Giganter i små flaskor

Eftersom Thomas Hardy's Ale firar 40-årsjubileum i år så passar jag på att köra ännu en dubbel och jämföra årets version mot 2007:an. Precis som vid tripeltestet kör jag doft mot doft osv.

Båda årgångarna kommer i en liten trevlig 25cl-flaska med foliehätta. Trots storleken kan man dela dem på två personer eftersom de klockar in på hela 11,7%. Samma storlek gör paradoxalt nog även att det inte är några större problem att själv prova två årgångar enligt Fredriks uträkning den 11:e december: Det hänger helt på storlek och alkoholhalt.
För att ta ett exempel med Thomas Hardy's mot Cuvée Angélique på storflaska som jag provade tidigare så innehåller dagens två flaskor 5,85 cl ren alkohol jämfört med storflaskans 6,23.
Att jag har semester och inte behöver gå upp till jobbet imorgon spelar givetvis in det med.

UTSEENDE:
2007 års flaska är jästdisig, bärnstensfärgad och har ett benvitt skum som ligger kvar länge. Mycket CO2 i flaskan som utvecklar mycket skum

2008 är i det närmaste identisk till utseendet men det har näst intill noll CO2 och utvecklar mycket lite skum, inte ens så att det täcker hela ytan i glaset, trots generös slagning. Det hördes knappt ett ljud när kapsylen åkte av, till skillnad från 2007:an som hade ett rejält pys.


DOFT:
2007:an har en medelkraftig doft fylld av malt, vinös alkoholsötma och blåmögelost. Den känns en aning knuten, men det enda som hände när ölen värmdes upp i glaset var att alkoholdoften tilltog och började ta överhanden.

Årets flaska bjuder på en lika kraftig doft men med klenare innehåll, där finns rostade malttoner, lakrits och en släng av högre alkoholer. Likt 2007:an så tilltar alkoholkaraktären vid uppvärmning.


SMAK:
I 2007 års flaska kommer den verkliga karamellen! En stor kropp, moussig, nästan krämig munkänsla pga. all CO2. Maltig, söt både av restsocker och alkohol, vinös men aldrig eldig, fruktig, persika, päron, cantalopemelon, brunt farinsocker, knäck, rostad malt. Komplex.
Inga humlearomer, eller åtminstone inga som är direkt identifierbara som sådana. Kraftigt bitter avslutning som utan vidare matchar all sötma utan att slå över i metall.
Eftersmaken är lång och fylld av lena frukter, rostad malt och torr humle.

2008:an känns till en början väldigt platt pga. avsaknaden av CO2 men efter att ha försiktigt smugit ner resten av flaskans innehåll i glaset vilket hjälper en smula så framträder en stor kropp med sötma av restsocker och alkohol, sirapsaktig, persika, aprikos och något lite syrligt citrusaktigt som jag inte kan sätta fingret på. Kumquats?
Väldigt låg humlekaraktär, eftersmaken är en knäckig sötma som följs av en kort torrhet och det känns att ölet inte gått ihop riktigt ännu.

BETYG:
2007: 5
Smakrik och levererar mycket mer smak än vad som lovas i doften, något som är på tok för ovanligt. Sedan förra året har den tappat sin spritighet och gått ihop riktigt bra utan att för den skull tappa all fräschör och fruktighet.

2008: 4
Smakrik, men inte lika bra som 2007 års version när den var färsk.


Har någon annan provat årets version och upplevt samma låga kolsyrehalt, eller har jag bara fått ett måndagsexemplar på halsen?
Just nu känner jag mig bara riktigt glad över att det var 2007:or som jag ställde ner en låda av i källaren. Även om de i färskt tillstånd bjöd på ungefär samma upplevelse som 2008:orna så drar känslan av en halvavslagen Real Ale ner betyget ett snäpp, och jag undrar hur de kommer vara om 10-15 år om kolsyrenivån är så låg redan nu.

Trenne Trappist-Triplar

En dag som denna, när Linus kalender alltjämt ligger i dvala, Fredrik verkar ha gått i ide över helgen och det är 3:e advent.. vad gör man då? Jo! Man ökar tempot med en rejäl kylskåpsrensare: Trenne Trappist-Triplar.
Idag ställs Chimay mot La Trappe mot Westmalle! Handsken är kastad, det är ingen lek längre!

För att förenkla jämförandet (hoppas jag) kommer jag ställa doft mot doft, smak mot smak etc.
UTSEENDE:
Chimay:
Djupt gyllene färg, lite jästgrumlig med ett vitt krämigt skum som ligger kvar länge.

La Trappe:
En disig bärnstensfärg med ett ljust benvitt skum som trots att det ligger kvar länge försvinner snabbast av dem alla.

Westmalle:
Disigt gyllengul, MASSOR av CO2, det bildas nästintill inget annat än skum när man först slår den i glaset, trots försiktighet. Långlivat skum.

DOFT:
Chimay:
Medelstor doft, maltig, fruktig med inslag av cantalopemelon och persika, mandelmassa, alkohol, sötma.

La Trappe:
Medelstor doft, maltig, mandel/Amaretto, lätt lösningsmedel, päron.

Westmalle:
Medelstor doft, maltig, , honung, alkohol, mandelmassa. På det hela taget känns den en smula knuten, den vill aldrig riktigt utvecklas i glaset, trots uppvärmning.


SMAK:
Chimay:
Medelstor kropp med mycket CO2 som ger en mousseliknande, krämig munkänsla. Maltig, fruktig, alkohol, söt men ändå lätt och läskande med en humlebesk, torr finish som drar lite mot metall. eftersmaken är maltig, torr och långlivad.
Väldigt drickbar, långt bortom sina 8%, men den är ändå värmande, smakrik och har tillräckligt med humle för att få dig att ta en klunk till.


La Trappe:
Stor kropp, maltig, söt, mandel/Amaretto, kryddig, inte så moussig eller lätt som Chimay, alkohol, värmande. En tillbakahållen humlesmak men en riktigt torr avslutning som aldrig blir metallisk.
Det finns en bismak i den som jag inte gillar i en trippel, men som jag inte kan sätta fingret på. Måhända är det någon rostad maltsmak som placerar den närmare en dubbel än en trippel men helt säker är jag inte. La Trappe är den klart mörkare av de tre och har mest jäst i flaskan.
Kan det vara den tillsatta koriandern som spökar?

Westmalle:
Medelfyllig kropp med mycket CO2 och en mousseliknande munkänsla, krämig, maltig, söt både från alkohol och restsötma. Det finns en antydan till fruktighet bland all alkohol och restsötma, men den utvecklas aldrig vidare. Inte lika smakrik som Chimay eller La Trappe, den känns alltjämt knuten och utvecklar inte sin fulla potential, det finns inte ens en riktigt torr avslutning, jämfört med de andra. Nog är den allt torr nog att motverka all sötma, men varken mer eller mindre.
Är alkoholhalten för hög? Jag gissar att den skulle må bättre av att ligga kring 8% som de andra två istället för 9,5% (18% högre), men det kan ju, som så mycket annat, även bero på jäststammen.


SLUTBETYG:
Eftersom jag upplever La Trappe vara halvvägs mellan en dubbel och en tripel kan andraplatsen tilldelas Westmalle på något som mest liknar teknisk knockout. Förstaplatsen intas ohotat av Chimay.
Det ska dock tilläggas att samtliga är bra öl och alla tre bryggeriers Dubbel är väl värda att provas. La Trappe har dessutom en Quadrupel som bäst som beskrivs som: Oh...my... Gods.

Chimay: 4+
La Trappe: 3
Westmalle: 3+

Fruktfyllt sällskap framför brasan

Näst sista luckan döljer Corsendonk Christmas Ale.

Kristallklar, åtminstone till en början, det finns jäst i flaskan enligt etiketten, men det syns knappt ens på slutet, bara som en lätt disighet. Skummet är ljusbeigt, krämigt och extremt hållfast. Hög CO2-halt.

Kraftig arom, man märker av den direkt när man häller upp ölen. Massor av frukt, persika, aprikos, päron. Maltig, söt, alkohol, lite mineraler i slutet.

Medelstor kropp, maltig, sötma från såväl alkohol som restsocker, värmande, lite eldig, torkad frukt (persika och aprikos), örtkryddig humle, te, kakor (påminner mig lite om någon variant av Maryland Cookies vars namn jag inte kan komma på just nu).

Häller man upp den mer försiktigt får man en kraftigt moussig munkänsla. Enligt TINSTAAFL tappar ölen en del av sina fruktaromer, men efter en stunds snurrande i glaset så återvänder de med full styrka.
Eftersmaken är full av fruktigheten och värmande alkoholtoner tillsammans med en riktigt kraftig humletorrhet vars beska aldrig blir metallisk.

5+ Underbart len och fruktig.

Ölet har problem med batchvariationer och ibland råkar man ut för flaskor som saknar all form av fruktighet. De doftar mest gammal blöt kartong och smakar ungefär lika upphetsande.
Vad det beror på vet jag inte exakt, men troligen handlar det om felförvaring och/eller andra skador under transporten snarare än problem på bryggeriet.
Kolla batchnumret på etiketten, gå tillbaka med ev. andra flaskor till Bolaget och begär pengarna tillbaka (glöm inte kvittot).

Slutligen vill jag önska alla läsare ett Gott Nytt År redan nu.
Morgondagen (det är inte ny dag förrän man har sovit) bjuder på DeuS och under kvällen kommer det avnjutas en del gott från källaren, och kanske jag skriver lite om den också.

Närmare Bryssel än Arboga

Den 20 december vankades det godsaker: välkända Thomas Hardy's Ale från O'Hanlons Brewery. Ölen är känd för sin lagringstålighet (25 år och den är fortfarande bra, bättre än bildkvaliteten t.v.).

Good things come in small packages heter det ju som bekant, och här stämmer det verkligen.
25 cl 11,7%-ig öl känns spontant som att det kommer klippa till en aning, men si så är icke fallet. Här är det istället ifråga om något som närmast liknar belgiska Rochefort 10 ifråga om drickbarhet och icke-spritighet, snarare än Arboga.

Lätt disig, rödaktig bärnstensfärg med ett tunt, benvitt skum. Det ligger endast kvar som en tunn hinna i ca. 2 minuter. Låg CO2.
Kraftig arom, sötma, alkohol, fräscha fruktestrar av persika, aprikos och något som påminner lite om päron, kryddor, högre alkoholer.

En medelfyllig kropp, fruktig, kryddig, med förvånansvärt mycket kolsyra jämfört med det klena skummet (som fick mig att tro att CO2-halten skulle ligga i klass med Quel'que Chose). Alkoholsötma och -smak/eldighet kommer i förvånansvärt sent i bilden. Kryddig humle som efterlämnar en svagt metallisk, sakta tilltagande beska och blandas med kvarvarande fruktighet och kryddighet.

Att slå i ett par droppar av jästen i bottensatsen bidrog inte med mycket mer än en lösningsmedelsaktig jästsmak, så det kan jag inte rekommendera.
Betyget blir en solid 5:a, och jag förväntar mig stora överraskningar de kommande 24 åren då det ska avsmakas en ny lagrad flaska ur källaren.