Kryddiga äpplen

Lördagens lucka bjuder på Mulled Cider. Mest för att jag vill peta in något juligt som inte är öl, dels för att jag inte hunnit handla all öl till kalendern ännu och hade en flaska cider hemma.

0,5 liter Gaymer's Olde English
1 kanelstång
1 krm kardemumma
Några kryddnejlikor
1 kanelstång
1 pomeransskal, blötlagt och med den vita delen bortskuren.
1 msk socker

Värm cidern försiktigt med kryddorna i 15 minuter.
Sila och häll upp på glas, låt kanelstången vara kvar i glaset.

Efter att ha spenderat lördagen flängandes hit & dit i bil samt slavat i köket med att koka chutney, chilisås och baka lussebullar smakar det riktigt bra med en varm kryddad cider.
I efterhand inser jag att jag har varit lite feg med kryddningen, eller åtminstone kunde ha krossat kryddorna lätt i en mortel innan koket.

Sockret behövdes definitivt. Istället för en äppelsyrlig skapelse lyfter nu kryddorna med en lätt men inte sliskig sötma i botten. Kanel passar lika bra som alltid tillsammans med äpplen. Kardemumman anas i bakgrunden, men jag tvivlar på att jag skulle ha plockat den om jag inte visste vilka kryddor som ingått. Pomeransen är svår att skilja från ciderns naturliga sötma, men kryddnejlikan sitter där. Doften präglas föga förvanande mest av alkoholångor och äpple.
3-

Summa summarum ett halvdant resultat som kunde ha varit roligare om jag tagit mig 30 sekunders extra jobb på förberedelserna men julstämningen infann sig definitivt, i synnerhet tillsammans med de nybakta lussebullarna.

Mörker, Midvinternattens Mörker

Dagens öl är Midvinternattens Mörker från Sigtuna Brygghus. Rödaktig färg med ett kaffefärgat skum, lagom kolsyrenivå men ett tunt skum som tyvärr inte håller speciellt länge. Doften är i klenaste laget men rymmer malt, kaffe och melass. Kroppen är kraftigare än doften och innehåller rostad malt, kaffe, melass, "julkryddor" (jag kan tyvärr inte vara mer specifik än så, de anas mest i bakgrunden. En anstrykning av alkohol men inte eldig. Eftersmaken består av kaffe, mörk sirap och torr humlebeska.
Det är inte en dålig öl, men den känns lite slätstruken. Enligt bryggeriets hemsida ska den innehålla kanel, muskot, pomerans, kryddnejlika och kardemumma så jag borde ha kunnat plocka någon av dem, men de kändes tyvärr för indistinkta för det. Det hade varit roligt om man hade vågat mer i styrkan på kryddningen.
3.

Giganter i små flaskor, del II

På juldagen behagade slumpen bjuda på Corsendonk 2007 vs 2008, kalenderns 4:e dubbel! och jag kan inte annat än säga "ÄNTLIGEN!"
Corsendonk är ingenting mindre än 8,5% julgodis på 250ml-flaskor.
Vad gäller förfarandet så kör jag samma procedur som tidigare.

UTSEENDE:
2007: En mörkt rubinröd färg och en mycket lätt disighet, det är dock väldigt lite jäst i flaskorna, med ett ljusbeige skum som är riktigt hållfast. Mycket CO2, vilket även syns på bilden ovan, 2007:an är flaskan till höger. En välkommen överraskning efter besvikelsen på 2007 års Hibernation.

2008: Som ovan fast med något mer kolsyra, men det är ingen markant skillnad


DOFT:
2007: Kraftig doft. Torkad aprikos som inte har gett upp andan sedan förra året, cantalopemelon, fruktig, söt, en engelsk fruktkaka i flytande form, engelsk apelsinmarmelad, vinös, alkohol, torkade frukter, en mycker liten ton av pappighet, kryddor (kanel, nyriven muskot, enbärsaktig), chokladfudge. Komplex.

2008: Kraftig doft. Det absolut första som far i skalen är: WOW! eftersom det på något vis lutar lite som min hemblandade mumma tidigare i kalendern i år. Jag kan inte riktigt sätta fingret på exakt vad det är då det inte finns någon enbär, ingerfära eller pomerans som direkt sticker ut. Gissningsvis är det sötman som ger det hela en ton av sockerdricka. Tonerna av persika/aprikos som man vanligtvis finner dyker upp efter ett tag. Engelsk apelsinmarmelad, söt, alkohol, vinös. Komplex.


SMAK:
2007: Medelstor kropp men åt det lättare hållet (en långsam förjäsning av restsockret? Det kanske kan förklara den fortsatt höga kolsyrehalten?). Maltig, söt, fruktig, torr humleavslutning. Eftersmaken är mestadels torkade frukter jämte beskan.
I de sista dropparna visar sig också jästsedimentet, i flaskan ser man inga spår efter sediment, men de sista dropparna är disiga.

2008: Medelstor kropp, lätt moussig munkänsla även 45 efter första uphällningen (med in liten påfyllning 20 min senare). Fruktig, melon, aprikos, söt, lättrostad malt med en lång torr humleavslutning. Lika mycket (?) jäst här som i den andra flaskan.


BETYG:
2007: 5+
Den har åldrats med allra största behag och om möjligt utvecklat ännu mer fruktighet och massor av kryddor utöver det. På samma gång har den behållt sin kolsyra och den avslutande torrheten. Bravo!!
Lot# H14:06 Bäst Före 03/10/09, men jag kommer spara en flaska till nästa jul ändå, bara för att se hur den klarar sig.

2008: 5+
Som alltid en underbar öl när man lyckas undvika de dåliga batcherna, som dock inte tycks vara många, jag vet ingen som råkat på dem i år, men 2007 hade lite problem.
Lot# C09:00, Best Before 17/10/10

En tung julklassiker

Här kommer då en sen men efterlängtad uppdatering för självaste dagen J som i julafton. Luckan den 24:e visade på Nils Oscar Julöl 2008, och jag klagar inte över det.

En djupt rödbrun färg utan antydan till jäst, som kröns av ett ljust kaffefärgat, krämigt, långlivat skum.
Den kraftiga doften är fylld av rostad malt, mörk sirap, färskmalet kaffe och kanel.

Ölet har en stor kropp, maltig med en mycket restsocker. Hårdrostade malttoner, en lite lätt brändhet, kryddig av kanel och ett inslag av choklad som växer vartefter ölet blir varmare i glaset. Jag tycker det get ett tämligen sött intryck innan efterbeskan kommer loss. Lång torrhet med en mild rostad malt i eftersmaken.

Väldigt drickbar och smakrik, men tyvärr kommer jag inte riktigt ifrån det söta intrycket.
2008 års version är i mitt tycke inte fullt så söt som förra årets, men den har heller inte på långa vägar samma komplexitet i doft och smak vilket drar ner betyget ytterligare ett par pinnhål.
4-

En klassiker vs En hemlagad version

Med den rubriken så förstår kanske den inbitne bloggföljaren att det är dags för inte bara den 2:a dubbeln i årets kalender, utan även den årliga "Mummornas Kamp"!

I den ena ringhörnan återfinns den sedvanliga trotjänaren, tillika den enda kommersiellt tillgängliga mumman: Falcon Julmumma. I det andra hörnet ses en återvändare från förra årets kalender, dagen till ära iförd nya kläder: SundbybergsSällskapets Hemblandade Mumma.

UTSEENDE:
Falcon Julmumma, FJ:
Gamla trotjänare bjuder sällan på överraskningar och det gäller även här.
Kastanjebrun klarfärg med ett ljust beige skum som ligger kvar länge.

SundbybergsSällskapets Hemblandade Mumma, SSHM:
En opak, mörkbrun chokladfärg med ett långlivat kaffefärgat skum som mer än gärna lämnar brysselspets efter sig.


DOFT:
FJ: Kraftig arom, söt, maltig, massor av kardemumma, en aning av kryddnejlika och kanel.

SSHM: Kraftig arom, enbär, kanel, kryddnejlika och kardemumma.


SMAK:
FJ: Medelstor kropp, söt, kryddig av kardemmumma och kanel. Humletorr finish som blandar sig med kryddorna. Långlivad.

SSHM:
Medelstor kropp, kryddig, enbär, kardemumma, kanel, kryddnejlika, en lätt ton av rostad malt. Endast en aning sötma eftersom det var kring en tredjedel sockerdricka enligt nedanstånde recept...

* 3,5 cl kryddad sprit (4 cl vodka med 2 hackade enbär, 3 kryddnejlikor, 1,5 krm malen kanel
och en bit pomeransskal aningen större än en lilfingernagel). Detta fick dra ca 72 timmar.
Jag siktade först på 24 timmar men Ödet ville annorlunda. Det kanske var bra...?
* 20 cl Carnegie-Starkporter
* 10-12 cl sockerdricka
Enligt mina beräkningar ger detta 2,5 cl ren sprit i 33,5-35,5 cl totalvolym, så någonstans mellan 7-7,5%.

En kryddig, torr avslutning som ligger kvar länge. Tyvärr så finns det en svag ton av kaffesump alldeles i slutet.
Den kunde ha varit aningen sötare, antingen genom en liten slatt sockerdricka till, en halv sockerbit utrörd i spriten eller kanske som jag först planerade: 2 cl portvin. Tyvärr upptäckte jag i sista stund att jag inte hade något portvin kvar, och sherryn stod i botten av lådorna med sprit i barskåpet.

Den är varken så söt eller så kryddastringent i avslutningen som förra årets hemkryddade och kryddnejlikan är inte lika dominant, men kryddningen är färskare vilket är bra, det ger ett fräschare, mer drickbart resultat.
En liten slatt porter i glaset när halva originalblandningen är uppdrucken ger en torrare, mer rostad smak vilket inte känns rätt. Inte så mycket pga. torrheten, utan pga. de rostade smakerna.

Att slå i ca 1 cl Mekong lyfter söman eftersom den mest liknar rom(*), men även alkoholhalten och kryddornas torrhet ökar betänkligt, nästan till 2007:ans nivåer.

När detta balanseras med 4-5 cl sockerdricka så återkommer den mjuka, runda kryddigheten, men den blir en smula sliskig. En slatt porter justerar detta men ger lite för rostade smaker. Svårigheten tilltar säkert i och med att alkoholhalten sjunker i glaset.

Den ursprungliga blandningen var den jag fastnade bäst för, och hade jag tillsatt 0,5 cl Mekong till denna hade den kanske blivit bättre, men jag gillade den skarpt redan som den var.


BETYG:
FJ: En gammal bekant, och man vet vad man får. Riktigt bra om man är karl nog att tåla sötman och kryddigheten samt har vett nog att inte para den med fel rätter på julbordet (sill och söta efterrätter). För den som upfyller dessa krav men inte vill ta sig omaket att krydda egen mumma är den ett bra val IMO.
5.

SSHM:
I mitt tycke är detta min bästa batch hittills. Bra balans mellan kryddorna, möjligen skulle pomeransen kunna ökas något, med risk för att få en beskare, torrare avslutning.
5+ Hemkryddad mumma äger slagfältet


Sådant som är värt att fundera på:
*Kanske lite rivet apelsinskal som får dra 10-15 min innan silning för lite citrustoner?
*Nykryddad sprit för mer arom, mindre astringens.
*Aningen portvin/cognac med en liten sockermängd för att höja sötma/alkoholhalt. Kan detta komma ifrån kaffesumpstonerna/de rostade inslagen? Mumma ska IMHO vara söt och kryddig snarare än porterchokladig eller stoutrostad. Carnegie Stark-Porter har använts länge och det borde inte finnas något skäl att experimentera med t.ex. den chokladiga Bath Festivity eller den mindre rostade Mariestads Porter.
*Alkoholhalten... sex till nio kanske t.o.m. tio procent? Var framhävs kryddaromen bäst utan att astringensen tilltar för mycket?

Med siktet inställt på nästa hemkryddade mumma.

(*) Mekong är framställt av sockerrör och liknar således mest en rom om man ser till det rent tekniska, men det hindrar inte att man kränger den som whiskey, eller (vilket åtminstone hände vid ett tillfälle 1979), som cognac.
Min morfar var stationerad som pilot i Bangkok under en tid och släkten hälsade på vid ett tillfälle. Efter en middag vill min far ha en whisky till kaffet medan morfar vill ha en cognac.

Kyparen nickar förstående, försvinner en stund och återkommer med en flaska vars innehåll han slår i min fars glas. När han sedan gör en ansats att hälla upp ur samma flaska till min morfar är de snabba nog att hinna stoppa honom.

När de pekar på min fars glas och säger:
-Whiskey.
så svarar kyparen
-Yes.

När de sedan pekar på morfars glas och säger:
-Cognac.
så svarar kyparen
-Ah! Yes.
...och sträcker fram samma flaska igen för att slå i glaset.

Go figure!

Jul på västkustsvis

Universum har idag den 16:e slumpat fram inget mindre än Grebbestads Julöl 2008.

Mörkt bordeauxröd med ett långlivat, kaffefärgat skum.
En kraftig doft av rostad malt, lakritsrot, sötma och kanel.
Den lätta kroppen bjuder på smaker som rostad malt (förvånande, eller hur?), lakrits, kanel, muskot. En lätt bränd maltton smyger sig in på slutet och blandar sig med den avrundande beskan. Ölet är inte överdrivet humlat, bara tillräckligt för att väga upp sötman och ge en kort torr eftersmak tillsammans med lakritsen och kryddorna.

En bra öl, men jag måste nog tillstå att jag med åren börjar få allt svårare för just muskottonerna i öl, jag tycker att de så lätt börjar dra åt det syrliga hållet.
3.

Med det så var uppdateringen för de senaste två dagarna klar, och jag är på banan igen.

Något helt annat än destillerad tall

Turen har idag kommit till årets upplaga av Christmas Ale 2008 från Anchor Brewing Company, den 34:e i ordningen. Som traditionen bjuder så pryds etiketten av ett träd, Pinus Jeffreyi.

Mörkt kastanjefärgad med en dragning åt kaffe och ett kaffefärgat skum som ligger kvar länge i glaset.
Det första som slår mig med doften är att den inte alls är lika intensivt kryddig som den varit ett par gånger under de senaste versionerna. En stor doft fylld med malt, mörk sirap, mörkt rågbröd, muskot och lakrits samt en svag ton av lakrits.

En medelfyllig kropp bjuder på lättrostad malt, kryddor i form av kanel, muskot och lakrits, en lätt touch av roquefortost. De lättare kryddinslaget get ett IMHO fylligare öl som upplevs lite sötare (eller är det så att man har höjt restsötman för att bättre kunna lyfta fram kryddsmakerna?)
Jag tycker humlen känns väldigt tillbakadragen, så i det avseendet låter Anchor fortfarande kryddorna spela andrafiolen. Ölen känns lite söt, ibland nästan vinös och eftersmaken präglas av kryddorna, humlen tar i så mycket som behövs för att mota sötman, men försvinner sedan. Måhånda skulle ölen må bra av en liten ökning i IBU för att ge lite mer humlekaraktär åt ölet. Inte mycket, bara nog för att ta udden av sötman. Kryddningen känns för en gångs skull väldigt väl avvägd. Det skumaste av allt kommer mot slutet av eftersmaken, när humlen och sötman gett upp och bara kryddorna ligger kvar. Då smyger det sig in aprikos på arenan. Go figure.
4-

En klassiker vs hemlagat

Det är dags för den 6:e dubbeln: Falcon Julmumma vs hemkryddad, egenblandad mumma.

Falcon Julmumma är vackert rödbrun i färgen, med ett hållfast, krämigt kaffefärgat skum.
Den medelstora doften domineras av kardemumma, men man kan ana ett svagt inslag av kanel i det hela.
En medelfyllig kropp gör sitt bästa för att trycka in så mycket kardemummasmak som möjligt men kanelen lyckas ta sig igenom mot slutet. Kryddorna dominerar ölen helt (föga förvånande) och humlen kommer fram först i den sista torrheten, men även den domineras av kryddorna.

FJ är en speciell öl, men jag gillar den starkt. Jag kan dock inte låta bli att fundera på om de försökt/försöker göra den mer publikfriande, den känns mindre söt och aningen mindre kryddig än tidigare år.
Därmed blir betyget "bara" 5-, ty det är fortfarande en bra öl.


Hemkryddad mumma blandar jag på följande vis: (i ett pintglas)
*ca 5 cl smaksatt vodka (se nedan)
*Toppa upp resten av glaset med lika delar Carnegie Stark-Porter och Sockerdricka.
Möjligen kan man öka mängden läsk en aning för att öka sötman, men risken är att det slår över och blir "läskigt" (pun fully intended). Bättre är i så fall att röra ut en sockerbit i vodkan.

För att krydda vodkan använder jag följande ungefärliga mått till 35 cl:
*kryddnejlikor, 20 st
*kardemumma, 1 tsk
*kanelstänger, 2 st
*enbär, 10-12 st

Till årets blandning hade hälften av spriten stått över kardemummakärnor ca 15-20 st i flaskan, sedan förra julen.

En gyttjebrun, grumlig färg med ett ymnigt skummande. Ett stort glas eller försiktig upphällning á la veteöl anbefalles. Skumfärgen är brunaktig med såväl mörkare som ljusare fläckvisa skiftningar. Extremt hållfast, sjunker så sakteliga ihop till vad som liknar vispad äggvita.

En kraftig doft av kryddor, kanel dominerar men man känner även nejlikor och enbär. Medelfyllig kropp, söt, kryddig med kanel i främsta rummet följt av nejlika och kardemumma sida vid sida och enbär som rundar av det hela.
Avslutningen är helt och hållet kryddig torrhet med kanelen som påläggskalv, lite nejlika följt av kademumma kommer fram. En riktigt långlivad, för att inte säga seglivad, eftersmak.

Kryddigheten, eller för att vara riktigt ärlig: Kanelen och dess astringens (nästan lite tanninlik) verkar ha spikat fast sig vid gom & smaklökar. Riktigt smaskens, och en nästan diametralt motsatt upplevelse mot Falcon Julmumma.
Att dricka den efter hemkryddat känns inte direkt platt eftersom sötman och kryddigheten, där med kardemumman i nästan ensamt majestät, finns kvar men efter den torra kanelastringensen upplever jag beskan i FJ mycket tydligare.
Det är inte så att det stör på något sätt, utom att jag möjligen upplever den som aningen tunnare i kroppen, men en egenkryddad mumma har fler dimensioner, eller åtminstone en jämnare fördelning mellan dem.
Betyget blir solklara 5+.

En kort uträkning av alkoholstyrkan räknat på följande:
*5 cl vodka, 40%
*45 cl totalvolym
*lika delar porter & sockerdricka
ger i runda slängar lite mer än 7% vid 40 cl, ca 6% vid en pint.

Honungslen, kryddig värme

21:a december, och ingenting mindre än Left Hand Brewing Companys Snow Bound Winter Ale döljer sig bakom luckan.
Ingenting mindre är i sanning en korrekt benämning eftersom flaskan är på hela 65 cl. En del tycker det är i mesta laget, men själv tycker jag de är ganska trevliga eftersom man först får sig en rejäl imperial pint och sedan en stor slatt som eftersläckare.

Klar, djupröd färg med ett benvitt, väldigt hållfast skum.
En medelstor doft fylld av kryddor (muskot, kanel, anis). Maltig, söt, alkohol.
Ölet har en stor, smakrik kropp fylld med malt, sötma från restsocker och alkohol, kryddor (muskot, kanel, lakritsrot), alkohol, vinös, mörk sirap.

Kryddigheten dränker alla humlesmaker (jag brukar åtminstone uppleva den kryddigheten annorlunda så jag tror att den kommer mer från de tillsatta kryddorna än humlen), men avslutningen är väldigt torr, men aldrig metallisk, en väldigt kvardröjande kryddighet och humletorrhet.

Smakrik, men trots detta (och alkoholhalten), så är ölen väldigt lättdrucken. Måhända är den en smula för kryddig en bit ner i flaskan, så det är nog inget jag skulle dricka mer än en flaska av per kväll. Betyget blir däremot inte sämre för det utan landar på starka 5-.

Bryggeriet befäster därmed mitt intryck av att deras lanseringar på Bolaget varit av varannangångskvalitet. Eftersom Snow Bound var så lyckad ser jag nu molnen samlas vid horisonten.
Missa inte den 23:e då deras rökta dubbelbock provas sida vid sida med Nils Oscars Rökporter.
Blir det yea eller nay?