Konsten att leva på gamla meriter

Efter att ha drabbats av tidsoptimism i köket ("Att skala 25-30 vitlökar kan väl inte ta så lång tid") sätter jag mig så äntligen ner med den, synnerligen välförtjänta, elfte luckan efter att även ha skrivit ikapp de senaste dagarnas luckor (de har dock avnjutits på rätt dagar).

Ännu en klassiker står bakom luckan: Winter Lager från välkända Boston Beer Company.
Mörkbrun i färgen med ett benvitt skum som ligger kvar en stund. Doften får kämpa en aning för att komma ur glaset. Lättrostade maltsorter, lite vete, diffusa kryddor som flyter ihop. Det kan vara muskot, pomerans men inget av det känns som det jag hittar i glaset. Det är definitivt inte ingefära, kanel eller kardemumma. Humlen hålls kort utom i avslutningen.
3

Roligare än så blir det aldrig. Lite smak, men ingenting som riskerar att stöta bort den absoluta majoriteten av de som vågar prova en flaska. Tråkigt nog upplever jag att bryggeriet har slätat ut och mesat till en del av sina öl de senaste åren. Deras Octoberfest är en, och tyvärr är Winter Lager en annan. Den brukade vara rejält kryddad med pomerans och ligga på 6,5% istället för som dagens 5,6%. Jag menar inte att öl måste vara alkoholstark för att vara bra, det är gårdagens lucka ett talande exempel för, och även om gamla tiders Winter Lager kunde vara i kärvaste laget med pomeransen så känns det här än mer galet. I synnerhet eftersom man på flaskan påstår sig ha bryggt en smakrik öl som står sig bra mot julens rätter. Eftersom jag gillade humlen i deras Boston lager & ale senast jag provade dem så skulle jag lika väl kunna tänka mig en av dem till julbordet istället för den här, och då har man definitivt skjutit bredvid målet.

Det var sista gången ölen ingår i en kalender för min del, den har varit en ständig besvikelse genom åren, och de kör samma recept från år till år, till skillnad från Anchor vars alster inte alltid är så bra, men som varierar receptet varje år.

Att gå i ide eller inte gå i ide, det är frågan ...

Turen har kommit till den 3:e dubbeln i årets kalender, inget mindre än Hibernation Ale 2007 vs 2008.

Precis som tidigare körs utseende, doft osv. parallellt. Båda sorterna är givetvis från Great Divide Brewing Co. i USA och på 355 ml styck.


UTSEENDE:
2007: Lätt disig, mörk bärnstensfärg och ett ljust beige skum som ligger kvar riktigt länge. Låg CO2.

2008: Samma utseende som 2007:an, men markant mer CO2 (föga förvånande) som ger ett kraftigare skum.


DOFT:
2007: Kraftig doft, maltig, söt från såväl restsocker som alkohol, torkade frukter, en örtkryddig humle.

2008: Kraftig doft, rostad malt, nästan kaffe-aktig, med en dragning mot bränt socker. Den närmsta liknelsen jag kan komma på är den lätt rökiga tonen man kan hitta i en del skotska ale. Mot slutet glider det en aning mot choklad. Komplex, och väldigt oväntad eftersom det inte är i närheten av hur jag minns den från förra året.


SMAK:
2007: Stor kropp, maltig, sötma från bäde restsocker och alkohol, lite eldig, torkad frukt (russin & plommon). Den avslutande beskan tilltar gradvis i styrka. Ölet har en hel del beska kvar, men inte nog, och inte i närheten av tillräckligt med CO2, för att räcka till angivna januari 2011 som anges på etiketten.

2008: Stor kropp, maltig, sötma från bäde restsocker och alkohol, lätt bränd, kaffeaktig, sirapslik, inte den vanliga "Great Divide"-beskan som jag förväntar mig i en flaska Hibernation. Torr avslutning men inget spår av plåtighet. Vanligtvis anser jag det vara någonting bra, men här lämnar det kvar en lätt söt smak med dragning åt kaffe och jag gillar det inte riktigt.


BETYG:
2007:4
2008:3

Har man bytt recept? Jag tycker den känns så annorlunda mot förra året, men det står inget om det på deras websidor., men man visar även den gamla etiketten där. Å andra sidan är de nya flaskorna märkta med "Bäst Före oktober 2009" så någonting är annorlunda. Kan det månne vara den låga kolsyrehalten vid lagring som gjort att man ändrat sig?

Det var bättre förr...

Likt fågel Fenix reser sig ölkalendern ur askan och återuppstår för ännu en månad av godsaker.
Till vänster respektive höger ses undertecknads kyl innan och efter påfyllandet. Jag måste dock tillstå att den högra bilden ljuger en smula. Inte bara för att jag har provat den öl som gömde sig bakom dagens lucka, utan mest för det nesliga faktum att det saknas öl som borde ha burits upp ur källaren. Det är dock en smal sak att rätta till under morgondagen. För de som nu undrar "Ja, men varför i helv... använde han inte den högra grönsakslådan också" så kan jag avslöja att den är smockfull med potatis.

Över till vad som fanns bakom lucka #1:
Falcon Gammelbrygd 2008

För er som var med förr så låter säkert själva namnet lockande. Mina förhoppningar sjunker dock snabbare än en skadeskjuten kråka när den rubinröda färgen avslöjar en skapelse som med största sannolikhet är allt annat än det kolsvarta livselixir som tidigare bar samma namn.
Nåväl... det får väl räcka med att bloggen/kalendern återuppstått från de döda.

Vad dolde sig då i glaset?
En eldigt rubinröd öl med bra skum vars doft bjöd på malt, sötma, nougat (!), nötter och kola. Kroppen var medelstor och smaken maltig, lite söt med en örtkryddig beska och lite kanelartade kryddtoner.
Beskan kändes bra tilltagen, rejäl utan att bli för mycket (=metallisk), men rätt var det var så tvärdog alla smaker och efterbeskan utan någon som helst förvarning, så det vore synd att kalla den långlivad.

Även om man har stylat om det gamla ärorika namnet till en julöl (jodå, läser man det "finstilta" i det röda bandet på etiketten så står där "Premium Julöl 2008") och det således inte går att jämföra med den gamla produkten så måste jag nog ändå tillstå att det här är en frisk fläkt och ett eller ett par snäpp bättre än det vanliga julölsträsket från Falcon/Spendrups/Pripps.
Betyget blir hyggliga 3-. (Bara 23 dagar kvar, bäst att börja vara snäll).

Fjärran från forna dagars stordåd

Slutligen är det så dags för dagens öl den 11 december (och äntligen har jag kommit ikapp efter att ha haft ont om tid i hegen och slocknat på soffan i måndags).
Inget mindre än Christmas Ale 2007 från Shepherd Neame. Julafton är nära.

Bärnstensfärgad, utan jästfällning och med ett vitt krämigt, extremt långlivat skum.
Doften är medelstor och fylls av kryddor (kanel och muskot), parfym och äpplen (tyvärr drar den lite åt gröna äpplen som jag associerar med en felsmak i de flesta öltyper, låt vara att det är OK i en Lindemans Apple). Vartefter ölen blir varmare i glaset framkommer en dominant doft av vörtkok. Det doftar helt enkelt vört kokad med humle. Har man en gång stått i ett kök där det bryggs öl så är doften svår att ta miste på. Det doftar kraftigt av East Kent Goldings-humle, kraftiga toner av blomsteräng. Sist men inte minst så sticker det in lite grönmögelost i doften.

Den lätta kroppen domineras av lättrostade maltsmaker som (tack och lov) aldrig går över i vad jag kan uppleva som "lerflod" (tänk på första bästa asiatiska flod under monsunregnen), lätt syrlig med en anstrykning av gröna äpplen. På det hela taget känns den ganska knuten, för att inte säga blygsam. Smaken tycks ha rampfeber och vill inte riktigt fylla ut tomrummet.
Den humletorra avslutningen ackompanieras av rostad malt och en lätt ton av gröna äpplen.

Årets skapelse är fjärran från deras storhet 1999 när de riktigt vågade ta i med mandelsmakerna. Bryggeriet kan bättre, mycket bättre, det bevisas inte minst av öl som Whitstable Bay, Spitfire ("Downed all over Kent" som det hette i kampanjen som anspelade en hel del på 2:a världskriget), Bishop's Finger, Goldings Summer Hop Ale och Early Bird Spring Hop Ale. Julölen har däremot genomlidit en sakta nedstigning i "kunna-drickas-och-gillas-av-alla"-träsket och det skär lite i hjärtat att uppleva det.
Är det inte ganska talande att bryggeriet inte ens bemödat sig om att skapa en sida för sin julöl, även om man byter recept från år till år?

Förhoppningsvis blir det bättre nästa år, något som jag säkert har sagt sedan år 2000.
Ett bryggeri som påstår sig ha sju anställda bryggare med i snitt 23 års erfarenhet per näsa borde kunna bättre, mycket bättre.
Betyget blir 2+. Smaken är inte mycket att hurra för men den komplexa doften lyfter det hela en aning.

Som en klok man sade på Byggeriets ölprovning (om en helt annan öl): "Denna skulle jag kunna ha i glas vid sidan och bara dofta på under julmiddagen".
I skrivande stund känner jag att Shepheard Neames julförsök trots all förtjänar samma omdöme.