Det har blivit dags för den åttonde luckan. Där döljer sig inget mindre än Einbeckers Winter bock.

Ur flaskan doftar den minst sagt skumt för att inte säga ljuvligt. Blåmögelost blandat med svettiga sockor (i en positiv bemärkelse!), skaldjur och saltstänkt hav. I glaset är den fortsatt kraftig men blygsammare och med mer förväntade toner som malt, sötma och alkohol.

Färgen är mörk bärnsten med en röd ton och ett benvitt skum som ligger kvar länge.

Stor kropp, söt, vinös, maltig, alkohol, värmande, humle med lite bitande metall som sedan lägger sig, rostad malt, kola, bränt socker. En närmast försiktig torrhet som aldrig blir metallisk, långlivad tillsammans med kolatoner och bränt socker.

Rik på smak och dofter, en riktig berg-och-dalbana, på gott och ont. Det samlade betyget blir en välcementerad 4:a.

Vintersolstånd!

Ja, idag blev det äntligen vintersolstånd. Rent astronomiskt vände det för lite mer än en vecka sedan, men nu talar vi om Solstice d'Hiver från kanadensiska Dieu du Ciel.

Rödtonad bärnstensfärg, lite jästdisig, med ett ljust krämigt skum som inte viker en tum i glaset, riktigt seglivat och det lämnar massor med brysselspets på sidorna.
En kraftig doft av malt, vinös sötma, rostad malt, kola. En matchande kraftig kropp, krämig munkänsla, nästan mousseliknande, maltig, söt med rostade smaker, vinös och en smula eldig. En kraftig humlebeska ger ett lätt metalliskt bett som övervinns av en andra våg med sötma, lite sirapssöt med kolatoner och aningen brändhet. Smaskens!
Eftersmaken som är riktigt långdragen präglas av en söt maltighet och en besk, lite blommig humle. WOW!
5+

Snäppet bättre än Hibernation, åtminstone så är det inte så galet besk som Hibernation var innan de tog ner den en aning (eller så har jag helt enkelt börjat vänja mig vid vansinnigt beska öl), men jag gillar även smaksvängningarna i den här ölen. Väntade smaker, men inte på det sättet.

Giganter i små flaskor, del II

På juldagen behagade slumpen bjuda på Corsendonk 2007 vs 2008, kalenderns 4:e dubbel! och jag kan inte annat än säga "ÄNTLIGEN!"
Corsendonk är ingenting mindre än 8,5% julgodis på 250ml-flaskor.
Vad gäller förfarandet så kör jag samma procedur som tidigare.

UTSEENDE:
2007: En mörkt rubinröd färg och en mycket lätt disighet, det är dock väldigt lite jäst i flaskorna, med ett ljusbeige skum som är riktigt hållfast. Mycket CO2, vilket även syns på bilden ovan, 2007:an är flaskan till höger. En välkommen överraskning efter besvikelsen på 2007 års Hibernation.

2008: Som ovan fast med något mer kolsyra, men det är ingen markant skillnad


DOFT:
2007: Kraftig doft. Torkad aprikos som inte har gett upp andan sedan förra året, cantalopemelon, fruktig, söt, en engelsk fruktkaka i flytande form, engelsk apelsinmarmelad, vinös, alkohol, torkade frukter, en mycker liten ton av pappighet, kryddor (kanel, nyriven muskot, enbärsaktig), chokladfudge. Komplex.

2008: Kraftig doft. Det absolut första som far i skalen är: WOW! eftersom det på något vis lutar lite som min hemblandade mumma tidigare i kalendern i år. Jag kan inte riktigt sätta fingret på exakt vad det är då det inte finns någon enbär, ingerfära eller pomerans som direkt sticker ut. Gissningsvis är det sötman som ger det hela en ton av sockerdricka. Tonerna av persika/aprikos som man vanligtvis finner dyker upp efter ett tag. Engelsk apelsinmarmelad, söt, alkohol, vinös. Komplex.


SMAK:
2007: Medelstor kropp men åt det lättare hållet (en långsam förjäsning av restsockret? Det kanske kan förklara den fortsatt höga kolsyrehalten?). Maltig, söt, fruktig, torr humleavslutning. Eftersmaken är mestadels torkade frukter jämte beskan.
I de sista dropparna visar sig också jästsedimentet, i flaskan ser man inga spår efter sediment, men de sista dropparna är disiga.

2008: Medelstor kropp, lätt moussig munkänsla även 45 efter första uphällningen (med in liten påfyllning 20 min senare). Fruktig, melon, aprikos, söt, lättrostad malt med en lång torr humleavslutning. Lika mycket (?) jäst här som i den andra flaskan.


BETYG:
2007: 5+
Den har åldrats med allra största behag och om möjligt utvecklat ännu mer fruktighet och massor av kryddor utöver det. På samma gång har den behållt sin kolsyra och den avslutande torrheten. Bravo!!
Lot# H14:06 Bäst Före 03/10/09, men jag kommer spara en flaska till nästa jul ändå, bara för att se hur den klarar sig.

2008: 5+
Som alltid en underbar öl när man lyckas undvika de dåliga batcherna, som dock inte tycks vara många, jag vet ingen som råkat på dem i år, men 2007 hade lite problem.
Lot# C09:00, Best Before 17/10/10

Giganter i små flaskor

Eftersom Thomas Hardy's Ale firar 40-årsjubileum i år så passar jag på att köra ännu en dubbel och jämföra årets version mot 2007:an. Precis som vid tripeltestet kör jag doft mot doft osv.

Båda årgångarna kommer i en liten trevlig 25cl-flaska med foliehätta. Trots storleken kan man dela dem på två personer eftersom de klockar in på hela 11,7%. Samma storlek gör paradoxalt nog även att det inte är några större problem att själv prova två årgångar enligt Fredriks uträkning den 11:e december: Det hänger helt på storlek och alkoholhalt.
För att ta ett exempel med Thomas Hardy's mot Cuvée Angélique på storflaska som jag provade tidigare så innehåller dagens två flaskor 5,85 cl ren alkohol jämfört med storflaskans 6,23.
Att jag har semester och inte behöver gå upp till jobbet imorgon spelar givetvis in det med.

UTSEENDE:
2007 års flaska är jästdisig, bärnstensfärgad och har ett benvitt skum som ligger kvar länge. Mycket CO2 i flaskan som utvecklar mycket skum

2008 är i det närmaste identisk till utseendet men det har näst intill noll CO2 och utvecklar mycket lite skum, inte ens så att det täcker hela ytan i glaset, trots generös slagning. Det hördes knappt ett ljud när kapsylen åkte av, till skillnad från 2007:an som hade ett rejält pys.


DOFT:
2007:an har en medelkraftig doft fylld av malt, vinös alkoholsötma och blåmögelost. Den känns en aning knuten, men det enda som hände när ölen värmdes upp i glaset var att alkoholdoften tilltog och började ta överhanden.

Årets flaska bjuder på en lika kraftig doft men med klenare innehåll, där finns rostade malttoner, lakrits och en släng av högre alkoholer. Likt 2007:an så tilltar alkoholkaraktären vid uppvärmning.


SMAK:
I 2007 års flaska kommer den verkliga karamellen! En stor kropp, moussig, nästan krämig munkänsla pga. all CO2. Maltig, söt både av restsocker och alkohol, vinös men aldrig eldig, fruktig, persika, päron, cantalopemelon, brunt farinsocker, knäck, rostad malt. Komplex.
Inga humlearomer, eller åtminstone inga som är direkt identifierbara som sådana. Kraftigt bitter avslutning som utan vidare matchar all sötma utan att slå över i metall.
Eftersmaken är lång och fylld av lena frukter, rostad malt och torr humle.

2008:an känns till en början väldigt platt pga. avsaknaden av CO2 men efter att ha försiktigt smugit ner resten av flaskans innehåll i glaset vilket hjälper en smula så framträder en stor kropp med sötma av restsocker och alkohol, sirapsaktig, persika, aprikos och något lite syrligt citrusaktigt som jag inte kan sätta fingret på. Kumquats?
Väldigt låg humlekaraktär, eftersmaken är en knäckig sötma som följs av en kort torrhet och det känns att ölet inte gått ihop riktigt ännu.

BETYG:
2007: 5
Smakrik och levererar mycket mer smak än vad som lovas i doften, något som är på tok för ovanligt. Sedan förra året har den tappat sin spritighet och gått ihop riktigt bra utan att för den skull tappa all fräschör och fruktighet.

2008: 4
Smakrik, men inte lika bra som 2007 års version när den var färsk.


Har någon annan provat årets version och upplevt samma låga kolsyrehalt, eller har jag bara fått ett måndagsexemplar på halsen?
Just nu känner jag mig bara riktigt glad över att det var 2007:or som jag ställde ner en låda av i källaren. Även om de i färskt tillstånd bjöd på ungefär samma upplevelse som 2008:orna så drar känslan av en halvavslagen Real Ale ner betyget ett snäpp, och jag undrar hur de kommer vara om 10-15 år om kolsyrenivån är så låg redan nu.

En belgisk tolkning av änglar i flytande form

Turen har kommit till belgiska De Glazen Toren, ett tämligen nystartat bryggeri (2004) och deras Cuvée Angélique som verkar vara ett nytillskott i bryggeriets repertoar, det finns ingen information om den på deras websidor.

Lätt jästgrumlig, bärnstensfärgad och med ett ljust kaffefärgat skum som dröjer sig kvar länge i glaset.
Doften är kraftig och fylld av malt, sötma, kola, mandelkakor och mineraler.
Den är ganska lätt i kroppen, maltig, söt, lite vinös och ett inslag av knäck. I eftersmaken dyker det upp rostade maltsmaker som slåss tillsammans med humletorrheten, en riktigt kraftig sådan som dock aldrig blir metallisk, om att dröja sig kvar längst i munnen.

Ett överraskande enkelt men ändå smakrikt öl. Väldigt hög drickbarhet för att vara en Dubbel. I mitt tycke är den snäppet mer lättdrucken än Chimays röda (som på intet vis kräver kniv och gaffel för att gå ner). Jag saknar dock ett par dimensioner i ölet, det känns som doften som sprider sig i rummet lovar mer än vad som visar sig när man sticker näsan i glaset. Ett bra öl likafullt.
3+

Tomtarna på loftet anno 2008

Ja, de borde väl nästan bli det, årets årgång av Chouffe N'ICE som har stått i kylen medan 2007 års flaska mestadels stod i källaren ett par trappor ner.

Ingen bild på dagens flaska tyvärr, men eftersom den är identisk med gårdagens så är det ingen större förlust. Färgen på ölen är mer åt det ljust kastanjebruna hållet snarare än körsbärsröd, annars är de identiska även där. Skummet är något ljusare på den färska varianten, annars är det samma där.
På tal om identiska... Flaskorna är inte årgångsmärkta på något sätt, så det enda sättet att hålla isär dem är bäst före-datum.
För 2007:an anges detta till augusti 2009 medan det för årets version är satt ända till augusti 2011. Av någon anledning har man alltså valt att lägga till ett år. Förvisso köpte jag 2007:orna ganska sent (läs:efter nyår och jagade de sista prisnedsatta flaskorna) men att det skulle vara den bidragande orsaken har jag svårt att tro. Det är inte utan spänning som jag ser fram emot vad bäst före-datum blir på 2009 års Bolagssläpp. Kanske det är läge att märka årgångarna med färgade band runt flaskhalsen i öllagret?

Ölen då? Jo tack, den är försvinnande god och har en kraftig arom med sötma från alkohol och restsocker, kryddig timjan, italienska mandelskorpor, amaretto och alkohol.
Kroppen är stor med alkoholsötma, vinös och värmande men aldrig eldig. Restsockersötma, mandel, en anstrykning av kryddig humle innan den torra avslutningen som dröjer sig kvar med timjan och en antydan av apelsin.

Jag måste tillstå att 2008:an (föga oväntat) har en lättare, fräschare och fruktigare ton än 2007:an, och jag föredrar dem så. Inte så att jag tycker illa om den lagrade, den utvecklade körsbärstonen är rätt häftig, även om den inte riktigt når upp till vad en del lagrade imperial stouts kommer upp i. Fräschören i kroppen, mandeltonerna och den nu närvarande apelsintonen vinner slaget, även om det är strid på kniven om vem som avgår med segern.
5.

Hur var då 2007:orna som färska?
Här finns 2007 års kalenderinlägg (scrolla ner till den 26:e, där kan man även hitta en bild på det årets upplaga). Jag hittar inte samma initiala spretighet i 2008:orna, eller de kraftigare citrustonerna. Ölen är dock lika drickbar trots sina 10%, i såväl färskt som lagrat skick, och priset är det fortfarande inget fel på. 50:- för en storflaska eller 0,66:-/cl eller
en burk Sofiero Original för 16:60:- (för att anamma lite spextitulering) kan väl kännas dyrt om man jämför med Sofiero, men inte för andra belgare som kostar mostvarande 1:-/cl.

Å andra sidan, skulle jag köpa en Sofiero och den verkligen smakade som om den var värd 0:66:-/cl (dvs att den smakar allt annat än Ramlösa) så vore jag ganska nöjd.

Den gamle väktarens bästa Barley Wine

Bakom den sjätte luckan dväljs intet mindre än en barley wine från bryggeriet med den kanske coolaste loggan någonsin. En "gargoyle" vars blick betvingar din själ, dina sinnen, din kropp och får dig att fatta flaskan.

Givetvis är det Old Guardian Barley Wine från amerikanska Stone Brewing med sin fantasyinspirerade(*) gargoyle jag pratar om.
Den svenska motsvarigheten "vattenkastare" låter inte på långa vägar lika inspirerande och betvingande.

En disig, lite jästgrumlig aprikosfärgad öl med ett benvitt krämigt och fast skum. En kraftig doft döljer sötma från såväl restsocker som alkohol, torkad frukt i form av aprikoser, en släng av högre alkoholer och lösningsmedel, sirap, varm furu och kåda. Komplex och värmande.

Kroppen är stor och fyllig. Här bjuds det på samma sötma som i doften och även en repris på aprikoserna.
Värmande alkoholig men aldrig spritig, komplex, rejält humlad men aldrig riktigt plåtig ger den sötman en rejäl omgång. Det här är en öl som man kan sitta och bolla lyriska adjektiv över och ändå aldrig känna sig nöjd.
Smakrik och med en drickbarhet långt över sina 11+% sparar man de sista dropparna för att dra ut på njutningen precis som hos en Rochefort 10.

Den eldiga glöden och komplexiteten till trots så tycker jag innerst inne att den saknas det där lilla extra för att få det högsta betyget. Får man önska sig lite mer nyanser i humlingen? Innan jag framstår som en grinig gammal gubbtjyv är det väl lika bra att jag avslöjar betyget som en klockren 5:a.


(*) Ja, jag säger fantasyinspirerad eftersom en gargoyle/vattenkastare sällan ser ut just som på flaskan (och då menar jag inte enkom att de inte hålle ölkrus i händerna).
Här, här, och här är ett par bilder på vattenkastare från Portugal, Westminster Abbey och S:t Vituskatedralen i Prag.
För den som vill veta mer om vattenkastare och deras historia torde denna sida vara en bra början.

Innan vi lägger locket på för idag har jag en glad nyhet!
Bröderna Hård har kastat silkesvantarna och gett sig in i leken. Länken finns under "De som deltar i ölkalenderiet" till höger.

På återseende.

Konsten att gå i dvala på upploppet.

Tre dagar kvar på kalendern och den goda fén (aka slumptalsgeneratorn i Excel) har välsignat mig med Hibernation Ale från Great Divide Brewing Company, samma bryggeri som producerar Yeti Imperial Stout.

Klar, nästintill förföriskt rubinröd, med ett ljust kaffefärgat, extremt hållfast skum.
Kraftig arom. Malt, söt, alkohol, gräsig humle, vinös, alkohol, lite lösningsmedel, bränt socker, lättrostad malt, hö. Komplex.

Stor kropp, söt, alkohol, lite eldig, lösningsmedel, peppar, hö, en antydan till torkad frukt.
Den avslutande beskan är, som vanligt för Great Divide, kraftig och metallisk. Den är dock inte alls så tungdräpande metallisk som 2006 års upplaga.
Måhända är jag en smula avtrubbad efter ölkalendern, måhända har det hänt något på vägen, kanske det är ett måndagsexemplar.

Hur som helst så har jag tio flaskor i källaren och det ska bli riktigt kul att se hur de utvecklas.
Nu märker Great Divide inte flaskorna med längre bäst-före-datum än nov. 2008, men jag kan definitivt tänka mig att ta en Hibernation eller två till kräftorna i höst och lite därimellan, samt slänga in en flaska i nästa års kalender.

Eftersmaken är det inget som helst fel på, den ligger som en bombmatta i munnen, riktigt länge.
Betyget blir 5-.