Det har blivit dags för den åttonde luckan. Där döljer sig inget mindre än Einbeckers Winter bock.

Ur flaskan doftar den minst sagt skumt för att inte säga ljuvligt. Blåmögelost blandat med svettiga sockor (i en positiv bemärkelse!), skaldjur och saltstänkt hav. I glaset är den fortsatt kraftig men blygsammare och med mer förväntade toner som malt, sötma och alkohol.

Färgen är mörk bärnsten med en röd ton och ett benvitt skum som ligger kvar länge.

Stor kropp, söt, vinös, maltig, alkohol, värmande, humle med lite bitande metall som sedan lägger sig, rostad malt, kola, bränt socker. En närmast försiktig torrhet som aldrig blir metallisk, långlivad tillsammans med kolatoner och bränt socker.

Rik på smak och dofter, en riktig berg-och-dalbana, på gott och ont. Det samlade betyget blir en välcementerad 4:a.

I väntan på förtrollningen

Dagens datum är den 19:e och turen har kommit till ingen mindre än Old Stock Ale 2007 från amerikanska North Coast Brewing, bryggeriet i kalifornien som ligger bakom bl.a. Brother Thelonius, La Merle och Old Rasputin.

Tyvärr blev det ingen ny kalenderdubbel eftersom jag var för sent ute för att få fatt i en flaska anno 20008, men eftersom 2007:an ingick i förra årets kalender så ska jag åtminstone kunna få till någon form av jämförelse.

En jästgrumlig kastanjebrun färg med ett kaffefärgat skum som trots att det till en början verkar sjunka ihop snabbt ligger kvar länge.
Doften är kraftig med malt, rostade toner, sötma från alkohol och restsocker, torkade frukter (russin och fikon), farinsocker. En avlägsen ton av kaffe gör ett kort gästspel i slutet.

Kroppen är stor, maltig, söt, alkoholig, eldig, värmande, torkade frukter, knäck, kryddig humlearom som följs av en kraftig men aldrig metallisk efterbeska.
Old Stock bjuder på väldigt mycket mer eldiga alkoholtoner än t.ex. Thomas Hardy's Ale som klockar in på samma procenttal.

Eftersmaken fylls av rostad malt, sötma, humletorrhet och eldig alkohol, men det är ingening himlastormande, eller en så torr beska så att man betvingas att fatta glaset på nytt. Det är dock inte en dålig öl, tvärt om.
4-.


När jag blickar tillbaka till förra årets kalender, 5:e december, så ser jag att ölet har tappat sina toner av körsbär och mandel, men i samma sväng har även lösningsmedelstonerna försvunnit. Humlen har gått från gräsig (mycket färsk humle?) till kryddig. Jag anmärkte även på att den var spretig, något som jag inte alls upplever nu, ett år senare.

Jag står fast vid vad jag skrev då, 2007:
"De Old Stock Ales jag provat tidigare har bara lagrats ett eller två år och de har varit fantastiska".

Låt vara att 2007:orna inte förtjänar epitetet fantastisk riktigt ännu, men de ligger kvar på samma betygsnivå, och tappet av körsbärstonerna till trots så måste jag tillstå att jag föredrar en mindre spretig öl med mindre lösningsmedelstoner. Det finns jäst i flaskan och tillräckligt med alkohol och annat för att både det ena och det andra ska kunna ske under de kommande åren. På etiketten anges Bäst Före till augusti 2010, men jag hoppas de ska gå att spara ytterligare några år.

Den gamle väktarens bästa Barley Wine

Bakom den sjätte luckan dväljs intet mindre än en barley wine från bryggeriet med den kanske coolaste loggan någonsin. En "gargoyle" vars blick betvingar din själ, dina sinnen, din kropp och får dig att fatta flaskan.

Givetvis är det Old Guardian Barley Wine från amerikanska Stone Brewing med sin fantasyinspirerade(*) gargoyle jag pratar om.
Den svenska motsvarigheten "vattenkastare" låter inte på långa vägar lika inspirerande och betvingande.

En disig, lite jästgrumlig aprikosfärgad öl med ett benvitt krämigt och fast skum. En kraftig doft döljer sötma från såväl restsocker som alkohol, torkad frukt i form av aprikoser, en släng av högre alkoholer och lösningsmedel, sirap, varm furu och kåda. Komplex och värmande.

Kroppen är stor och fyllig. Här bjuds det på samma sötma som i doften och även en repris på aprikoserna.
Värmande alkoholig men aldrig spritig, komplex, rejält humlad men aldrig riktigt plåtig ger den sötman en rejäl omgång. Det här är en öl som man kan sitta och bolla lyriska adjektiv över och ändå aldrig känna sig nöjd.
Smakrik och med en drickbarhet långt över sina 11+% sparar man de sista dropparna för att dra ut på njutningen precis som hos en Rochefort 10.

Den eldiga glöden och komplexiteten till trots så tycker jag innerst inne att den saknas det där lilla extra för att få det högsta betyget. Får man önska sig lite mer nyanser i humlingen? Innan jag framstår som en grinig gammal gubbtjyv är det väl lika bra att jag avslöjar betyget som en klockren 5:a.


(*) Ja, jag säger fantasyinspirerad eftersom en gargoyle/vattenkastare sällan ser ut just som på flaskan (och då menar jag inte enkom att de inte hålle ölkrus i händerna).
Här, här, och här är ett par bilder på vattenkastare från Portugal, Westminster Abbey och S:t Vituskatedralen i Prag.
För den som vill veta mer om vattenkastare och deras historia torde denna sida vara en bra början.

Innan vi lägger locket på för idag har jag en glad nyhet!
Bröderna Hård har kastat silkesvantarna och gett sig in i leken. Länken finns under "De som deltar i ölkalenderiet" till höger.

På återseende.

Fruktfyllt sällskap framför brasan

Näst sista luckan döljer Corsendonk Christmas Ale.

Kristallklar, åtminstone till en början, det finns jäst i flaskan enligt etiketten, men det syns knappt ens på slutet, bara som en lätt disighet. Skummet är ljusbeigt, krämigt och extremt hållfast. Hög CO2-halt.

Kraftig arom, man märker av den direkt när man häller upp ölen. Massor av frukt, persika, aprikos, päron. Maltig, söt, alkohol, lite mineraler i slutet.

Medelstor kropp, maltig, sötma från såväl alkohol som restsocker, värmande, lite eldig, torkad frukt (persika och aprikos), örtkryddig humle, te, kakor (påminner mig lite om någon variant av Maryland Cookies vars namn jag inte kan komma på just nu).

Häller man upp den mer försiktigt får man en kraftigt moussig munkänsla. Enligt TINSTAAFL tappar ölen en del av sina fruktaromer, men efter en stunds snurrande i glaset så återvänder de med full styrka.
Eftersmaken är full av fruktigheten och värmande alkoholtoner tillsammans med en riktigt kraftig humletorrhet vars beska aldrig blir metallisk.

5+ Underbart len och fruktig.

Ölet har problem med batchvariationer och ibland råkar man ut för flaskor som saknar all form av fruktighet. De doftar mest gammal blöt kartong och smakar ungefär lika upphetsande.
Vad det beror på vet jag inte exakt, men troligen handlar det om felförvaring och/eller andra skador under transporten snarare än problem på bryggeriet.
Kolla batchnumret på etiketten, gå tillbaka med ev. andra flaskor till Bolaget och begär pengarna tillbaka (glöm inte kvittot).

Slutligen vill jag önska alla läsare ett Gott Nytt År redan nu.
Morgondagen (det är inte ny dag förrän man har sovit) bjuder på DeuS och under kvällen kommer det avnjutas en del gott från källaren, och kanske jag skriver lite om den också.