Konsten att leva på gamla meriter

Efter att ha drabbats av tidsoptimism i köket ("Att skala 25-30 vitlökar kan väl inte ta så lång tid") sätter jag mig så äntligen ner med den, synnerligen välförtjänta, elfte luckan efter att även ha skrivit ikapp de senaste dagarnas luckor (de har dock avnjutits på rätt dagar).

Ännu en klassiker står bakom luckan: Winter Lager från välkända Boston Beer Company.
Mörkbrun i färgen med ett benvitt skum som ligger kvar en stund. Doften får kämpa en aning för att komma ur glaset. Lättrostade maltsorter, lite vete, diffusa kryddor som flyter ihop. Det kan vara muskot, pomerans men inget av det känns som det jag hittar i glaset. Det är definitivt inte ingefära, kanel eller kardemumma. Humlen hålls kort utom i avslutningen.
3

Roligare än så blir det aldrig. Lite smak, men ingenting som riskerar att stöta bort den absoluta majoriteten av de som vågar prova en flaska. Tråkigt nog upplever jag att bryggeriet har slätat ut och mesat till en del av sina öl de senaste åren. Deras Octoberfest är en, och tyvärr är Winter Lager en annan. Den brukade vara rejält kryddad med pomerans och ligga på 6,5% istället för som dagens 5,6%. Jag menar inte att öl måste vara alkoholstark för att vara bra, det är gårdagens lucka ett talande exempel för, och även om gamla tiders Winter Lager kunde vara i kärvaste laget med pomeransen så känns det här än mer galet. I synnerhet eftersom man på flaskan påstår sig ha bryggt en smakrik öl som står sig bra mot julens rätter. Eftersom jag gillade humlen i deras Boston lager & ale senast jag provade dem så skulle jag lika väl kunna tänka mig en av dem till julbordet istället för den här, och då har man definitivt skjutit bredvid målet.

Det var sista gången ölen ingår i en kalender för min del, den har varit en ständig besvikelse genom åren, och de kör samma recept från år till år, till skillnad från Anchor vars alster inte alltid är så bra, men som varierar receptet varje år.

Kryddiga äpplen

Lördagens lucka bjuder på Mulled Cider. Mest för att jag vill peta in något juligt som inte är öl, dels för att jag inte hunnit handla all öl till kalendern ännu och hade en flaska cider hemma.

0,5 liter Gaymer's Olde English
1 kanelstång
1 krm kardemumma
Några kryddnejlikor
1 kanelstång
1 pomeransskal, blötlagt och med den vita delen bortskuren.
1 msk socker

Värm cidern försiktigt med kryddorna i 15 minuter.
Sila och häll upp på glas, låt kanelstången vara kvar i glaset.

Efter att ha spenderat lördagen flängandes hit & dit i bil samt slavat i köket med att koka chutney, chilisås och baka lussebullar smakar det riktigt bra med en varm kryddad cider.
I efterhand inser jag att jag har varit lite feg med kryddningen, eller åtminstone kunde ha krossat kryddorna lätt i en mortel innan koket.

Sockret behövdes definitivt. Istället för en äppelsyrlig skapelse lyfter nu kryddorna med en lätt men inte sliskig sötma i botten. Kanel passar lika bra som alltid tillsammans med äpplen. Kardemumman anas i bakgrunden, men jag tvivlar på att jag skulle ha plockat den om jag inte visste vilka kryddor som ingått. Pomeransen är svår att skilja från ciderns naturliga sötma, men kryddnejlikan sitter där. Doften präglas föga förvanande mest av alkoholångor och äpple.
3-

Summa summarum ett halvdant resultat som kunde ha varit roligare om jag tagit mig 30 sekunders extra jobb på förberedelserna men julstämningen infann sig definitivt, i synnerhet tillsammans med de nybakta lussebullarna.

Mörker, Midvinternattens Mörker

Dagens öl är Midvinternattens Mörker från Sigtuna Brygghus. Rödaktig färg med ett kaffefärgat skum, lagom kolsyrenivå men ett tunt skum som tyvärr inte håller speciellt länge. Doften är i klenaste laget men rymmer malt, kaffe och melass. Kroppen är kraftigare än doften och innehåller rostad malt, kaffe, melass, "julkryddor" (jag kan tyvärr inte vara mer specifik än så, de anas mest i bakgrunden. En anstrykning av alkohol men inte eldig. Eftersmaken består av kaffe, mörk sirap och torr humlebeska.
Det är inte en dålig öl, men den känns lite slätstruken. Enligt bryggeriets hemsida ska den innehålla kanel, muskot, pomerans, kryddnejlika och kardemumma så jag borde ha kunnat plocka någon av dem, men de kändes tyvärr för indistinkta för det. Det hade varit roligt om man hade vågat mer i styrkan på kryddningen.
3.

Den som var bättre förr?

Bakom den 26:e luckan döljer sig Samuel Adams Winter Lager.

En klar, bärnstensfärgad öl med ett i det närmsta vitt, kraftigt och väldigt långlivat skum.
En kraftig doft bjuder på malt, sötma från såväl alkohol som restsocker, pomerans, mandelkakor. Vinös, värmande och komplex.

Kroppen är medelstor och när man dyker ner finner man malt, sötma, pomerans, citrus som har gift sig väl med varandra och rundas av med en mycket trevlig humlebeska. Eftersmaken fylls av malt, mandel och pomerans tillsamans med beskan.
4+

Jag måste tillstå att jag har vänt bort blicken från SAWL de senaste åren, men detta torde vara en av de bättre släppen de senast 8 åren, eler åtminstone sedan de sänkte alkoholhalten och mesade till pomeranstonerna i den, något som förr var av tämligen gigantiska proportioner.

Antingen är det ett välkommet (välbehövligt?) avbräck i all belgisk öl i kalendern, eller så har bryggeriet hittat tillbaka till rötterna och höjt pomeransen i ölen igen. Kanske är det bara så enkelt som att engelsmännen har rätt... Absence makes the heart grow fonder.

Hur som helst så är det omväxlande och uppfriskande med en så pass lätt öl med så mycket smak.

Champagneöl och lagerrensning

Nyårsafton och sista luckan på kalendern.
Jag passade dessutom på att plocka upp lite godsaker från källaren så de får slinka med på ett hörn.

Först ut på arenan blev inget mindre (på alla sätt och vis) än Ch'ti Blonde.
Den något besvärliga utformningen med en lång smal hals på en magnumflaska krävde att jag plockade ut en hylla ur kylen, men vad gör man inte för att få en kall öl.

Ljust gyllene med ett vitt skum som påminner om vispad äggvita, extremt hållfast. Medelstor doft, svår att placera, källaraktig, påminner om Leffe Blond på storflaska
Medelfyllig, lättdrucken, maltig, kandisocker, smågodis.
Överraskande besk avslutning med ett litet bett av metall. Kort eftersmak, men jag tar gärna en klunk till för att råda bot på det.

Gissningsvis är den mycket fräschare & fruktigare i vanliga fall. Flaskan inhandlades i Köpenhamn sommaren 2005 och hade gått ut redan då, men till det facila priset av 1:- kunde jag inte motstå den
5-.


Flaska #2 blev en Liefman's Frambozen.
F*n vet hur de har fått på korken men den satt ganska snett itryckt. Hur som helst så var det inget som helst fel på tätheten.

Brunröd färg med lite jästgrumling och ett rosafärgat skum. med tanke på att ölen är bryggd med 12,5% hallonsaft så är det knappast förvånande, ej heller den kraftiga hallondoften med en lite syrlig ton.

Medelstor kropp, hallon, söt, påminner lite om hallonsaft men inte så att den blir sliskig, det finns tillräckligt med syra för att motverka det.
Syran utgör även all torrhet i slutet, humlen har förmodligen hållts väldigt låg i ölen.
5.





Nästa öl blev en ur det gamla gardet: Lindeman's Lambic 1996.
Skärpan blev i sämsta laget, men det var flaska 778 av 1042.

Mörkt gyllengul, disig. Väldigt låg kolsyrehalt, nästan inget skum alls bildas, det ligger bara som en tunn hinna på ytan, men det som finns ligger däremot kvar länge och väl.

Medelstor doft av källare, stall, syra och kandisocker.
En lätt kropp med massor av mjölksyra. Ingen humle någonstans, bara massor av syra som står för såväl smak som torrhet. Långlivad smak, men jag saknar komplexiteten hos en gueuze i form av källare, ekfat, stall och allt vad man brukar finna.
Här känns det bara en smula platt och tråkigt.

Trist men sant, ölen har (troligen) sina glansdagar bakom sig.
3+


Sist ut och konstigt nog alldeles i tid till tolvslaget blev ingenting mindre än Deus Brut des Flandres Cuvée Prestige 2006, som var den öl som fanns bakom dagens lucka i kalendern.

Klar, blekt gyllene med en obscent hög CO2-halt, korken behövde inte mycket motivation för att hoppa ur flaskan trots att den flyttades från kylen till frysen en timme innan den öppnades.
Vitt, ganska hållfast skum, på det hela taget var det ingen större skillnad mot att hälla upp skumpa annat än att skummet dröjde sig kvar längre.

En kraftig arom fylld av pomerans, kardemumma och andra mer ospecificerade julkryddor.
Stor kropp med massor av kolsyra som ger den en riktigt moussig munkänsla. Kryddig (kanel-kardemumma-amalgamering, pomerans), söt men inte från restsocker, citrusbeska, alkohol, eldig, metallisk men inte den sedvanliga typen från humle, mer som en kraftig citrusbeska.
En torr avslutning som kraftigt påminner om vitt vin/champagne.

Eftersmaken ligger kvar länge, främst i form av citrus och kryddor, men även lite vitt vin.
Fascinerande, udda, underlig.

Som av en händelse fanns det lite lambic kvar, och efter deusen så försvann all syra från den som genom ett trollslag, och smaken blev mer kandisocker och malt. Efter en stund när deusen blev varmare så försvann effekten och lambicsyran kom åter som ett skott på posten.

Jag är lite kluven i betygsfrågan. Det är definitivt en speciell, för att inte säga säregen, öl som tillverkas i liten upplaga, men dessa faktorer i sig är inga som helst grunder för ett bra betyg, bara ett högt pris.
Smaken är fullt drickbar och smakbrytningen som först fick mig att tänka i banorna mot engelsk apelsinmarmelad och kardemumma (om än inte á la Falcon Julmumma) var rätt häftig, i synnerhet i kombination med de senare vittvins-/champagnetonerna.

När ölen blev varmare var den dock inte lika häftig, citrusbeska tog överhanden, och tyvärr verkar det som om man bör vara fler än två att dela på en flaska, alternativt dricka den snabbare än vad vi gjorde.
På det hela taget känns det som en lite överskattad öl, även om den är bra
4-.