En julhälsning från Kalkatraz!

Det har blivit dags att sätta kapsylöppnaren i Wisby Julbryggd, och jag måste tillstå att jag gör det med en viss skepsis. Ölen kastades mest in som en nödlösning eftersom Bolaget inte tog in den "vanliga" Yeti Imperial Stout från Great Divide i år, utan bara den ekfatslagrade versionen. Därmed gick min plan att prova ett lagrat ex mot ett färskt om intet.

Mörkt kastanjebrun med ett krämigt, ljust beige skum som ligger kvar riktigt länge.

Medelstor doft, lättrostade malttoner, en lätt maltig sötma, blommig humle och en anstrykning av mineraler.

Kroppen kan väl närmast beskrivas som medelstor men åt det lättare hållet. Lättrostad malt och blommig humle även här och det åtföljs av en kraftigt besk avslutning, en aning metallisk.
Även om den inte är det smakrikaste jag har druckit så har den ändå mycket smak, i synnerhet jämfört med andra svenska julöl som t.ex. Åbro, Pripps & Mariestad. Det är dessutom skönt att se en rejäl helomvändning från sådana bottennapp som 1999 års kloakdoftande skapelse eller 2006 års försök med en sötaktig, platt och intetsägande Weissbier.
Lättdrucken med en hel del smak och jag tror att denna kan få många anhängare runt julborden då den borde stå sig mot det mesta utan att ta överhanden i något fall, med undantag för den kokta potatisen.
4-

Trenne Trappist-Triplar

En dag som denna, när Linus kalender alltjämt ligger i dvala, Fredrik verkar ha gått i ide över helgen och det är 3:e advent.. vad gör man då? Jo! Man ökar tempot med en rejäl kylskåpsrensare: Trenne Trappist-Triplar.
Idag ställs Chimay mot La Trappe mot Westmalle! Handsken är kastad, det är ingen lek längre!

För att förenkla jämförandet (hoppas jag) kommer jag ställa doft mot doft, smak mot smak etc.
UTSEENDE:
Chimay:
Djupt gyllene färg, lite jästgrumlig med ett vitt krämigt skum som ligger kvar länge.

La Trappe:
En disig bärnstensfärg med ett ljust benvitt skum som trots att det ligger kvar länge försvinner snabbast av dem alla.

Westmalle:
Disigt gyllengul, MASSOR av CO2, det bildas nästintill inget annat än skum när man först slår den i glaset, trots försiktighet. Långlivat skum.

DOFT:
Chimay:
Medelstor doft, maltig, fruktig med inslag av cantalopemelon och persika, mandelmassa, alkohol, sötma.

La Trappe:
Medelstor doft, maltig, mandel/Amaretto, lätt lösningsmedel, päron.

Westmalle:
Medelstor doft, maltig, , honung, alkohol, mandelmassa. På det hela taget känns den en smula knuten, den vill aldrig riktigt utvecklas i glaset, trots uppvärmning.


SMAK:
Chimay:
Medelstor kropp med mycket CO2 som ger en mousseliknande, krämig munkänsla. Maltig, fruktig, alkohol, söt men ändå lätt och läskande med en humlebesk, torr finish som drar lite mot metall. eftersmaken är maltig, torr och långlivad.
Väldigt drickbar, långt bortom sina 8%, men den är ändå värmande, smakrik och har tillräckligt med humle för att få dig att ta en klunk till.


La Trappe:
Stor kropp, maltig, söt, mandel/Amaretto, kryddig, inte så moussig eller lätt som Chimay, alkohol, värmande. En tillbakahållen humlesmak men en riktigt torr avslutning som aldrig blir metallisk.
Det finns en bismak i den som jag inte gillar i en trippel, men som jag inte kan sätta fingret på. Måhända är det någon rostad maltsmak som placerar den närmare en dubbel än en trippel men helt säker är jag inte. La Trappe är den klart mörkare av de tre och har mest jäst i flaskan.
Kan det vara den tillsatta koriandern som spökar?

Westmalle:
Medelfyllig kropp med mycket CO2 och en mousseliknande munkänsla, krämig, maltig, söt både från alkohol och restsötma. Det finns en antydan till fruktighet bland all alkohol och restsötma, men den utvecklas aldrig vidare. Inte lika smakrik som Chimay eller La Trappe, den känns alltjämt knuten och utvecklar inte sin fulla potential, det finns inte ens en riktigt torr avslutning, jämfört med de andra. Nog är den allt torr nog att motverka all sötma, men varken mer eller mindre.
Är alkoholhalten för hög? Jag gissar att den skulle må bättre av att ligga kring 8% som de andra två istället för 9,5% (18% högre), men det kan ju, som så mycket annat, även bero på jäststammen.


SLUTBETYG:
Eftersom jag upplever La Trappe vara halvvägs mellan en dubbel och en tripel kan andraplatsen tilldelas Westmalle på något som mest liknar teknisk knockout. Förstaplatsen intas ohotat av Chimay.
Det ska dock tilläggas att samtliga är bra öl och alla tre bryggeriers Dubbel är väl värda att provas. La Trappe har dessutom en Quadrupel som bäst som beskrivs som: Oh...my... Gods.

Chimay: 4+
La Trappe: 3
Westmalle: 3+

Honungslen, kryddig värme

21:a december, och ingenting mindre än Left Hand Brewing Companys Snow Bound Winter Ale döljer sig bakom luckan.
Ingenting mindre är i sanning en korrekt benämning eftersom flaskan är på hela 65 cl. En del tycker det är i mesta laget, men själv tycker jag de är ganska trevliga eftersom man först får sig en rejäl imperial pint och sedan en stor slatt som eftersläckare.

Klar, djupröd färg med ett benvitt, väldigt hållfast skum.
En medelstor doft fylld av kryddor (muskot, kanel, anis). Maltig, söt, alkohol.
Ölet har en stor, smakrik kropp fylld med malt, sötma från restsocker och alkohol, kryddor (muskot, kanel, lakritsrot), alkohol, vinös, mörk sirap.

Kryddigheten dränker alla humlesmaker (jag brukar åtminstone uppleva den kryddigheten annorlunda så jag tror att den kommer mer från de tillsatta kryddorna än humlen), men avslutningen är väldigt torr, men aldrig metallisk, en väldigt kvardröjande kryddighet och humletorrhet.

Smakrik, men trots detta (och alkoholhalten), så är ölen väldigt lättdrucken. Måhända är den en smula för kryddig en bit ner i flaskan, så det är nog inget jag skulle dricka mer än en flaska av per kväll. Betyget blir däremot inte sämre för det utan landar på starka 5-.

Bryggeriet befäster därmed mitt intryck av att deras lanseringar på Bolaget varit av varannangångskvalitet. Eftersom Snow Bound var så lyckad ser jag nu molnen samlas vid horisonten.
Missa inte den 23:e då deras rökta dubbelbock provas sida vid sida med Nils Oscars Rökporter.
Blir det yea eller nay?