31, nyår

sista luckan i den tyvärr sorgligt uppdaterade kalendern kommer.
Cuvée van der Keizer Red till tolvslaget. Gott Nytt År på er kära läsare. På återseende inför december 2010 och nästa kalender.

30

kommer

29

kommer

28

kommer

27

kommer

26

kommer

25

kommer

24

kommer

23

kommer

22

kommer

21

kommer

20

kommer

19

kommer

18

kommer

17

kommer

16 december

kommer

15 december

kommer

14 december

kommer

13 december

ölen provad med julhandeln stal all tid, info kommer

12 december

kommer

Konsten att leva på gamla meriter

Efter att ha drabbats av tidsoptimism i köket ("Att skala 25-30 vitlökar kan väl inte ta så lång tid") sätter jag mig så äntligen ner med den, synnerligen välförtjänta, elfte luckan efter att även ha skrivit ikapp de senaste dagarnas luckor (de har dock avnjutits på rätt dagar).

Ännu en klassiker står bakom luckan: Winter Lager från välkända Boston Beer Company.
Mörkbrun i färgen med ett benvitt skum som ligger kvar en stund. Doften får kämpa en aning för att komma ur glaset. Lättrostade maltsorter, lite vete, diffusa kryddor som flyter ihop. Det kan vara muskot, pomerans men inget av det känns som det jag hittar i glaset. Det är definitivt inte ingefära, kanel eller kardemumma. Humlen hålls kort utom i avslutningen.
3

Roligare än så blir det aldrig. Lite smak, men ingenting som riskerar att stöta bort den absoluta majoriteten av de som vågar prova en flaska. Tråkigt nog upplever jag att bryggeriet har slätat ut och mesat till en del av sina öl de senaste åren. Deras Octoberfest är en, och tyvärr är Winter Lager en annan. Den brukade vara rejält kryddad med pomerans och ligga på 6,5% istället för som dagens 5,6%. Jag menar inte att öl måste vara alkoholstark för att vara bra, det är gårdagens lucka ett talande exempel för, och även om gamla tiders Winter Lager kunde vara i kärvaste laget med pomeransen så känns det här än mer galet. I synnerhet eftersom man på flaskan påstår sig ha bryggt en smakrik öl som står sig bra mot julens rätter. Eftersom jag gillade humlen i deras Boston lager & ale senast jag provade dem så skulle jag lika väl kunna tänka mig en av dem till julbordet istället för den här, och då har man definitivt skjutit bredvid målet.

Det var sista gången ölen ingår i en kalender för min del, den har varit en ständig besvikelse genom åren, och de kör samma recept från år till år, till skillnad från Anchor vars alster inte alltid är så bra, men som varierar receptet varje år.

Åter till fornstora dagars prakt

Den tionde luckan dolde en klassiker i jultider: Christmas Ale 2009 från Anchor Brewing Company, deras 35:e i ordningen.
Som seden bjuder pryder ett nytt träd årets etikett och 2009 års träd är Cupressus macrocarpa, Monterey-cypress. Arten finns i vilt tillstånd endast i Monterey och Carmel i nordvästra Kalifornien.

Ölet har sin sedvanliga djupt rödbruna färg med ett beigefärgat seglivat skum.
Doften är ganska stor och bjuder på en komplex blandning av rostad malt, muskot, kaffe, cacao, vanilj, kola, lakrits och restsötma.

Den medelfylliga kroppen innehåller kaffe, cacao och vanilj utan humlesmaker som försöker tränga sig på. Däremot är avslutningen föredömligt torr.

En lång eftersmak med choklad, kola, kaffe och kryddor som blandas med torrheten.

5
Bravo! Efter att de senaste åren blivit allt mer besviken på de syrliga malttonerna och de ganska bleka, för att inte säga urvattnade kryddorna visar man återigen att man kan brygga öl i toppklass. Årets version är i mitt tycke den bästa sedan 2004. Väl avvägd balans mellan smakerna och en aning fylligare (högre restsötma som bär smakerna bättre?) än tidigare år gjorde susen. Nu hoppas jag bara att de håller stilen kommande år och att detta inte var n lyckträff som man får vänta fem år till på.

Det är roligt att synda

Idag bjuds det på intet mindre än Péché Mortel från Kanadensiska bryggeriet Dieu du Ciel som spottar ur sig bra öl till synes på löpande band. Trogna läsare minns den från kalendern 2008 då deras Solstice d'Hiver fanns med.

Deras vana trogen när det gäller minst sagt udda men slagkraftiga namn så betyder ölets namn "Dödssynd".

Kolsvart till färgen, endast en liten aning rött skymtar när glaset hålls tätt intil en stark spotlight. Ett kaffefärgat skum som ligger kvar i glaset extremt länge.

Doften är lika kraftig som färgen och bjuder på nymalet kaffe, mörk choklad, rostad malt, vinös sötma, en blygsam aning körsbär och en ack så svag ton av kaffesump i slutet.

Som väntat så har ölet en stor kropp. Sötma, rostad malt, massor av kaffe och mörk choklad. Bänd men aldrig frän & syrlig i smaken, utan alltjämt rund och mjuk. En väldigt torr humleavslutning med ett förvånansvärt litet inslag av metall med tanke på alkohol och sötma som ska motas i gring av humlen. En fruktig, lätt syrlig smak anas mitt i alltihop, inte riktigt körsbär men inte syrlighet från rostad malt heller. Värmande men aldrig eldig.

Långlivad eftersmak av kaffe och mörk choklad och den städse närvarande torrheten från humlen.
5+
De har lyckats igen. Smakrikt, fylligt, alkoholstarkt på 9,5% men väl avvägt och aldrig att det slår över i storhetsvansinne som en amerikansk triple extra super hopped double espresso double IPA.

Det har blivit dags för den åttonde luckan. Där döljer sig inget mindre än Einbeckers Winter bock.

Ur flaskan doftar den minst sagt skumt för att inte säga ljuvligt. Blåmögelost blandat med svettiga sockor (i en positiv bemärkelse!), skaldjur och saltstänkt hav. I glaset är den fortsatt kraftig men blygsammare och med mer förväntade toner som malt, sötma och alkohol.

Färgen är mörk bärnsten med en röd ton och ett benvitt skum som ligger kvar länge.

Stor kropp, söt, vinös, maltig, alkohol, värmande, humle med lite bitande metall som sedan lägger sig, rostad malt, kola, bränt socker. En närmast försiktig torrhet som aldrig blir metallisk, långlivad tillsammans med kolatoner och bränt socker.

Rik på smak och dofter, en riktig berg-och-dalbana, på gott och ont. Det samlade betyget blir en välcementerad 4:a.

Ett långsamt förfall

Som bilden skvallrar om så är det Shepher Neames Christmas Ale 2009 som ska avnjutas i dagens kalender-öppning.

Tidigare år körde de med färggranna papp-kartonger, olika från år till år och olika etiketter, men i tuffare tider (när är det inte det för bryggerier?) antar jag att det är det första som får stryka på foten när det ska sparas.

Klar, bärnstensfärgad med ett vitt skum som ligger kvar lagom länge.
Medelstor doft, maltig, kola, blött filter, kartong, lerigt flodvatten, cederträ, tall.
Kroppen är matchande lätt med lättrostad malt, kola, lite sockersötma. Inga humlesmaker som tittar fram men en torr avslutning.

En söt, nästan godisaktig smak sticker upp huvudet mot slutet, men det är ytterst kortvarigt och roligare än så blir det inte.

Nu har Shepherd Neame envisats med samma utförande och alkoholhalt tre år i rad och förfallet kan med råge anses vara ett faktum, de mandelmättade storhetstiderna kring 1999 har gått hädan och lever nu bara i våra minnen (och närmsta flaska Amaretto)
Förvisso har de tre senaste åren skiljt sig år, men inslag som gröna äpplen anser jag beror mer på (sned-)jäsning än avsiktligt bryggande. Vaniljtonerna går mig förbi i år, men näsan har trilskats lite uder kvällen. Bara det faktum att man har lagt sig på samma alkoholhalt de senaste tre åren (7%) anser jag vara bevis nog efter att tidigare ha varierat mellan 5,5 och 8%, samtidigt som att smakerna är nästintill desamma. Som hembryggare med en gryta på spisen hade det varit svårt att brygga likadana öl med ett års mellanrum ens om man försökte. Som ett storbryggeri med bryggverk blir det lättare, men det ursäktar inte den här ganska slätstrukna ölen.
2.

Apelsinäpplen

Luckan den 2:a advent får bli en uppföljare till gårdagen då jag har en halv flaska cider kvar.
Kryddorna den här gången blev:

1 kanelstång
1 skiva ingefära, 25*45*3 mm, lätt krossad
1 msk socker
skal av en halv apelsin
skal av en kvarts citron

Allt värms på låg värme 10 minuter och silas.

En kraftig citrusdoft, nästan parfymerad med en underton av äpple och sist alkohol.
Apelsin och äpple slåss om utrymmet i smaken, den stackars kanelen och ingefäran har inte en chans att tränga igenom. De torra äppeltonerna dominerar eftersmaken när apelsinen har dött ut.

Trots att det blev långt mer citrus än jag tänkte mig så föredrar jag nog dagens version framför gårdagens, även om jag saknar kanelen.
Här känns det mindre endimensionellt än igår, men det finns fortfarande rum för förbättringar.

Lite idéer är:
*Låt en kanelstång dra i flaskan under längre tid i rumstemp (4-6 timmar?)
*Lite enbär/svartpeppar/kryddpeppar (ett eller två bär/korn, lätt krossade)
*Minska apelsinen till en fjärdedel av nuvarande får att slippa de parfymerade inslagen, eller ha större skalbitar och inte rivet på den fina sidan av ett järn.
*Ta tillbaka kardemumma & kryddnejlika, de ger tyngd åt julen, lite mindre än 5 december, men lätt krossade i mortel

Helt klart något jag kommer labba vidare med, när det blir får vi se.
Dagens version får betyget 2-, eftersom de parfymerade apelsintonerna blir besvärande efter bara ett par klunkar. Även om det är mindre endimensionellt än gårdagen så är det väldigt mycket citrus, och citrus är inte cider så det förfelar idén.

Kryddiga äpplen

Lördagens lucka bjuder på Mulled Cider. Mest för att jag vill peta in något juligt som inte är öl, dels för att jag inte hunnit handla all öl till kalendern ännu och hade en flaska cider hemma.

0,5 liter Gaymer's Olde English
1 kanelstång
1 krm kardemumma
Några kryddnejlikor
1 kanelstång
1 pomeransskal, blötlagt och med den vita delen bortskuren.
1 msk socker

Värm cidern försiktigt med kryddorna i 15 minuter.
Sila och häll upp på glas, låt kanelstången vara kvar i glaset.

Efter att ha spenderat lördagen flängandes hit & dit i bil samt slavat i köket med att koka chutney, chilisås och baka lussebullar smakar det riktigt bra med en varm kryddad cider.
I efterhand inser jag att jag har varit lite feg med kryddningen, eller åtminstone kunde ha krossat kryddorna lätt i en mortel innan koket.

Sockret behövdes definitivt. Istället för en äppelsyrlig skapelse lyfter nu kryddorna med en lätt men inte sliskig sötma i botten. Kanel passar lika bra som alltid tillsammans med äpplen. Kardemumman anas i bakgrunden, men jag tvivlar på att jag skulle ha plockat den om jag inte visste vilka kryddor som ingått. Pomeransen är svår att skilja från ciderns naturliga sötma, men kryddnejlikan sitter där. Doften präglas föga förvanande mest av alkoholångor och äpple.
3-

Summa summarum ett halvdant resultat som kunde ha varit roligare om jag tagit mig 30 sekunders extra jobb på förberedelserna men julstämningen infann sig definitivt, i synnerhet tillsammans med de nybakta lussebullarna.

En storslagen öl... i år också

Till att börja med får jag revidera min uppfattning om att 13 inte skulle vara otursförföljt. Idag när jag hade fotograferat ölen och skulle ladda över den med kortläsaren möttes jag av meddelandet att kortet inte var formaterat.

Fyra timmar senare efter att ha surfat efter en lösning och testad lite möjligheter så har 520 bildet räddats (samtliga på kortet) och jag har insett att min kortläsare strular. Använder jag USB-anslutningen från kameran fungerar dock allting smärtfritt, så det finns ingen anledning att fasa för en kalender utan bilder.

Tråkigt besked nummer två är att vare sig Anders eller Fredrik kommer köra en kalender i år pga tidsbrist. Förhoppningsvis kommer de köra åtminstone ett par öl när tiden så medger.
Ingen annan har anmält intresse heller så jag kör min kalender ensam i år. Tråkigt men sant och jag hoppas folk spottar i nävarna till nästa år. Över till dagens öl...

Som synes så är det Vertical Epic 090909 som har avverkats. Denna årliga skapelse (åtminstone 3 år till*) från Stone Brewing Company bryggs med nytt recept varje år och från de senare årens ljusare alster kommer man nu med en öl svart som synden. Inte ens när glaset hålls intill en spotlight kan jag ana en nyans av rött.

Skummet är kaffefärgat, krämigt och vansinnigt hållfast
Doften är kraftig med mörk choklad, kaffe, rågbröd och plommon. I smaken är det chokladen som står för fiolerna, där finns även mjuka, runda kaffetoner och en beska som känns mer som kakao än humle men som snart ska övergå i en torr avslutning. Den höga restsötman får en nytändning och bjuder på sig själv innan den nedkämpas av chokladen, kaffet och beskan som ingått ett triumvirat.

På det hela taget en överraskande chokladig öl. Även om jag hade väntat mig en del choklad med ledning av den mörka färgen så hade jag väntat mig minst lika mycket kaffe. Det här känns mest som kallmäskad chokladmalt. Riktigt smaskigt. Oavsett hur man har ordnat till det så är det ett starkt jobb. Bravo! I sannerligen en storslagen öl, precis som 070707, och jag ser redan fram emot 101010.
5+


* Man började med epic-serien 020202, så årets upplaga är den åttonde i serien. Man kommer köra hela vägen fram till 121212

Tretton? Otur? Icke då..

Givetvis är det 13th från Stone Brewing Company det handlar om.

En portvinsliknande, skimmrnade rubinröd färg med ett kraftigt och långvarigt skum.
Den kraftiga doften formligen svämmar över av blommig humle och humleoljor. En stor kropp med smaker som bränt socker, blommig och kryddig humle och en rejäl humlebeska som trots intensiteten aldrig blir metallisk. En sirapslik sötma blommar upp när ölen blir varmare, men tack vare humlen blir den aldrig dominerande men humlen dämpas så klart en aning. Alkoholanstruken och värmande. Komplex men även en smula knuten i glaset, ölen vill inte riktigt glänta på dörren till alla sina hemligheter.

En torr avslutning och lång eftersmak men synd att den knöt sig i glaset. En väldigt bra öl trots detta.
4+

Man ska inte bara titta ner i glaset utan även tolka det man ser

Bakom lucka 2 dolde sig Nostradamus från belgiska Brasserie Caracole.

Denna belgiska brunöl är jästdisigt bärnstens-färgat med ett krämigt skum som dröjer sig kvar riktigt länge. Doften är kraftig med alkohol, lösningsmedel, blött filter och tobak som främsta inslag men senare vaknar en mycket angenäm mandeldoft till liv.

Ölet rullar lätt över smaklökarna trots den stora kroppen och bjuder på värmande, nästan lite spritig alkohol, rostad malt, mandlar och en bitterhet som pendlar mellan bittermandel och Campari. De rostade malttonerna får mig att med ens tänka på den lerflodskaraktär som jag ofta tyckte mig hitta i Newcastle Brown på flaska när jag var i 20-25årsåldern, och den lite tryckande tobaksdoften gör det hela ännu mer påtagligt.
Inte särskilt mycket humlad ens i avslutet, bara en angenämnt torr finish med lite mineral inslängt.

3+ En OK öl men ingenting som fastnar i minnet.
Den påminner mig mer om en chimay blå än en belgisk brunöl, som en brunöl tycker jag den är ganska misslyckad.
Som kuriosa kan nämnas att en flaska som inköptes i Rom september 2003 men provades först i slutet av maj 2005, 151 dagar efter Bäst före-datum hade mer frukttoner, en ton av bränt socker och inget som helst lösningsmedel, spritig alkohol eller tobakstoner, än mindre en anstrykning av lerflod. Den hade även kvar CO2-halten, det moussiga skummet och humlefinishen, som där upplevdes som lite kraftigare.

Med tanke på ölets namn så kan jag inte motstå att bjuda på följande nu när julen står inför dörren.
Lotto: 3 7 11 19 21 32 34
Stryktipset: 112 12X 1X2 1X12
V75: 3 4 8 9 11 3 7
Måltipset: 1 4 12 15 17 23 27 29

Jag tar blott 10% av eventuella vinster, alternativt en öl per inlämnad rad för grundchansen att vinna något. Allt som kommer in går till framtida julkalendrar. Undantaget är öl vars bäst före-datum närmar sig. Det känns synd att låta dem dö med kapsylen på.

För eventuella förluster tas inget som helst ansvar. Nostradamus påstås ha fått sina visioner mha en skål med vatten. Dessa rader är framtagna med hjälp av ovan nämnda öl, och den innehåller som bekant bara 91% vatten, därav att jag känner mig nödd & tvungen att skriva denna Brasklapp.

En sak kan jag dock spå med säkerhet: Det här kommer bli en riktigt trevlig kalender!

Nytt år, ny kalender

Årets första lucka bjuder på Hog Heaven, en barley wine från amerikanska Avery Brewing Company.
Bärstensfärgad med jästgrumling och ett vansinnigt hållfast skum är det första jag möts av. Dofter av grön humle och nyklippt gräs fyller rummet ganska snabbt. Djupare ner i glaset hittar jag mineral, soja, salt, sirap och en anstrykning av apelsin. Kroppen är stor och matchar doften med kopiösa mängder humle och en rejäl dos malt. När den värms upp i glaset blir ölen sötare, men aldrig klistrigt sirapssliskig tack vare de generösa humledoserna. Enligt etiketten klockar ölet in på respektingivande 100 IBU, men trots detta upplever jag den inte som varandes för plåtigt metallisk i eftersmaken. Alkoholen gör den värmande utan att vara eldig. De smaker som finns blandar sig i en komplex väv men jag saknar den torkade frukten och mer som kan ge sig in i leken, den lilla apelsin som fanns i doften känns inte på långa vägar i smaken och var inte alls tillräckligt. nu känns det som att den saknar om inte en dimension så åtminstone sista pusselbiten: resan mot målet var lika trevlig för det men det känns försmädligt att det stupade på mållinjen.
Trots det en bra öl som får en välförtjänt 4.

För nytillkomna läsare kan meddelas att jag tillämpar en skala 1-5 med plus & minus, dvs från 1- som lägst till 5+ som högsta betyg. Ursprungligen tog jag betyget 2 som riktmärke för ett OK öl, felfritt men utan några som helst minnesvärda detaljer. Bra och minnesvärda öl tenderar att hamna kring 4+ och uppåt, men som vanligt med betygsättning så finns det ingen absolut gränsdragning mellan skikten