ett vattenhål som Greens där Bryggeriet har satt sina spår i utbudet.

Så... över till dagens öl: Bons Vœux från belgiska Brasserie Dupont (se länk ovan).

Min första tanke, efter att ha kommit hem kl. 01:00, slängt div. skräp, och känt mig rätt nöjd efter puben, trots att jag missade den välmatade jultallriken, är: Hur i helv... ska jag kunna få i mig 75cl 9,5% öl... nu?

Skam den som ger sig, och även om jag föredrar att dricka en hel flaska för att betygsätta en öl så gör jag undantag för 75:or, så skam den som ger sig. I värsta fall får jag väl spara en del till kvällsmackorna, eller ta god tid på mig...

En jästgrumlig blekt gyllene färg med ett vitt krämigt skum som så sakteliga sjunker ihop till något som liknar vispad äggvita. MASSOR av CO2.
En kraftig arom, söt, källaraktig, vanilj, blöta ekfat, en antydan till fruktig parfym, vinös.
Den första tanken som far genom skallen är: VAD I HELV.. är detta?, eftersom det ligger mellan en tripel och en spontanjäst öl, men med mindre inslag av syrlighet och fruktestrar.
Ett svagt inslag av peppar om man doftar länge och plikttroget.

Smaken speglar doften: VAD I HELV... är detta???
Om det går som en anka och kvackar som en anka så är det en anka, men detta ser ut som en tripel och luktar dels som en tripel, dels som en spontanjäst öl, det är ölens motsvarighet till cockatrice (recept).
Stor kropp, moussig munkänsla pga den höga CO2-halten, maltig, söt, vanilj, fruktighet som skiftar mellan persika, aprikos, ananas och andra tropiska frukter. Ingen uttalad humlesmak. Komplex. Bara en nätt och jämnt torr avslutning, relativt långlivad. Det finns inget som lockar dig att ta en klunk till.... förutom ren & skär nyfikenhet.

Jag köpte flaskan på Bitter Virtue i Southampton november 2005 för £4.45 (ca 65 spänn med dåvarande kronkurs), och den har lagrats vid 12-14 grader enligt rekommendationen på etiketten (mest för att det är kring den temperaturen mitt källarutrymme ligger, snarare än något annat). Jag kan dock inte låta bli att undra vad den skulle smakat som i färskt tillstånd (Bäst Före på etiketten är juli 2009). Den sista slatten med jäst ger ölet ett mycket grumligt utseende, men jästen lägger sig, tro det eller ej, tämligen snabbt på botten (se bild nedan) och inverkar inte i större utsträckning menligt på smakbilden.

Jag kan inte gärna tilldela en öl som jag till en början höll på att sprutmåla skärmen med, om än i ren chock, högsta betyg, men väl ett högt betyg för en välbrygd skapelse med många bottnar som bjuder på rejäla överraskningar. Likt många andra ljusa starka belgare/triplar är har den här en drickbarhet långt bortom sin alkoholhalt på etiketten vilket i och för sig, eftersom det är en belgare, är föga förvånande.
5.

Giganter i små flaskor

Eftersom Thomas Hardy's Ale firar 40-årsjubileum i år så passar jag på att köra ännu en dubbel och jämföra årets version mot 2007:an. Precis som vid tripeltestet kör jag doft mot doft osv.

Båda årgångarna kommer i en liten trevlig 25cl-flaska med foliehätta. Trots storleken kan man dela dem på två personer eftersom de klockar in på hela 11,7%. Samma storlek gör paradoxalt nog även att det inte är några större problem att själv prova två årgångar enligt Fredriks uträkning den 11:e december: Det hänger helt på storlek och alkoholhalt.
För att ta ett exempel med Thomas Hardy's mot Cuvée Angélique på storflaska som jag provade tidigare så innehåller dagens två flaskor 5,85 cl ren alkohol jämfört med storflaskans 6,23.
Att jag har semester och inte behöver gå upp till jobbet imorgon spelar givetvis in det med.

UTSEENDE:
2007 års flaska är jästdisig, bärnstensfärgad och har ett benvitt skum som ligger kvar länge. Mycket CO2 i flaskan som utvecklar mycket skum

2008 är i det närmaste identisk till utseendet men det har näst intill noll CO2 och utvecklar mycket lite skum, inte ens så att det täcker hela ytan i glaset, trots generös slagning. Det hördes knappt ett ljud när kapsylen åkte av, till skillnad från 2007:an som hade ett rejält pys.


DOFT:
2007:an har en medelkraftig doft fylld av malt, vinös alkoholsötma och blåmögelost. Den känns en aning knuten, men det enda som hände när ölen värmdes upp i glaset var att alkoholdoften tilltog och började ta överhanden.

Årets flaska bjuder på en lika kraftig doft men med klenare innehåll, där finns rostade malttoner, lakrits och en släng av högre alkoholer. Likt 2007:an så tilltar alkoholkaraktären vid uppvärmning.


SMAK:
I 2007 års flaska kommer den verkliga karamellen! En stor kropp, moussig, nästan krämig munkänsla pga. all CO2. Maltig, söt både av restsocker och alkohol, vinös men aldrig eldig, fruktig, persika, päron, cantalopemelon, brunt farinsocker, knäck, rostad malt. Komplex.
Inga humlearomer, eller åtminstone inga som är direkt identifierbara som sådana. Kraftigt bitter avslutning som utan vidare matchar all sötma utan att slå över i metall.
Eftersmaken är lång och fylld av lena frukter, rostad malt och torr humle.

2008:an känns till en början väldigt platt pga. avsaknaden av CO2 men efter att ha försiktigt smugit ner resten av flaskans innehåll i glaset vilket hjälper en smula så framträder en stor kropp med sötma av restsocker och alkohol, sirapsaktig, persika, aprikos och något lite syrligt citrusaktigt som jag inte kan sätta fingret på. Kumquats?
Väldigt låg humlekaraktär, eftersmaken är en knäckig sötma som följs av en kort torrhet och det känns att ölet inte gått ihop riktigt ännu.

BETYG:
2007: 5
Smakrik och levererar mycket mer smak än vad som lovas i doften, något som är på tok för ovanligt. Sedan förra året har den tappat sin spritighet och gått ihop riktigt bra utan att för den skull tappa all fräschör och fruktighet.

2008: 4
Smakrik, men inte lika bra som 2007 års version när den var färsk.


Har någon annan provat årets version och upplevt samma låga kolsyrehalt, eller har jag bara fått ett måndagsexemplar på halsen?
Just nu känner jag mig bara riktigt glad över att det var 2007:or som jag ställde ner en låda av i källaren. Även om de i färskt tillstånd bjöd på ungefär samma upplevelse som 2008:orna så drar känslan av en halvavslagen Real Ale ner betyget ett snäpp, och jag undrar hur de kommer vara om 10-15 år om kolsyrenivån är så låg redan nu.

Jul på västkustsvis

Universum har idag den 16:e slumpat fram inget mindre än Grebbestads Julöl 2008.

Mörkt bordeauxröd med ett långlivat, kaffefärgat skum.
En kraftig doft av rostad malt, lakritsrot, sötma och kanel.
Den lätta kroppen bjuder på smaker som rostad malt (förvånande, eller hur?), lakrits, kanel, muskot. En lätt bränd maltton smyger sig in på slutet och blandar sig med den avrundande beskan. Ölet är inte överdrivet humlat, bara tillräckligt för att väga upp sötman och ge en kort torr eftersmak tillsammans med lakritsen och kryddorna.

En bra öl, men jag måste nog tillstå att jag med åren börjar få allt svårare för just muskottonerna i öl, jag tycker att de så lätt börjar dra åt det syrliga hållet.
3.

Med det så var uppdateringen för de senaste två dagarna klar, och jag är på banan igen.

En belgisk tolkning av änglar i flytande form

Turen har kommit till belgiska De Glazen Toren, ett tämligen nystartat bryggeri (2004) och deras Cuvée Angélique som verkar vara ett nytillskott i bryggeriets repertoar, det finns ingen information om den på deras websidor.

Lätt jästgrumlig, bärnstensfärgad och med ett ljust kaffefärgat skum som dröjer sig kvar länge i glaset.
Doften är kraftig och fylld av malt, sötma, kola, mandelkakor och mineraler.
Den är ganska lätt i kroppen, maltig, söt, lite vinös och ett inslag av knäck. I eftersmaken dyker det upp rostade maltsmaker som slåss tillsammans med humletorrheten, en riktigt kraftig sådan som dock aldrig blir metallisk, om att dröja sig kvar längst i munnen.

Ett överraskande enkelt men ändå smakrikt öl. Väldigt hög drickbarhet för att vara en Dubbel. I mitt tycke är den snäppet mer lättdrucken än Chimays röda (som på intet vis kräver kniv och gaffel för att gå ner). Jag saknar dock ett par dimensioner i ölet, det känns som doften som sprider sig i rummet lovar mer än vad som visar sig när man sticker näsan i glaset. Ett bra öl likafullt.
3+

Trenne Trappist-Triplar

En dag som denna, när Linus kalender alltjämt ligger i dvala, Fredrik verkar ha gått i ide över helgen och det är 3:e advent.. vad gör man då? Jo! Man ökar tempot med en rejäl kylskåpsrensare: Trenne Trappist-Triplar.
Idag ställs Chimay mot La Trappe mot Westmalle! Handsken är kastad, det är ingen lek längre!

För att förenkla jämförandet (hoppas jag) kommer jag ställa doft mot doft, smak mot smak etc.
UTSEENDE:
Chimay:
Djupt gyllene färg, lite jästgrumlig med ett vitt krämigt skum som ligger kvar länge.

La Trappe:
En disig bärnstensfärg med ett ljust benvitt skum som trots att det ligger kvar länge försvinner snabbast av dem alla.

Westmalle:
Disigt gyllengul, MASSOR av CO2, det bildas nästintill inget annat än skum när man först slår den i glaset, trots försiktighet. Långlivat skum.

DOFT:
Chimay:
Medelstor doft, maltig, fruktig med inslag av cantalopemelon och persika, mandelmassa, alkohol, sötma.

La Trappe:
Medelstor doft, maltig, mandel/Amaretto, lätt lösningsmedel, päron.

Westmalle:
Medelstor doft, maltig, , honung, alkohol, mandelmassa. På det hela taget känns den en smula knuten, den vill aldrig riktigt utvecklas i glaset, trots uppvärmning.


SMAK:
Chimay:
Medelstor kropp med mycket CO2 som ger en mousseliknande, krämig munkänsla. Maltig, fruktig, alkohol, söt men ändå lätt och läskande med en humlebesk, torr finish som drar lite mot metall. eftersmaken är maltig, torr och långlivad.
Väldigt drickbar, långt bortom sina 8%, men den är ändå värmande, smakrik och har tillräckligt med humle för att få dig att ta en klunk till.


La Trappe:
Stor kropp, maltig, söt, mandel/Amaretto, kryddig, inte så moussig eller lätt som Chimay, alkohol, värmande. En tillbakahållen humlesmak men en riktigt torr avslutning som aldrig blir metallisk.
Det finns en bismak i den som jag inte gillar i en trippel, men som jag inte kan sätta fingret på. Måhända är det någon rostad maltsmak som placerar den närmare en dubbel än en trippel men helt säker är jag inte. La Trappe är den klart mörkare av de tre och har mest jäst i flaskan.
Kan det vara den tillsatta koriandern som spökar?

Westmalle:
Medelfyllig kropp med mycket CO2 och en mousseliknande munkänsla, krämig, maltig, söt både från alkohol och restsötma. Det finns en antydan till fruktighet bland all alkohol och restsötma, men den utvecklas aldrig vidare. Inte lika smakrik som Chimay eller La Trappe, den känns alltjämt knuten och utvecklar inte sin fulla potential, det finns inte ens en riktigt torr avslutning, jämfört med de andra. Nog är den allt torr nog att motverka all sötma, men varken mer eller mindre.
Är alkoholhalten för hög? Jag gissar att den skulle må bättre av att ligga kring 8% som de andra två istället för 9,5% (18% högre), men det kan ju, som så mycket annat, även bero på jäststammen.


SLUTBETYG:
Eftersom jag upplever La Trappe vara halvvägs mellan en dubbel och en tripel kan andraplatsen tilldelas Westmalle på något som mest liknar teknisk knockout. Förstaplatsen intas ohotat av Chimay.
Det ska dock tilläggas att samtliga är bra öl och alla tre bryggeriers Dubbel är väl värda att provas. La Trappe har dessutom en Quadrupel som bäst som beskrivs som: Oh...my... Gods.

Chimay: 4+
La Trappe: 3
Westmalle: 3+

En gammal trotjänare som fortfarande inte når upp till gamla höjder

Det är inte utan ett visst mått av skepsis som jag sätter kapsylöppnaren i dagens öl: Christmas Ale 2008 från Shepherd Neame. I mitt tycke har de haft svårt att leva upp till en riktigt bra julöl sedan superåret 1999 då de hade tryckt ner en säck med mandel i varje flaska. Undtantaget är 2004 som hade en viss charm med mycket smak och en bra komplexitet, i övrigt tycker jag de har varit lite slätstrukna. I grund och botten bra öl, men lite för lika deras vanliga produkter för att jag ska bli hänförd av hur bra deras julöl är. Vad blev då omdömet?

En ljus bärnstensfärg där ett benvitt skum ligger kvar riktigt länge. Doften är kryddig och fylld med tallkåda, lättrostad malt och vanilj. Den medelstora kroppen bjuder på smaker som matchar doften: rostad malt, vanilj, lite eldiga alkoholtoner, restsötma och kryddig humle.
Avrundningen är förvånansvärt blygsam, inte särskilt torr. Lite humlebeska som nätt och jämnt väger upp de söta tonerna av alkohol, restsötma och vanilj tillsammans med efterdyningar av rostade maltsmaker.
Kort sagt: Inte uppe på 1999 eller ens 2004 års nivå i år, men bättre än förra året.
3-

Espressokaffe, frestelser och en bonusöl

Turen har kommit till Nils Oscar Coffe Stout.

Om någon tycker att det är mörkt ute på kvällarna så här års så titta djupare i ett glas Coffe Stout från N:O... här snackar vi svart som synden, och inte en strimma av rött ens när man håller den mot en lampa. Skapelsen kröns av ett ljust kaffefärgat, långlivat skum.

Doften sköljer över en som en ljuv dröm. Snålvattnet rinner till när man påminns om doften av en dubbel espresso där man just rört ner sockret. Kaffearomen är inte bara näst intill allenarådande, den är även väldigt ren och lätt. Inga störande inslag av hårdrostade kantiga, lätt syrliga malttoner eller gammal kaffesump, bara ren och härlig espressoarom. Helt enkelt antitesen till Bath Festive Ale.

Espressokaffe visar sig senare vara en helrätt beskrivning. Den uppmärksamme läsaren ser, med viss svårighet, att det står "Rwanda Gatsinga" på etiketten. Man har helt enkelt haft i espresso i ölet, och kaffet har bryggts på bönor från Gatsinga Estate i Rwanda.

Kroppen är förvånansvärt lätt, jag hade väntat mig lite mer sötma som motvikt mot allt kaffe. Det är dock fortsatt frågan om ren espressosmak, och kaffesumpstonerna lyser med sin frånvaro. En lätt chokladton som påminner om chokladdoppade kaffebönor smyger sig in samtidigt som efterbeskan tar allt större plats i smaken. Först mot slutet anar jag lite kaffesump, men vad som dröjer sig kvar i munnen tillsammans med en väl avvägd efterbeska är alltjämt rena kaffetoner med inslag av mörk choklad.
4+

Efter dagens öl bar det sig inte bättre än att jag högg in på en Chunky Monkey, MMm mmmm...
"Yield to temptation ... it may not pass your way again."
-- Robert A. Heinlein



Bonusölen då?
Jag förlänades en halvliter "Jul(itta) Ale" av Svarta Hinkens Badrumsbryggeris bryggmästare, frilanskonsult och tillika ägare. När han går på Stockholms gator som en helt vanlig man kallar han sig Per-Erik.

Ljus, lite lätt disig med riktigt låg kolsyrehalt som det anstår en sann real ale. Humlesorten (sorterna?) från genbanken i Julitta bidrar med friska, fräscha fruktiga toner, lite inslag av citrus mellan varven. Lätt kropp, fruktig, humlearomatisk med en torr finish.
Så här i efterhand ångrar jag att jag inte hade modet att pytsa i bara en aning socker för att höja kolsyran lite.

Tomtarna på loftet anno 2008

Ja, de borde väl nästan bli det, årets årgång av Chouffe N'ICE som har stått i kylen medan 2007 års flaska mestadels stod i källaren ett par trappor ner.

Ingen bild på dagens flaska tyvärr, men eftersom den är identisk med gårdagens så är det ingen större förlust. Färgen på ölen är mer åt det ljust kastanjebruna hållet snarare än körsbärsröd, annars är de identiska även där. Skummet är något ljusare på den färska varianten, annars är det samma där.
På tal om identiska... Flaskorna är inte årgångsmärkta på något sätt, så det enda sättet att hålla isär dem är bäst före-datum.
För 2007:an anges detta till augusti 2009 medan det för årets version är satt ända till augusti 2011. Av någon anledning har man alltså valt att lägga till ett år. Förvisso köpte jag 2007:orna ganska sent (läs:efter nyår och jagade de sista prisnedsatta flaskorna) men att det skulle vara den bidragande orsaken har jag svårt att tro. Det är inte utan spänning som jag ser fram emot vad bäst före-datum blir på 2009 års Bolagssläpp. Kanske det är läge att märka årgångarna med färgade band runt flaskhalsen i öllagret?

Ölen då? Jo tack, den är försvinnande god och har en kraftig arom med sötma från alkohol och restsocker, kryddig timjan, italienska mandelskorpor, amaretto och alkohol.
Kroppen är stor med alkoholsötma, vinös och värmande men aldrig eldig. Restsockersötma, mandel, en anstrykning av kryddig humle innan den torra avslutningen som dröjer sig kvar med timjan och en antydan av apelsin.

Jag måste tillstå att 2008:an (föga oväntat) har en lättare, fräschare och fruktigare ton än 2007:an, och jag föredrar dem så. Inte så att jag tycker illa om den lagrade, den utvecklade körsbärstonen är rätt häftig, även om den inte riktigt når upp till vad en del lagrade imperial stouts kommer upp i. Fräschören i kroppen, mandeltonerna och den nu närvarande apelsintonen vinner slaget, även om det är strid på kniven om vem som avgår med segern.
5.

Hur var då 2007:orna som färska?
Här finns 2007 års kalenderinlägg (scrolla ner till den 26:e, där kan man även hitta en bild på det årets upplaga). Jag hittar inte samma initiala spretighet i 2008:orna, eller de kraftigare citrustonerna. Ölen är dock lika drickbar trots sina 10%, i såväl färskt som lagrat skick, och priset är det fortfarande inget fel på. 50:- för en storflaska eller 0,66:-/cl eller
en burk Sofiero Original för 16:60:- (för att anamma lite spextitulering) kan väl kännas dyrt om man jämför med Sofiero, men inte för andra belgare som kostar mostvarande 1:-/cl.

Å andra sidan, skulle jag köpa en Sofiero och den verkligen smakade som om den var värd 0:66:-/cl (dvs att den smakar allt annat än Ramlösa) så vore jag ganska nöjd.

Tomtar i källaren anno 2007

Den första "dubbeln" i årets kalender väntar bakom dagens lucka. Orsaken till bruket av citationstecken är helt sonika det faktum att ölen kommer jämföras mot en annan, men den ölen får vänta till imorgon av den enkla anledningen att dagens öl jämförs med årets upplaga av samma öl. Med andra ord så är det Chouffe N'ICE 2007 som avnjuts idag, medan Chouffe N'ICE 2008 står och väntar bakom morgondagens lucka. Jag är helt enkelt bara en människa, med tonvikten på EN människa, och även om jag har semester mäktar jag inte riktigt med två storflaskor 10% öl även om det börjar närma sig läggdags. Jag har två ankor som ber på sina (bokstavligt talat) bara lår att styckas upp och packas i grovsalt för vidare förädling imorgon innan jag får tryna in ikväll, och två flaskor vin och en vass kniv känns inte som en lyckad kombination. Jag beslutade redan på förhand innan kalendern drog igång att prova dem dagarna efter varandra, och Ödet ville inget annat än att de i den senaste sorteringen i Excel faktiskt hamnade efter varandra, tro det den som vill, trots att det bara är den 10:e dagen i kalendern, av 31, även om jag har låst den ölen som kommer drickas den 31:a. Det om detta, över till dagens öl...

ölen som inte är en julöl på annat vis än att den råkar ha extremt fula trädgårdstomtar på etiketten, men vad kan man annars förvänta sig av ett bryggeri som på baksidesetiketten anger sin postadress till B-6666 Achouffe! Den extra 6:an betyder att vi jävlas lite extra med dig, och det bjuder vi på!

Ett mörkt rubin rött, klart öl (trots jäst i flaskan) med ett ljust beige skum som ligger kvar länge. En kraftig arom, maltig, lätt syrlig till en början, körsbärsjuice, alkohol och italienska mandelskorpor. Ett lätt pappigt inslag.
Kroppen är stor och rymmer sötma från såväl restsocker som alkohol, en värmande ton som aldrig blir eldig trots den höga procenthalten. Karamellsötma, mandel/amaretto med en humlekryddig bakgrund.
En nätt och jämnt torr avslutning, men inte en så långlivad eftersmak som jag hade hoppats på, en lätt karamellig maltsmak är vad som dröjer sig kvar längst, och den torra biten i avslutningen känns inte riktigt som en humletorr avslutning, men absolut inte som en syrabaserad sådan heller. Som lagrad tycker jag spontant att ölen har en djupare smak, mer sammanhållen, även om den inte direkt kunde kallas spretig som färsk, men den har också tappat fräschören, kryddigheten och en del av sin komplexitet varefter den har tappat sina toner av timjan och humlebeskan.

Om detta överensstämmer med sanningen återstår att se. Imorgon kommer svaret, då jag kommer gå tillbaka och titta vad jag verklien ansåg om 2007:an som färsk, nu har jag bara tagit det ur minnet, så det återstår att se vad ett år och selektivitet gör med öluppfattningen
4+


Sist men inte minst är det glädjande att se att Fredrik äntligen har hittat andra andningen och att Anders med sällskap fortsätter i god takt. Det återstår dock att se huruvida Linus vaknar ur vinterdvalan eller ej...

Något helt annat än destillerad tall

Turen har idag kommit till årets upplaga av Christmas Ale 2008 från Anchor Brewing Company, den 34:e i ordningen. Som traditionen bjuder så pryds etiketten av ett träd, Pinus Jeffreyi.

Mörkt kastanjefärgad med en dragning åt kaffe och ett kaffefärgat skum som ligger kvar länge i glaset.
Det första som slår mig med doften är att den inte alls är lika intensivt kryddig som den varit ett par gånger under de senaste versionerna. En stor doft fylld med malt, mörk sirap, mörkt rågbröd, muskot och lakrits samt en svag ton av lakrits.

En medelfyllig kropp bjuder på lättrostad malt, kryddor i form av kanel, muskot och lakrits, en lätt touch av roquefortost. De lättare kryddinslaget get ett IMHO fylligare öl som upplevs lite sötare (eller är det så att man har höjt restsötman för att bättre kunna lyfta fram kryddsmakerna?)
Jag tycker humlen känns väldigt tillbakadragen, så i det avseendet låter Anchor fortfarande kryddorna spela andrafiolen. Ölen känns lite söt, ibland nästan vinös och eftersmaken präglas av kryddorna, humlen tar i så mycket som behövs för att mota sötman, men försvinner sedan. Måhånda skulle ölen må bra av en liten ökning i IBU för att ge lite mer humlekaraktär åt ölet. Inte mycket, bara nog för att ta udden av sötman. Kryddningen känns för en gångs skull väldigt väl avvägd. Det skumaste av allt kommer mot slutet av eftersmaken, när humlen och sötman gett upp och bara kryddorna ligger kvar. Då smyger det sig in aprikos på arenan. Go figure.
4-

En brittisk rökridå som bjuder på rejäla överraskningar

Almanackan visar "8 december" och slumpen tilldelar ingenting mindre än Meantime Old Smoked Bock dagen till ära.

En lätt jästdisig, glödande bärnstensfärg med ett krämigt och långlivat ljust beige skum.
Kraftig doft, maltig med lätt inslag av rök, inga brända toner eller något som påminner om en skogsbrand i glaset, väldigt aromatisk och rökelseaktig. Doften skiftar så sakteliga till enbärsrök med en underliggande maltsötma och inslag av smågodis, Humlen bidrar med tallbarr och örter. En sann överraskning för näsan, men det visade sig bara vara början...

Kroppen är förvånansvärt lätt, inte alls som jag är van att bockar beter sig. En lite syrlig ton (en pH-sänkning pga fenolerna?) tar bort alla spår av sötsliskig fet maltighet och ger en riktigt hög drickbarhet. Nästa chock kommer i höjd med gomseglet där alla fenoler tycks kondensera och lägga sig som en fet film i munnen vilket plötsligt ger en kraftigare munkänsla.

Maltig, syrlig (nästan mjölksyra-aktig på samma sätt som en gueuze, fast utan inslagen av gammal fuktig källare, stall och blöta ekfat), sötma från restsocker och rökig med en torr finish som upplevs komma lika mycket från syra som från humle.

I sanning inte alls vad jag hade väntat mig, men en mycket angenäm överraskning. Den största av dem alla är den lätta rökigheten trots att den anges gå i Bambergstil. Till och med jämfört med Helsinge Rököl från Helsinge Ångbryggeri som i mitt tycke är en ljuv smekning mot Aecht Schlenkerla Rauchbier så framstår denna som lättare i röken.
5.

Underlig Jul på italiensk vis

Baladin Noël(*) från italienska Birreria Baladin är nästa offerlamm i ordningen.
En rödaktigt kastanjefärgad klar skapelse (som dock blir disigare med varje upphällning, det finns jäst i flaskan) med ett ljust kaffefärgat långlivat skum.
Doften är stor och komplex. Den bjuder på ömsom maltsötma, alkohol, rostad malt, italienska mandelskorpor/Amaretto, rosor och tobak. Komplex är bara förnamnet, och detta när den trots allt är ganska nedkyld!
Varefter den värms upp mot de rekommenderade 14-16 graderna á la källarsval så tycker jag att den mest utvecklar alkoholtonerna och det är väl föga förvånande när den klockar in på 9%, men jag måste väl även tilstå att det må vara ett utslag av "halvvägs-genom-flaskan"-syndromet om lukt- & smaksinnet börjar krokna en aning.

Ölets stora kropp bjuder på malt, sötma, alkohol som förblir värmande och aldrig spritig, en anstrykning av begynnande syrlighet (medveten sådan? den bär absolut inga toner av infektion, ännu, i annat fall). Här återfinns även mandeln, rosor och en liten fläkt av röda bär.

Humlearomen håller sig på sin kant och bidrar mest med en avslutande torrhet som är stor nog att väga upp all sötma i ölet utan att bli metallisk. Sin komplexitet till trots så dör eftersmaken ut ganska fort och efterlämnar mest maltsötma, karamell, rostade malttoner och humletorrhet.

Mitt absolut första intryck var pga sötman, tobaken och syrligheten närmast något som kan beskrivas som "Vad i helv....???" men mest pgaatt det var så oväntat från den doft som spred sig i rummet vid upphällningen, inte för att det var något bestående obehagligt. Kalla det en inital chockeffekt i brist på annat. Betyget blir till sist starka 5-.(**)

(*) Ja, jag vet att det stavas "Noël" på franska, så f** vet varför de har skrivit "Nöel" på etiketten, i synnerhet eftersom jul heter "Natale" på italienska.
Bra förslag mottages tacksamt!

(**) Eftersom jag glömde det i början på kalendern kan det vara på sin plats med en förklaring av betygen: Min skala löper från 1- till 5+ där 2 är en OK öl.

Den gamle väktarens bästa Barley Wine

Bakom den sjätte luckan dväljs intet mindre än en barley wine från bryggeriet med den kanske coolaste loggan någonsin. En "gargoyle" vars blick betvingar din själ, dina sinnen, din kropp och får dig att fatta flaskan.

Givetvis är det Old Guardian Barley Wine från amerikanska Stone Brewing med sin fantasyinspirerade(*) gargoyle jag pratar om.
Den svenska motsvarigheten "vattenkastare" låter inte på långa vägar lika inspirerande och betvingande.

En disig, lite jästgrumlig aprikosfärgad öl med ett benvitt krämigt och fast skum. En kraftig doft döljer sötma från såväl restsocker som alkohol, torkad frukt i form av aprikoser, en släng av högre alkoholer och lösningsmedel, sirap, varm furu och kåda. Komplex och värmande.

Kroppen är stor och fyllig. Här bjuds det på samma sötma som i doften och även en repris på aprikoserna.
Värmande alkoholig men aldrig spritig, komplex, rejält humlad men aldrig riktigt plåtig ger den sötman en rejäl omgång. Det här är en öl som man kan sitta och bolla lyriska adjektiv över och ändå aldrig känna sig nöjd.
Smakrik och med en drickbarhet långt över sina 11+% sparar man de sista dropparna för att dra ut på njutningen precis som hos en Rochefort 10.

Den eldiga glöden och komplexiteten till trots så tycker jag innerst inne att den saknas det där lilla extra för att få det högsta betyget. Får man önska sig lite mer nyanser i humlingen? Innan jag framstår som en grinig gammal gubbtjyv är det väl lika bra att jag avslöjar betyget som en klockren 5:a.


(*) Ja, jag säger fantasyinspirerad eftersom en gargoyle/vattenkastare sällan ser ut just som på flaskan (och då menar jag inte enkom att de inte hålle ölkrus i händerna).
Här, här, och här är ett par bilder på vattenkastare från Portugal, Westminster Abbey och S:t Vituskatedralen i Prag.
För den som vill veta mer om vattenkastare och deras historia torde denna sida vara en bra början.

Innan vi lägger locket på för idag har jag en glad nyhet!
Bröderna Hård har kastat silkesvantarna och gett sig in i leken. Länken finns under "De som deltar i ölkalenderiet" till höger.

På återseende.

Vintervärmare?

Brittiska Meantime-bryggeriets Winter Time släntrar in på arenan den femte dagen.
Mörkt bärnstensfärgad med ett krämigt, ljust kaffefärgat skum. Doften bjuder på rostad malt, nötter, varm bastulav, kryddor i form av muskot och kanel samt en anstrykning av choklad och kaffe.

Smaken inleder med ett synnerligen oväntat spritigt intryck som kastar sig över smaklökarna innan den rostade nötigheten, kryddorna och chokladen från doften gör sitt intåg och det hela ger ett väldigt spretigt intryck.
Kryddig och örtlika humletoner övergår en en torrhet som tillsammans med chokladen och rostade smaker kämpar om vem som kan ge största bidraget. Totalt sett är det dock en tämligen angenäm torrhet.

Så långt allt väl, men sedan händer något ytterst oväntat.
Alla smaker tar sitt pick och pack och ger sig av mot nya mål, endast en liten ton av mörk choklad ligger kvar som ett spöke av forna upplevelser.
Den korta smaken tillsammans med den inledande spretigheten (och spritigheten, jag gissade på ca 1% över angivna 5,5%) ger ett ganska mediokert intryck. Lika förvånande är uppgiften om att det ska ha använts rökmalt i brygden. Den sitter sannerligen långt inne i så fall, och jag tolkar alltjämt det hela som mörk choklad, även i en nästan rumstempererad slatt i glaset och vid doftande på det som är kvar i flaskan.

Ett gott försök som inte rymmer några malplacerade smaker, men jag vet att bryggeriet kan bättre än denna osammanhängande 3:a.

Sist men inte minst så är det glädjande att se att Fredrik äntligen är på banan. Linus har enligt uppgift tekniska besvär, men vi hoppas att det löser sig under helgen.

Dark dreams are made of this

Lucka #4 döljer inget mindre än Festivity Ale från brittiska Bath Ales. Den lanserades inte som en julöl utan var en nyhet i Bolagets novemberlansering. (Jul-)haren på etiketten gör att den platsar i kalendern ändå.

En mörk mahognyfärg utvecklar synnerligen lite av ett ljust kaffefärgat skum trots en väldigt generös slagning av ölet. Doften är kraftig och fylld till brädden av mörk choklad och sötma som pendlar mellan malt, kola och rom.

Smaken gör en inte besviken utan bjuder på mer mörk choklad, malt och en förvånansvärt timid och återhållen humle. Efterbeskan tar så sakteliga mod till sig och det blir en jämn kamp mellan humletorrhet och rostade maltsmaker och mörk choklad.
Den låga kolsyrehalten tillsammans med den sammetslena chokladen och den totala frånvaron av kantiga kaffearomer gör detta till en högst smakrik och drickbar porter, lätt men ändå full av smaker. Min första gissning var att ölen snarare låg kring 4-4,3% än de faktiska 5 som etiketten avslöjar. Betyget blir 5-.

Det är skönt att se någon som vågar låta chokladen ta kommandot istället för att försöka slå sig in på stoutspåret.

Det finns fortfarande många flaskor kvar på Bolaget. Därför lurar jag på att testa ölen till lite lamm med mintsås samt lagring av ett par flaskor till påsk.

Är en kall öl i handen bättre än en rapphöna i ett päronträd ?

Lucka nummer tre bjuder på Twelve Days från brittiska Hook Norton. Givetvis är det en anspelning på den välkända engelska julslagdängan som inkluderar en rapphöna i ett päronträd (f.ö. färgglatt återgiven på etiketten).

Ölet är djupt mahognyfärgat med ett ljust kaffefärgat skum som håller riktigt länge och mest av allt liknar en nyväckt jästkultur.
Doften var något klenare än jag väntat mig, fylld av rostad malt, choklad och en ton av maltsötma. Varefter ölet kryper upp i temperatur smyger det sig in lite lakritstoner i doften.

En medelfyllig kropp bjuder på ett öl med hög hinkabilitetsaktor, hårdrostad malt, choklad som övergår i kaffe och torra astringenta rostade smaker som blandas med den avslutande humlebeskan. Tyvärr blir den senare en smula metallisk när ölen blir varmare.

Även om det finns förhållandevis gott om smaker i ölet (det är definitivt inte blaskigt) så kan jag inte komma ifrån känslan att det saknas en eller ett par faktorer som lite mer nyanserad doft, en komplexare humleprofiloch en längre eftersmak. Måhända är det bara undertecknad kalenderöppnare som är lite för insnöad på belgisk ale och skulle må bra av ett par rejäla pint klassisk stout för att få lite mer balans i livet.
Däri ligger även grunden för mitt betyg: Jag ser inget riktigt bra skäl, annat än namnet, till varför jag skulle ta en pint av denna istället för en vanlig hederlig Guinness eller Caffrey's.

Etiketten kunggör i gula versaler "DELICIOUSLY DARK & STRONG".
Färg har dock aldrig varit något större kriterium för en god öl, och vad STRONG anbelangar så är det väl mest ett utslag av real ale-konsumtionen i bryggarnas hemland (som jag faktiskt är lite avundsjuk på) snarare än något annat. När ölet ligger på en normalstandard för en vanlig svensk lager har jag svårt att se något avvikande i det. Tack och lov för det faktum att inte heller alkoholhalten är ett kriterium för ett gott öl.

Betyget blir trots allt 2+ och liksom i den gamla slagdängan där gåvorna blir av bättre karaktär än den i trädet uppskrämda rapphönan (dock en smula tvivelaktigt då rapphöna är gott och päron duger till såväl cider som mjöd) varpå dagarna går, tar jag fasta på att årets kalender ännu bara är i sin linda och ser framtiden an.

Danskt Hygge

Dag två på resan genom december, och när jag bänkar mig framför den virtuella goda fén (slumptalsgeneratorn i Excel) drar hon fram inget mindre än en flaska Jule Ale från danska Ølfabrikken.

En ilsket rubinröd, klar färg (klarheten minskar dock ju närmare botten på flaskan man kommer, det finns jästsediment i den) och ett lätt beige skum som blir förvånansvärt kompakt och ligger kvar riktigt länge.

Doften är riktigt påträngande men på det där härliga sättet. Söta, vinösa, lite sherryliknande toner tillsammans med ekfatskaraktär. Om jag blundar kan jag nästan kännas att jag förflyttas till Noilly Prats vermouthlager i Marseilletrakten, om bara inslaget av blött ekfat hade varit lite starkare.

Doften präglas annars av sötma, alkohol som känns eldig med aldrig rått spritig som hos en vodka eller annan starksprit. Vinös, kryddig med kanel, torkade frukter vinös och komplex.
En stor kropp bjuder på mycket maltig smak med sötma från såväl restsocker som alkohol, eldighet, kryddig kanel och en torrhet från både kryddor och humle. Det förvånansvärda är att humlen aldrig blir metalis trots att den väger upp varteviga uns av sötma i ölet. Eftersmaken fylls av rostad malt, restsocker och örtkryddig humle.

Hade jag inte sett det på etiketten hade jag aldrig gissat att det var koriander i ölen, den är så väsensskild från den koriander man vanligtvis springer på i ölvärlden, den hos en belgisk veteöl. Här hänger den mest i utkanten av de värmande och kryddiga smakerna som en odefinierbar outsider. Synnerligen väl avvägt, på min ära.
Betyget blir solklara 5- och jag känner att jag vill ha en flaska till av den här... NU!

Det var bättre förr...

Likt fågel Fenix reser sig ölkalendern ur askan och återuppstår för ännu en månad av godsaker.
Till vänster respektive höger ses undertecknads kyl innan och efter påfyllandet. Jag måste dock tillstå att den högra bilden ljuger en smula. Inte bara för att jag har provat den öl som gömde sig bakom dagens lucka, utan mest för det nesliga faktum att det saknas öl som borde ha burits upp ur källaren. Det är dock en smal sak att rätta till under morgondagen. För de som nu undrar "Ja, men varför i helv... använde han inte den högra grönsakslådan också" så kan jag avslöja att den är smockfull med potatis.

Över till vad som fanns bakom lucka #1:
Falcon Gammelbrygd 2008

För er som var med förr så låter säkert själva namnet lockande. Mina förhoppningar sjunker dock snabbare än en skadeskjuten kråka när den rubinröda färgen avslöjar en skapelse som med största sannolikhet är allt annat än det kolsvarta livselixir som tidigare bar samma namn.
Nåväl... det får väl räcka med att bloggen/kalendern återuppstått från de döda.

Vad dolde sig då i glaset?
En eldigt rubinröd öl med bra skum vars doft bjöd på malt, sötma, nougat (!), nötter och kola. Kroppen var medelstor och smaken maltig, lite söt med en örtkryddig beska och lite kanelartade kryddtoner.
Beskan kändes bra tilltagen, rejäl utan att bli för mycket (=metallisk), men rätt var det var så tvärdog alla smaker och efterbeskan utan någon som helst förvarning, så det vore synd att kalla den långlivad.

Även om man har stylat om det gamla ärorika namnet till en julöl (jodå, läser man det "finstilta" i det röda bandet på etiketten så står där "Premium Julöl 2008") och det således inte går att jämföra med den gamla produkten så måste jag nog ändå tillstå att det här är en frisk fläkt och ett eller ett par snäpp bättre än det vanliga julölsträsket från Falcon/Spendrups/Pripps.
Betyget blir hyggliga 3-. (Bara 23 dagar kvar, bäst att börja vara snäll).

Champagneöl och lagerrensning

Nyårsafton och sista luckan på kalendern.
Jag passade dessutom på att plocka upp lite godsaker från källaren så de får slinka med på ett hörn.

Först ut på arenan blev inget mindre (på alla sätt och vis) än Ch'ti Blonde.
Den något besvärliga utformningen med en lång smal hals på en magnumflaska krävde att jag plockade ut en hylla ur kylen, men vad gör man inte för att få en kall öl.

Ljust gyllene med ett vitt skum som påminner om vispad äggvita, extremt hållfast. Medelstor doft, svår att placera, källaraktig, påminner om Leffe Blond på storflaska
Medelfyllig, lättdrucken, maltig, kandisocker, smågodis.
Överraskande besk avslutning med ett litet bett av metall. Kort eftersmak, men jag tar gärna en klunk till för att råda bot på det.

Gissningsvis är den mycket fräschare & fruktigare i vanliga fall. Flaskan inhandlades i Köpenhamn sommaren 2005 och hade gått ut redan då, men till det facila priset av 1:- kunde jag inte motstå den
5-.


Flaska #2 blev en Liefman's Frambozen.
F*n vet hur de har fått på korken men den satt ganska snett itryckt. Hur som helst så var det inget som helst fel på tätheten.

Brunröd färg med lite jästgrumling och ett rosafärgat skum. med tanke på att ölen är bryggd med 12,5% hallonsaft så är det knappast förvånande, ej heller den kraftiga hallondoften med en lite syrlig ton.

Medelstor kropp, hallon, söt, påminner lite om hallonsaft men inte så att den blir sliskig, det finns tillräckligt med syra för att motverka det.
Syran utgör även all torrhet i slutet, humlen har förmodligen hållts väldigt låg i ölen.
5.





Nästa öl blev en ur det gamla gardet: Lindeman's Lambic 1996.
Skärpan blev i sämsta laget, men det var flaska 778 av 1042.

Mörkt gyllengul, disig. Väldigt låg kolsyrehalt, nästan inget skum alls bildas, det ligger bara som en tunn hinna på ytan, men det som finns ligger däremot kvar länge och väl.

Medelstor doft av källare, stall, syra och kandisocker.
En lätt kropp med massor av mjölksyra. Ingen humle någonstans, bara massor av syra som står för såväl smak som torrhet. Långlivad smak, men jag saknar komplexiteten hos en gueuze i form av källare, ekfat, stall och allt vad man brukar finna.
Här känns det bara en smula platt och tråkigt.

Trist men sant, ölen har (troligen) sina glansdagar bakom sig.
3+


Sist ut och konstigt nog alldeles i tid till tolvslaget blev ingenting mindre än Deus Brut des Flandres Cuvée Prestige 2006, som var den öl som fanns bakom dagens lucka i kalendern.

Klar, blekt gyllene med en obscent hög CO2-halt, korken behövde inte mycket motivation för att hoppa ur flaskan trots att den flyttades från kylen till frysen en timme innan den öppnades.
Vitt, ganska hållfast skum, på det hela taget var det ingen större skillnad mot att hälla upp skumpa annat än att skummet dröjde sig kvar längre.

En kraftig arom fylld av pomerans, kardemumma och andra mer ospecificerade julkryddor.
Stor kropp med massor av kolsyra som ger den en riktigt moussig munkänsla. Kryddig (kanel-kardemumma-amalgamering, pomerans), söt men inte från restsocker, citrusbeska, alkohol, eldig, metallisk men inte den sedvanliga typen från humle, mer som en kraftig citrusbeska.
En torr avslutning som kraftigt påminner om vitt vin/champagne.

Eftersmaken ligger kvar länge, främst i form av citrus och kryddor, men även lite vitt vin.
Fascinerande, udda, underlig.

Som av en händelse fanns det lite lambic kvar, och efter deusen så försvann all syra från den som genom ett trollslag, och smaken blev mer kandisocker och malt. Efter en stund när deusen blev varmare så försvann effekten och lambicsyran kom åter som ett skott på posten.

Jag är lite kluven i betygsfrågan. Det är definitivt en speciell, för att inte säga säregen, öl som tillverkas i liten upplaga, men dessa faktorer i sig är inga som helst grunder för ett bra betyg, bara ett högt pris.
Smaken är fullt drickbar och smakbrytningen som först fick mig att tänka i banorna mot engelsk apelsinmarmelad och kardemumma (om än inte á la Falcon Julmumma) var rätt häftig, i synnerhet i kombination med de senare vittvins-/champagnetonerna.

När ölen blev varmare var den dock inte lika häftig, citrusbeska tog överhanden, och tyvärr verkar det som om man bör vara fler än två att dela på en flaska, alternativt dricka den snabbare än vad vi gjorde.
På det hela taget känns det som en lite överskattad öl, även om den är bra
4-.