Konsten att leva på gamla meriter

Efter att ha drabbats av tidsoptimism i köket ("Att skala 25-30 vitlökar kan väl inte ta så lång tid") sätter jag mig så äntligen ner med den, synnerligen välförtjänta, elfte luckan efter att även ha skrivit ikapp de senaste dagarnas luckor (de har dock avnjutits på rätt dagar).

Ännu en klassiker står bakom luckan: Winter Lager från välkända Boston Beer Company.
Mörkbrun i färgen med ett benvitt skum som ligger kvar en stund. Doften får kämpa en aning för att komma ur glaset. Lättrostade maltsorter, lite vete, diffusa kryddor som flyter ihop. Det kan vara muskot, pomerans men inget av det känns som det jag hittar i glaset. Det är definitivt inte ingefära, kanel eller kardemumma. Humlen hålls kort utom i avslutningen.
3

Roligare än så blir det aldrig. Lite smak, men ingenting som riskerar att stöta bort den absoluta majoriteten av de som vågar prova en flaska. Tråkigt nog upplever jag att bryggeriet har slätat ut och mesat till en del av sina öl de senaste åren. Deras Octoberfest är en, och tyvärr är Winter Lager en annan. Den brukade vara rejält kryddad med pomerans och ligga på 6,5% istället för som dagens 5,6%. Jag menar inte att öl måste vara alkoholstark för att vara bra, det är gårdagens lucka ett talande exempel för, och även om gamla tiders Winter Lager kunde vara i kärvaste laget med pomeransen så känns det här än mer galet. I synnerhet eftersom man på flaskan påstår sig ha bryggt en smakrik öl som står sig bra mot julens rätter. Eftersom jag gillade humlen i deras Boston lager & ale senast jag provade dem så skulle jag lika väl kunna tänka mig en av dem till julbordet istället för den här, och då har man definitivt skjutit bredvid målet.

Det var sista gången ölen ingår i en kalender för min del, den har varit en ständig besvikelse genom åren, och de kör samma recept från år till år, till skillnad från Anchor vars alster inte alltid är så bra, men som varierar receptet varje år.

Ett långsamt förfall

Som bilden skvallrar om så är det Shepher Neames Christmas Ale 2009 som ska avnjutas i dagens kalender-öppning.

Tidigare år körde de med färggranna papp-kartonger, olika från år till år och olika etiketter, men i tuffare tider (när är det inte det för bryggerier?) antar jag att det är det första som får stryka på foten när det ska sparas.

Klar, bärnstensfärgad med ett vitt skum som ligger kvar lagom länge.
Medelstor doft, maltig, kola, blött filter, kartong, lerigt flodvatten, cederträ, tall.
Kroppen är matchande lätt med lättrostad malt, kola, lite sockersötma. Inga humlesmaker som tittar fram men en torr avslutning.

En söt, nästan godisaktig smak sticker upp huvudet mot slutet, men det är ytterst kortvarigt och roligare än så blir det inte.

Nu har Shepherd Neame envisats med samma utförande och alkoholhalt tre år i rad och förfallet kan med råge anses vara ett faktum, de mandelmättade storhetstiderna kring 1999 har gått hädan och lever nu bara i våra minnen (och närmsta flaska Amaretto)
Förvisso har de tre senaste åren skiljt sig år, men inslag som gröna äpplen anser jag beror mer på (sned-)jäsning än avsiktligt bryggande. Vaniljtonerna går mig förbi i år, men näsan har trilskats lite uder kvällen. Bara det faktum att man har lagt sig på samma alkoholhalt de senaste tre åren (7%) anser jag vara bevis nog efter att tidigare ha varierat mellan 5,5 och 8%, samtidigt som att smakerna är nästintill desamma. Som hembryggare med en gryta på spisen hade det varit svårt att brygga likadana öl med ett års mellanrum ens om man försökte. Som ett storbryggeri med bryggverk blir det lättare, men det ursäktar inte den här ganska slätstrukna ölen.
2.