Tretton? Otur? Icke då..

Givetvis är det 13th från Stone Brewing Company det handlar om.

En portvinsliknande, skimmrnade rubinröd färg med ett kraftigt och långvarigt skum.
Den kraftiga doften formligen svämmar över av blommig humle och humleoljor. En stor kropp med smaker som bränt socker, blommig och kryddig humle och en rejäl humlebeska som trots intensiteten aldrig blir metallisk. En sirapslik sötma blommar upp när ölen blir varmare, men tack vare humlen blir den aldrig dominerande men humlen dämpas så klart en aning. Alkoholanstruken och värmande. Komplex men även en smula knuten i glaset, ölen vill inte riktigt glänta på dörren till alla sina hemligheter.

En torr avslutning och lång eftersmak men synd att den knöt sig i glaset. En väldigt bra öl trots detta.
4+

Vintersolstånd!

Ja, idag blev det äntligen vintersolstånd. Rent astronomiskt vände det för lite mer än en vecka sedan, men nu talar vi om Solstice d'Hiver från kanadensiska Dieu du Ciel.

Rödtonad bärnstensfärg, lite jästdisig, med ett ljust krämigt skum som inte viker en tum i glaset, riktigt seglivat och det lämnar massor med brysselspets på sidorna.
En kraftig doft av malt, vinös sötma, rostad malt, kola. En matchande kraftig kropp, krämig munkänsla, nästan mousseliknande, maltig, söt med rostade smaker, vinös och en smula eldig. En kraftig humlebeska ger ett lätt metalliskt bett som övervinns av en andra våg med sötma, lite sirapssöt med kolatoner och aningen brändhet. Smaskens!
Eftersmaken som är riktigt långdragen präglas av en söt maltighet och en besk, lite blommig humle. WOW!
5+

Snäppet bättre än Hibernation, åtminstone så är det inte så galet besk som Hibernation var innan de tog ner den en aning (eller så har jag helt enkelt börjat vänja mig vid vansinnigt beska öl), men jag gillar även smaksvängningarna i den här ölen. Väntade smaker, men inte på det sättet.

En julhälsning från Kalkatraz!

Det har blivit dags att sätta kapsylöppnaren i Wisby Julbryggd, och jag måste tillstå att jag gör det med en viss skepsis. Ölen kastades mest in som en nödlösning eftersom Bolaget inte tog in den "vanliga" Yeti Imperial Stout från Great Divide i år, utan bara den ekfatslagrade versionen. Därmed gick min plan att prova ett lagrat ex mot ett färskt om intet.

Mörkt kastanjebrun med ett krämigt, ljust beige skum som ligger kvar riktigt länge.

Medelstor doft, lättrostade malttoner, en lätt maltig sötma, blommig humle och en anstrykning av mineraler.

Kroppen kan väl närmast beskrivas som medelstor men åt det lättare hållet. Lättrostad malt och blommig humle även här och det åtföljs av en kraftigt besk avslutning, en aning metallisk.
Även om den inte är det smakrikaste jag har druckit så har den ändå mycket smak, i synnerhet jämfört med andra svenska julöl som t.ex. Åbro, Pripps & Mariestad. Det är dessutom skönt att se en rejäl helomvändning från sådana bottennapp som 1999 års kloakdoftande skapelse eller 2006 års försök med en sötaktig, platt och intetsägande Weissbier.
Lättdrucken med en hel del smak och jag tror att denna kan få många anhängare runt julborden då den borde stå sig mot det mesta utan att ta överhanden i något fall, med undantag för den kokta potatisen.
4-