Åter till fornstora dagars prakt

Den tionde luckan dolde en klassiker i jultider: Christmas Ale 2009 från Anchor Brewing Company, deras 35:e i ordningen.
Som seden bjuder pryder ett nytt träd årets etikett och 2009 års träd är Cupressus macrocarpa, Monterey-cypress. Arten finns i vilt tillstånd endast i Monterey och Carmel i nordvästra Kalifornien.

Ölet har sin sedvanliga djupt rödbruna färg med ett beigefärgat seglivat skum.
Doften är ganska stor och bjuder på en komplex blandning av rostad malt, muskot, kaffe, cacao, vanilj, kola, lakrits och restsötma.

Den medelfylliga kroppen innehåller kaffe, cacao och vanilj utan humlesmaker som försöker tränga sig på. Däremot är avslutningen föredömligt torr.

En lång eftersmak med choklad, kola, kaffe och kryddor som blandas med torrheten.

5
Bravo! Efter att de senaste åren blivit allt mer besviken på de syrliga malttonerna och de ganska bleka, för att inte säga urvattnade kryddorna visar man återigen att man kan brygga öl i toppklass. Årets version är i mitt tycke den bästa sedan 2004. Väl avvägd balans mellan smakerna och en aning fylligare (högre restsötma som bär smakerna bättre?) än tidigare år gjorde susen. Nu hoppas jag bara att de håller stilen kommande år och att detta inte var n lyckträff som man får vänta fem år till på.

Det har blivit dags för den åttonde luckan. Där döljer sig inget mindre än Einbeckers Winter bock.

Ur flaskan doftar den minst sagt skumt för att inte säga ljuvligt. Blåmögelost blandat med svettiga sockor (i en positiv bemärkelse!), skaldjur och saltstänkt hav. I glaset är den fortsatt kraftig men blygsammare och med mer förväntade toner som malt, sötma och alkohol.

Färgen är mörk bärnsten med en röd ton och ett benvitt skum som ligger kvar länge.

Stor kropp, söt, vinös, maltig, alkohol, värmande, humle med lite bitande metall som sedan lägger sig, rostad malt, kola, bränt socker. En närmast försiktig torrhet som aldrig blir metallisk, långlivad tillsammans med kolatoner och bränt socker.

Rik på smak och dofter, en riktig berg-och-dalbana, på gott och ont. Det samlade betyget blir en välcementerad 4:a.

Ett långsamt förfall

Som bilden skvallrar om så är det Shepher Neames Christmas Ale 2009 som ska avnjutas i dagens kalender-öppning.

Tidigare år körde de med färggranna papp-kartonger, olika från år till år och olika etiketter, men i tuffare tider (när är det inte det för bryggerier?) antar jag att det är det första som får stryka på foten när det ska sparas.

Klar, bärnstensfärgad med ett vitt skum som ligger kvar lagom länge.
Medelstor doft, maltig, kola, blött filter, kartong, lerigt flodvatten, cederträ, tall.
Kroppen är matchande lätt med lättrostad malt, kola, lite sockersötma. Inga humlesmaker som tittar fram men en torr avslutning.

En söt, nästan godisaktig smak sticker upp huvudet mot slutet, men det är ytterst kortvarigt och roligare än så blir det inte.

Nu har Shepherd Neame envisats med samma utförande och alkoholhalt tre år i rad och förfallet kan med råge anses vara ett faktum, de mandelmättade storhetstiderna kring 1999 har gått hädan och lever nu bara i våra minnen (och närmsta flaska Amaretto)
Förvisso har de tre senaste åren skiljt sig år, men inslag som gröna äpplen anser jag beror mer på (sned-)jäsning än avsiktligt bryggande. Vaniljtonerna går mig förbi i år, men näsan har trilskats lite uder kvällen. Bara det faktum att man har lagt sig på samma alkoholhalt de senaste tre åren (7%) anser jag vara bevis nog efter att tidigare ha varierat mellan 5,5 och 8%, samtidigt som att smakerna är nästintill desamma. Som hembryggare med en gryta på spisen hade det varit svårt att brygga likadana öl med ett års mellanrum ens om man försökte. Som ett storbryggeri med bryggverk blir det lättare, men det ursäktar inte den här ganska slätstrukna ölen.
2.

Vintersolstånd!

Ja, idag blev det äntligen vintersolstånd. Rent astronomiskt vände det för lite mer än en vecka sedan, men nu talar vi om Solstice d'Hiver från kanadensiska Dieu du Ciel.

Rödtonad bärnstensfärg, lite jästdisig, med ett ljust krämigt skum som inte viker en tum i glaset, riktigt seglivat och det lämnar massor med brysselspets på sidorna.
En kraftig doft av malt, vinös sötma, rostad malt, kola. En matchande kraftig kropp, krämig munkänsla, nästan mousseliknande, maltig, söt med rostade smaker, vinös och en smula eldig. En kraftig humlebeska ger ett lätt metalliskt bett som övervinns av en andra våg med sötma, lite sirapssöt med kolatoner och aningen brändhet. Smaskens!
Eftersmaken som är riktigt långdragen präglas av en söt maltighet och en besk, lite blommig humle. WOW!
5+

Snäppet bättre än Hibernation, åtminstone så är det inte så galet besk som Hibernation var innan de tog ner den en aning (eller så har jag helt enkelt börjat vänja mig vid vansinnigt beska öl), men jag gillar även smaksvängningarna i den här ölen. Väntade smaker, men inte på det sättet.

Fatlagrat vaniljmonster

Dan före dan före dan och slumpen väljer ut Brewers' Reserve från Fuller's, en skapelse som lagrats på 30-åriga Single Malt-fat i inte mindre än 500 dagar.

Klar, ljus bärnstensfärg med ett ljust, krämigt skum som ligger kvar länge. Den kraftiga doften bjuder på maltighet, vinös sötma, vanilj, ek, kola och en väldigt avlägsen ton av rökighet i slutet.

Kroppen är medelstor, men med en klar lutning åt det tunnare hållet, whisky, malt, sötma, vanilj, kryddig humle och en torr avslutning. Den är torr nog för att väga upp all sötma från restsocker och vanilj samtidigt som den aldrig blir metallisk, men tyvärr så kommer vaniljtonerna tillbaka i eftersmaken och ger ölet ett lite lätt sliskigt intryck.

Det är en OK öl, men inte mycket mer, även om jag gillar den bättre än Innis & Gunns ekfatslagrade skapelse som lagras i 30 dagar eller så.
Fuller nyttar å andra sidan 30 år gamla fat, så jag förstår tiden och att vaniljtonerna blir mildare, men jag har alltjämt svårt för dem, samt att ölets något tunna kropp ger ett lite lätt vattnigt intryck efter ett tag vilket mest ger känslan av en vaniljsmakande pilsner. Väldigt drickbar, men som sagt en smula på den sötsliskiga sidan.
3+