Visar inlägg med etikett honung. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett honung. Visa alla inlägg

söndag 14 december 2008

Trenne Trappist-Triplar

En dag som denna, när Linus kalender alltjämt ligger i dvala, Fredrik verkar ha gått i ide över helgen och det är 3:e advent.. vad gör man då? Jo! Man ökar tempot med en rejäl kylskåpsrensare: Trenne Trappist-Triplar.
Idag ställs Chimay mot La Trappe mot Westmalle! Handsken är kastad, det är ingen lek längre!

För att förenkla jämförandet (hoppas jag) kommer jag ställa doft mot doft, smak mot smak etc.
UTSEENDE:
Chimay:
Djupt gyllene färg, lite jästgrumlig med ett vitt krämigt skum som ligger kvar länge.

La Trappe:
En disig bärnstensfärg med ett ljust benvitt skum som trots att det ligger kvar länge försvinner snabbast av dem alla.

Westmalle:
Disigt gyllengul, MASSOR av CO2, det bildas nästintill inget annat än skum när man först slår den i glaset, trots försiktighet. Långlivat skum.

DOFT:
Chimay:
Medelstor doft, maltig, fruktig med inslag av cantalopemelon och persika, mandelmassa, alkohol, sötma.

La Trappe:
Medelstor doft, maltig, mandel/Amaretto, lätt lösningsmedel, päron.

Westmalle:
Medelstor doft, maltig, , honung, alkohol, mandelmassa. På det hela taget känns den en smula knuten, den vill aldrig riktigt utvecklas i glaset, trots uppvärmning.


SMAK:
Chimay:
Medelstor kropp med mycket CO2 som ger en mousseliknande, krämig munkänsla. Maltig, fruktig, alkohol, söt men ändå lätt och läskande med en humlebesk, torr finish som drar lite mot metall. eftersmaken är maltig, torr och långlivad.
Väldigt drickbar, långt bortom sina 8%, men den är ändå värmande, smakrik och har tillräckligt med humle för att få dig att ta en klunk till.


La Trappe:
Stor kropp, maltig, söt, mandel/Amaretto, kryddig, inte så moussig eller lätt som Chimay, alkohol, värmande. En tillbakahållen humlesmak men en riktigt torr avslutning som aldrig blir metallisk.
Det finns en bismak i den som jag inte gillar i en trippel, men som jag inte kan sätta fingret på. Måhända är det någon rostad maltsmak som placerar den närmare en dubbel än en trippel men helt säker är jag inte. La Trappe är den klart mörkare av de tre och har mest jäst i flaskan.
Kan det vara den tillsatta koriandern som spökar?

Westmalle:
Medelfyllig kropp med mycket CO2 och en mousseliknande munkänsla, krämig, maltig, söt både från alkohol och restsötma. Det finns en antydan till fruktighet bland all alkohol och restsötma, men den utvecklas aldrig vidare. Inte lika smakrik som Chimay eller La Trappe, den känns alltjämt knuten och utvecklar inte sin fulla potential, det finns inte ens en riktigt torr avslutning, jämfört med de andra. Nog är den allt torr nog att motverka all sötma, men varken mer eller mindre.
Är alkoholhalten för hög? Jag gissar att den skulle må bättre av att ligga kring 8% som de andra två istället för 9,5% (18% högre), men det kan ju, som så mycket annat, även bero på jäststammen.


SLUTBETYG:
Eftersom jag upplever La Trappe vara halvvägs mellan en dubbel och en tripel kan andraplatsen tilldelas Westmalle på något som mest liknar teknisk knockout. Förstaplatsen intas ohotat av Chimay.
Det ska dock tilläggas att samtliga är bra öl och alla tre bryggeriers Dubbel är väl värda att provas. La Trappe har dessutom en Quadrupel som bäst som beskrivs som: Oh...my... Gods.

Chimay: 4+
La Trappe: 3
Westmalle: 3+

måndag 10 december 2007

Ett smakmässigt lappkast

Saint Landelin Speciale Noël står på tur.
Bryggeriet, Les Brasseurs des Gayant ligger även bakom sorterna Amadeus och La Goudale som finns på Bolaget.

Klar och bärnstensfärgad med ett benvitt, extremt hållfast skum. När ölen är urdrucken finns det fortfarande skum kvar som mest ser ut som välvispad äggvita. Bilden t.v. talar sitt tydliga språk.

Medelstor doft med ett ganska kraftigt inslag av majs/DMS* som genast får mig att tänka på en annan fransk öl: Fischer, mer känd som billighetsöl på finlandsbåtarna där den säljs i 75cl glasflaskor med patentkork. Den är ingen höjdare direkt, och trots andra dofter som malt, citrus, mineral, hav och salt, slokar livsandarna betydligt....

...för att sedan få en rejäl spark i arslet när ölen rullar över smaklökarna.
Malt, mycket sötma, karamell, rollokola, honung, alkohol. Inga DMS-toner. Jag upplevde den första klunken som väldigt söt, troligen för att jag väntade mig något mer lagerlikt pga. doften, och inte något i stil med en stark belgisk ale.

Humlekaraktären hålls väldigt låg och så även efterbeska. Det är nätt och jämnt nog för att ge en svagt torr avrundning. Den är dock på tok för tunn för att mota all sötma och det övergripande intrycket är och förblir en väldigt söt, nästan lite karamelligt sliskig öl.
Betyget landar på blygsamma 2+. Ölen är som sagt lite för söt för min smak men den får ett plus för de totala kontrasterna i smak vs doft.

(*DMS = Dimetylsulfid, en förening som doftar grönsaksaktigt, pendlar mellan majs, hönsfoder, kokt kål eller burkmorötter. Skämtsamt uttydd som Dill, Morötter & Selleri. Doften är vanligt förekommande i öl av typen internationell lager t.ex. Heineken)