Åter till fornstora dagars prakt

Den tionde luckan dolde en klassiker i jultider: Christmas Ale 2009 från Anchor Brewing Company, deras 35:e i ordningen.
Som seden bjuder pryder ett nytt träd årets etikett och 2009 års träd är Cupressus macrocarpa, Monterey-cypress. Arten finns i vilt tillstånd endast i Monterey och Carmel i nordvästra Kalifornien.

Ölet har sin sedvanliga djupt rödbruna färg med ett beigefärgat seglivat skum.
Doften är ganska stor och bjuder på en komplex blandning av rostad malt, muskot, kaffe, cacao, vanilj, kola, lakrits och restsötma.

Den medelfylliga kroppen innehåller kaffe, cacao och vanilj utan humlesmaker som försöker tränga sig på. Däremot är avslutningen föredömligt torr.

En lång eftersmak med choklad, kola, kaffe och kryddor som blandas med torrheten.

5
Bravo! Efter att de senaste åren blivit allt mer besviken på de syrliga malttonerna och de ganska bleka, för att inte säga urvattnade kryddorna visar man återigen att man kan brygga öl i toppklass. Årets version är i mitt tycke den bästa sedan 2004. Väl avvägd balans mellan smakerna och en aning fylligare (högre restsötma som bär smakerna bättre?) än tidigare år gjorde susen. Nu hoppas jag bara att de håller stilen kommande år och att detta inte var n lyckträff som man får vänta fem år till på.

Något helt annat än destillerad tall

Turen har idag kommit till årets upplaga av Christmas Ale 2008 från Anchor Brewing Company, den 34:e i ordningen. Som traditionen bjuder så pryds etiketten av ett träd, Pinus Jeffreyi.

Mörkt kastanjefärgad med en dragning åt kaffe och ett kaffefärgat skum som ligger kvar länge i glaset.
Det första som slår mig med doften är att den inte alls är lika intensivt kryddig som den varit ett par gånger under de senaste versionerna. En stor doft fylld med malt, mörk sirap, mörkt rågbröd, muskot och lakrits samt en svag ton av lakrits.

En medelfyllig kropp bjuder på lättrostad malt, kryddor i form av kanel, muskot och lakrits, en lätt touch av roquefortost. De lättare kryddinslaget get ett IMHO fylligare öl som upplevs lite sötare (eller är det så att man har höjt restsötman för att bättre kunna lyfta fram kryddsmakerna?)
Jag tycker humlen känns väldigt tillbakadragen, så i det avseendet låter Anchor fortfarande kryddorna spela andrafiolen. Ölen känns lite söt, ibland nästan vinös och eftersmaken präglas av kryddorna, humlen tar i så mycket som behövs för att mota sötman, men försvinner sedan. Måhånda skulle ölen må bra av en liten ökning i IBU för att ge lite mer humlekaraktär åt ölet. Inte mycket, bara nog för att ta udden av sötman. Kryddningen känns för en gångs skull väldigt väl avvägd. Det skumaste av allt kommer mot slutet av eftersmaken, när humlen och sötman gett upp och bara kryddorna ligger kvar. Då smyger det sig in aprikos på arenan. Go figure.
4-

Är en kall öl i handen bättre än en rapphöna i ett päronträd ?

Lucka nummer tre bjuder på Twelve Days från brittiska Hook Norton. Givetvis är det en anspelning på den välkända engelska julslagdängan som inkluderar en rapphöna i ett päronträd (f.ö. färgglatt återgiven på etiketten).

Ölet är djupt mahognyfärgat med ett ljust kaffefärgat skum som håller riktigt länge och mest av allt liknar en nyväckt jästkultur.
Doften var något klenare än jag väntat mig, fylld av rostad malt, choklad och en ton av maltsötma. Varefter ölet kryper upp i temperatur smyger det sig in lite lakritstoner i doften.

En medelfyllig kropp bjuder på ett öl med hög hinkabilitetsaktor, hårdrostad malt, choklad som övergår i kaffe och torra astringenta rostade smaker som blandas med den avslutande humlebeskan. Tyvärr blir den senare en smula metallisk när ölen blir varmare.

Även om det finns förhållandevis gott om smaker i ölet (det är definitivt inte blaskigt) så kan jag inte komma ifrån känslan att det saknas en eller ett par faktorer som lite mer nyanserad doft, en komplexare humleprofiloch en längre eftersmak. Måhända är det bara undertecknad kalenderöppnare som är lite för insnöad på belgisk ale och skulle må bra av ett par rejäla pint klassisk stout för att få lite mer balans i livet.
Däri ligger även grunden för mitt betyg: Jag ser inget riktigt bra skäl, annat än namnet, till varför jag skulle ta en pint av denna istället för en vanlig hederlig Guinness eller Caffrey's.

Etiketten kunggör i gula versaler "DELICIOUSLY DARK & STRONG".
Färg har dock aldrig varit något större kriterium för en god öl, och vad STRONG anbelangar så är det väl mest ett utslag av real ale-konsumtionen i bryggarnas hemland (som jag faktiskt är lite avundsjuk på) snarare än något annat. När ölet ligger på en normalstandard för en vanlig svensk lager har jag svårt att se något avvikande i det. Tack och lov för det faktum att inte heller alkoholhalten är ett kriterium för ett gott öl.

Betyget blir trots allt 2+ och liksom i den gamla slagdängan där gåvorna blir av bättre karaktär än den i trädet uppskrämda rapphönan (dock en smula tvivelaktigt då rapphöna är gott och päron duger till såväl cider som mjöd) varpå dagarna går, tar jag fasta på att årets kalender ännu bara är i sin linda och ser framtiden an.