I väntan på förtrollningen

Dagens datum är den 19:e och turen har kommit till ingen mindre än Old Stock Ale 2007 från amerikanska North Coast Brewing, bryggeriet i kalifornien som ligger bakom bl.a. Brother Thelonius, La Merle och Old Rasputin.

Tyvärr blev det ingen ny kalenderdubbel eftersom jag var för sent ute för att få fatt i en flaska anno 20008, men eftersom 2007:an ingick i förra årets kalender så ska jag åtminstone kunna få till någon form av jämförelse.

En jästgrumlig kastanjebrun färg med ett kaffefärgat skum som trots att det till en början verkar sjunka ihop snabbt ligger kvar länge.
Doften är kraftig med malt, rostade toner, sötma från alkohol och restsocker, torkade frukter (russin och fikon), farinsocker. En avlägsen ton av kaffe gör ett kort gästspel i slutet.

Kroppen är stor, maltig, söt, alkoholig, eldig, värmande, torkade frukter, knäck, kryddig humlearom som följs av en kraftig men aldrig metallisk efterbeska.
Old Stock bjuder på väldigt mycket mer eldiga alkoholtoner än t.ex. Thomas Hardy's Ale som klockar in på samma procenttal.

Eftersmaken fylls av rostad malt, sötma, humletorrhet och eldig alkohol, men det är ingening himlastormande, eller en så torr beska så att man betvingas att fatta glaset på nytt. Det är dock inte en dålig öl, tvärt om.
4-.


När jag blickar tillbaka till förra årets kalender, 5:e december, så ser jag att ölet har tappat sina toner av körsbär och mandel, men i samma sväng har även lösningsmedelstonerna försvunnit. Humlen har gått från gräsig (mycket färsk humle?) till kryddig. Jag anmärkte även på att den var spretig, något som jag inte alls upplever nu, ett år senare.

Jag står fast vid vad jag skrev då, 2007:
"De Old Stock Ales jag provat tidigare har bara lagrats ett eller två år och de har varit fantastiska".

Låt vara att 2007:orna inte förtjänar epitetet fantastisk riktigt ännu, men de ligger kvar på samma betygsnivå, och tappet av körsbärstonerna till trots så måste jag tillstå att jag föredrar en mindre spretig öl med mindre lösningsmedelstoner. Det finns jäst i flaskan och tillräckligt med alkohol och annat för att både det ena och det andra ska kunna ske under de kommande åren. På etiketten anges Bäst Före till augusti 2010, men jag hoppas de ska gå att spara ytterligare några år.

Giganter i små flaskor

Eftersom Thomas Hardy's Ale firar 40-årsjubileum i år så passar jag på att köra ännu en dubbel och jämföra årets version mot 2007:an. Precis som vid tripeltestet kör jag doft mot doft osv.

Båda årgångarna kommer i en liten trevlig 25cl-flaska med foliehätta. Trots storleken kan man dela dem på två personer eftersom de klockar in på hela 11,7%. Samma storlek gör paradoxalt nog även att det inte är några större problem att själv prova två årgångar enligt Fredriks uträkning den 11:e december: Det hänger helt på storlek och alkoholhalt.
För att ta ett exempel med Thomas Hardy's mot Cuvée Angélique på storflaska som jag provade tidigare så innehåller dagens två flaskor 5,85 cl ren alkohol jämfört med storflaskans 6,23.
Att jag har semester och inte behöver gå upp till jobbet imorgon spelar givetvis in det med.

UTSEENDE:
2007 års flaska är jästdisig, bärnstensfärgad och har ett benvitt skum som ligger kvar länge. Mycket CO2 i flaskan som utvecklar mycket skum

2008 är i det närmaste identisk till utseendet men det har näst intill noll CO2 och utvecklar mycket lite skum, inte ens så att det täcker hela ytan i glaset, trots generös slagning. Det hördes knappt ett ljud när kapsylen åkte av, till skillnad från 2007:an som hade ett rejält pys.


DOFT:
2007:an har en medelkraftig doft fylld av malt, vinös alkoholsötma och blåmögelost. Den känns en aning knuten, men det enda som hände när ölen värmdes upp i glaset var att alkoholdoften tilltog och började ta överhanden.

Årets flaska bjuder på en lika kraftig doft men med klenare innehåll, där finns rostade malttoner, lakrits och en släng av högre alkoholer. Likt 2007:an så tilltar alkoholkaraktären vid uppvärmning.


SMAK:
I 2007 års flaska kommer den verkliga karamellen! En stor kropp, moussig, nästan krämig munkänsla pga. all CO2. Maltig, söt både av restsocker och alkohol, vinös men aldrig eldig, fruktig, persika, päron, cantalopemelon, brunt farinsocker, knäck, rostad malt. Komplex.
Inga humlearomer, eller åtminstone inga som är direkt identifierbara som sådana. Kraftigt bitter avslutning som utan vidare matchar all sötma utan att slå över i metall.
Eftersmaken är lång och fylld av lena frukter, rostad malt och torr humle.

2008:an känns till en början väldigt platt pga. avsaknaden av CO2 men efter att ha försiktigt smugit ner resten av flaskans innehåll i glaset vilket hjälper en smula så framträder en stor kropp med sötma av restsocker och alkohol, sirapsaktig, persika, aprikos och något lite syrligt citrusaktigt som jag inte kan sätta fingret på. Kumquats?
Väldigt låg humlekaraktär, eftersmaken är en knäckig sötma som följs av en kort torrhet och det känns att ölet inte gått ihop riktigt ännu.

BETYG:
2007: 5
Smakrik och levererar mycket mer smak än vad som lovas i doften, något som är på tok för ovanligt. Sedan förra året har den tappat sin spritighet och gått ihop riktigt bra utan att för den skull tappa all fräschör och fruktighet.

2008: 4
Smakrik, men inte lika bra som 2007 års version när den var färsk.


Har någon annan provat årets version och upplevt samma låga kolsyrehalt, eller har jag bara fått ett måndagsexemplar på halsen?
Just nu känner jag mig bara riktigt glad över att det var 2007:or som jag ställde ner en låda av i källaren. Även om de i färskt tillstånd bjöd på ungefär samma upplevelse som 2008:orna så drar känslan av en halvavslagen Real Ale ner betyget ett snäpp, och jag undrar hur de kommer vara om 10-15 år om kolsyrenivån är så låg redan nu.

En belgisk tolkning av änglar i flytande form

Turen har kommit till belgiska De Glazen Toren, ett tämligen nystartat bryggeri (2004) och deras Cuvée Angélique som verkar vara ett nytillskott i bryggeriets repertoar, det finns ingen information om den på deras websidor.

Lätt jästgrumlig, bärnstensfärgad och med ett ljust kaffefärgat skum som dröjer sig kvar länge i glaset.
Doften är kraftig och fylld av malt, sötma, kola, mandelkakor och mineraler.
Den är ganska lätt i kroppen, maltig, söt, lite vinös och ett inslag av knäck. I eftersmaken dyker det upp rostade maltsmaker som slåss tillsammans med humletorrheten, en riktigt kraftig sådan som dock aldrig blir metallisk, om att dröja sig kvar längst i munnen.

Ett överraskande enkelt men ändå smakrikt öl. Väldigt hög drickbarhet för att vara en Dubbel. I mitt tycke är den snäppet mer lättdrucken än Chimays röda (som på intet vis kräver kniv och gaffel för att gå ner). Jag saknar dock ett par dimensioner i ölet, det känns som doften som sprider sig i rummet lovar mer än vad som visar sig när man sticker näsan i glaset. Ett bra öl likafullt.
3+