Apelsinäpplen

Luckan den 2:a advent får bli en uppföljare till gårdagen då jag har en halv flaska cider kvar.
Kryddorna den här gången blev:

1 kanelstång
1 skiva ingefära, 25*45*3 mm, lätt krossad
1 msk socker
skal av en halv apelsin
skal av en kvarts citron

Allt värms på låg värme 10 minuter och silas.

En kraftig citrusdoft, nästan parfymerad med en underton av äpple och sist alkohol.
Apelsin och äpple slåss om utrymmet i smaken, den stackars kanelen och ingefäran har inte en chans att tränga igenom. De torra äppeltonerna dominerar eftersmaken när apelsinen har dött ut.

Trots att det blev långt mer citrus än jag tänkte mig så föredrar jag nog dagens version framför gårdagens, även om jag saknar kanelen.
Här känns det mindre endimensionellt än igår, men det finns fortfarande rum för förbättringar.

Lite idéer är:
*Låt en kanelstång dra i flaskan under längre tid i rumstemp (4-6 timmar?)
*Lite enbär/svartpeppar/kryddpeppar (ett eller två bär/korn, lätt krossade)
*Minska apelsinen till en fjärdedel av nuvarande får att slippa de parfymerade inslagen, eller ha större skalbitar och inte rivet på den fina sidan av ett järn.
*Ta tillbaka kardemumma & kryddnejlika, de ger tyngd åt julen, lite mindre än 5 december, men lätt krossade i mortel

Helt klart något jag kommer labba vidare med, när det blir får vi se.
Dagens version får betyget 2-, eftersom de parfymerade apelsintonerna blir besvärande efter bara ett par klunkar. Även om det är mindre endimensionellt än gårdagen så är det väldigt mycket citrus, och citrus är inte cider så det förfelar idén.

Nytt år, ny kalender

Årets första lucka bjuder på Hog Heaven, en barley wine från amerikanska Avery Brewing Company.
Bärstensfärgad med jästgrumling och ett vansinnigt hållfast skum är det första jag möts av. Dofter av grön humle och nyklippt gräs fyller rummet ganska snabbt. Djupare ner i glaset hittar jag mineral, soja, salt, sirap och en anstrykning av apelsin. Kroppen är stor och matchar doften med kopiösa mängder humle och en rejäl dos malt. När den värms upp i glaset blir ölen sötare, men aldrig klistrigt sirapssliskig tack vare de generösa humledoserna. Enligt etiketten klockar ölet in på respektingivande 100 IBU, men trots detta upplever jag den inte som varandes för plåtigt metallisk i eftersmaken. Alkoholen gör den värmande utan att vara eldig. De smaker som finns blandar sig i en komplex väv men jag saknar den torkade frukten och mer som kan ge sig in i leken, den lilla apelsin som fanns i doften känns inte på långa vägar i smaken och var inte alls tillräckligt. nu känns det som att den saknar om inte en dimension så åtminstone sista pusselbiten: resan mot målet var lika trevlig för det men det känns försmädligt att det stupade på mållinjen.
Trots det en bra öl som får en välförtjänt 4.

För nytillkomna läsare kan meddelas att jag tillämpar en skala 1-5 med plus & minus, dvs från 1- som lägst till 5+ som högsta betyg. Ursprungligen tog jag betyget 2 som riktmärke för ett OK öl, felfritt men utan några som helst minnesvärda detaljer. Bra och minnesvärda öl tenderar att hamna kring 4+ och uppåt, men som vanligt med betygsättning så finns det ingen absolut gränsdragning mellan skikten

Tomtarna på loftet anno 2008

Ja, de borde väl nästan bli det, årets årgång av Chouffe N'ICE som har stått i kylen medan 2007 års flaska mestadels stod i källaren ett par trappor ner.

Ingen bild på dagens flaska tyvärr, men eftersom den är identisk med gårdagens så är det ingen större förlust. Färgen på ölen är mer åt det ljust kastanjebruna hållet snarare än körsbärsröd, annars är de identiska även där. Skummet är något ljusare på den färska varianten, annars är det samma där.
På tal om identiska... Flaskorna är inte årgångsmärkta på något sätt, så det enda sättet att hålla isär dem är bäst före-datum.
För 2007:an anges detta till augusti 2009 medan det för årets version är satt ända till augusti 2011. Av någon anledning har man alltså valt att lägga till ett år. Förvisso köpte jag 2007:orna ganska sent (läs:efter nyår och jagade de sista prisnedsatta flaskorna) men att det skulle vara den bidragande orsaken har jag svårt att tro. Det är inte utan spänning som jag ser fram emot vad bäst före-datum blir på 2009 års Bolagssläpp. Kanske det är läge att märka årgångarna med färgade band runt flaskhalsen i öllagret?

Ölen då? Jo tack, den är försvinnande god och har en kraftig arom med sötma från alkohol och restsocker, kryddig timjan, italienska mandelskorpor, amaretto och alkohol.
Kroppen är stor med alkoholsötma, vinös och värmande men aldrig eldig. Restsockersötma, mandel, en anstrykning av kryddig humle innan den torra avslutningen som dröjer sig kvar med timjan och en antydan av apelsin.

Jag måste tillstå att 2008:an (föga oväntat) har en lättare, fräschare och fruktigare ton än 2007:an, och jag föredrar dem så. Inte så att jag tycker illa om den lagrade, den utvecklade körsbärstonen är rätt häftig, även om den inte riktigt når upp till vad en del lagrade imperial stouts kommer upp i. Fräschören i kroppen, mandeltonerna och den nu närvarande apelsintonen vinner slaget, även om det är strid på kniven om vem som avgår med segern.
5.

Hur var då 2007:orna som färska?
Här finns 2007 års kalenderinlägg (scrolla ner till den 26:e, där kan man även hitta en bild på det årets upplaga). Jag hittar inte samma initiala spretighet i 2008:orna, eller de kraftigare citrustonerna. Ölen är dock lika drickbar trots sina 10%, i såväl färskt som lagrat skick, och priset är det fortfarande inget fel på. 50:- för en storflaska eller 0,66:-/cl eller
en burk Sofiero Original för 16:60:- (för att anamma lite spextitulering) kan väl kännas dyrt om man jämför med Sofiero, men inte för andra belgare som kostar mostvarande 1:-/cl.

Å andra sidan, skulle jag köpa en Sofiero och den verkligen smakade som om den var värd 0:66:-/cl (dvs att den smakar allt annat än Ramlösa) så vore jag ganska nöjd.