Åter till fornstora dagars prakt

Den tionde luckan dolde en klassiker i jultider: Christmas Ale 2009 från Anchor Brewing Company, deras 35:e i ordningen.
Som seden bjuder pryder ett nytt träd årets etikett och 2009 års träd är Cupressus macrocarpa, Monterey-cypress. Arten finns i vilt tillstånd endast i Monterey och Carmel i nordvästra Kalifornien.

Ölet har sin sedvanliga djupt rödbruna färg med ett beigefärgat seglivat skum.
Doften är ganska stor och bjuder på en komplex blandning av rostad malt, muskot, kaffe, cacao, vanilj, kola, lakrits och restsötma.

Den medelfylliga kroppen innehåller kaffe, cacao och vanilj utan humlesmaker som försöker tränga sig på. Däremot är avslutningen föredömligt torr.

En lång eftersmak med choklad, kola, kaffe och kryddor som blandas med torrheten.

5
Bravo! Efter att de senaste åren blivit allt mer besviken på de syrliga malttonerna och de ganska bleka, för att inte säga urvattnade kryddorna visar man återigen att man kan brygga öl i toppklass. Årets version är i mitt tycke den bästa sedan 2004. Väl avvägd balans mellan smakerna och en aning fylligare (högre restsötma som bär smakerna bättre?) än tidigare år gjorde susen. Nu hoppas jag bara att de håller stilen kommande år och att detta inte var n lyckträff som man får vänta fem år till på.

Underlig Jul på italiensk vis

Baladin Noël(*) från italienska Birreria Baladin är nästa offerlamm i ordningen.
En rödaktigt kastanjefärgad klar skapelse (som dock blir disigare med varje upphällning, det finns jäst i flaskan) med ett ljust kaffefärgat långlivat skum.
Doften är stor och komplex. Den bjuder på ömsom maltsötma, alkohol, rostad malt, italienska mandelskorpor/Amaretto, rosor och tobak. Komplex är bara förnamnet, och detta när den trots allt är ganska nedkyld!
Varefter den värms upp mot de rekommenderade 14-16 graderna á la källarsval så tycker jag att den mest utvecklar alkoholtonerna och det är väl föga förvånande när den klockar in på 9%, men jag måste väl även tilstå att det må vara ett utslag av "halvvägs-genom-flaskan"-syndromet om lukt- & smaksinnet börjar krokna en aning.

Ölets stora kropp bjuder på malt, sötma, alkohol som förblir värmande och aldrig spritig, en anstrykning av begynnande syrlighet (medveten sådan? den bär absolut inga toner av infektion, ännu, i annat fall). Här återfinns även mandeln, rosor och en liten fläkt av röda bär.

Humlearomen håller sig på sin kant och bidrar mest med en avslutande torrhet som är stor nog att väga upp all sötma i ölet utan att bli metallisk. Sin komplexitet till trots så dör eftersmaken ut ganska fort och efterlämnar mest maltsötma, karamell, rostade malttoner och humletorrhet.

Mitt absolut första intryck var pga sötman, tobaken och syrligheten närmast något som kan beskrivas som "Vad i helv....???" men mest pgaatt det var så oväntat från den doft som spred sig i rummet vid upphällningen, inte för att det var något bestående obehagligt. Kalla det en inital chockeffekt i brist på annat. Betyget blir till sist starka 5-.(**)

(*) Ja, jag vet att det stavas "Noël" på franska, så f** vet varför de har skrivit "Nöel" på etiketten, i synnerhet eftersom jul heter "Natale" på italienska.
Bra förslag mottages tacksamt!

(**) Eftersom jag glömde det i början på kalendern kan det vara på sin plats med en förklaring av betygen: Min skala löper från 1- till 5+ där 2 är en OK öl.

Att lagra eller inte lagra, det är frågan

Dagens lucka döljer en flaska Cuvée van de Keizer 2007 från Het Anker.

Klar, rödbrun färg med ett bisarrt hållfast beigefärgat skum. Gott om CO2 som kan bygga upp skummet, och den första slatten som hälls i glaset ger ordentligt med skum som ligger kvar mer än tio minuter och lämnar mycket brysselspets efter sig.

En kraftig arom fylld tilll brädden med lättrostad malt, sötma från såväl restsocker som alkohol, kryddor (muskot & kanel), blött filter och en anstrykning av lösningsmedel.
Komplex, det känns som om man skulle kunna hitta mycket mer om man bara gav sig tid.

Kroppen är fyllig, maltig med sötma från både restsocker och alkohol, lite sirapslik. Russin, kola, kryddig på ett sätt som inte riktigt är kanel, men det är den närmsta associationen jag kan komma på.
Alkoholen sätter efter en stund en tå eller två över gränsen till lösningsmedelslandet, men det blir aldrig vare sig kraftigt eller störande.

Mycket liten humlekaraktär. Avslutningen är till en början enbart söt, och den lilla torrhet som finns tar sin runda tid på sig att komma fram ur buskaget men tyvärr falnar den efter en kort stund.

Aromen kan inte med vett och vilje sägas vara annat än underbar och mycket av vad den lovar infrias i smaken, men tyvärr gör den ytterst låga beskan att jag efter ett tag (ca 1/2 pint) inte känner mycket mer än den härjande sötman som allt mer ger ölet en karaktär av tunn lönnsirap.
Det är inte så att de andra smakerna försvinner, men sötmans dominans ger mig nästan en lätt motvilja mot att ta en klunk till, nästan så att ölet känns en aning klistrigt i halsen.

Om jag jämför med andra årgångar av ölet så är denna i särklass den minst humlade jag råkat på. Förra året provade jag årgångarna 2001, 2002 och 2004 sida vid sida och allla av dem hade, trots lagringen, mer beska och torrhet än vad som fanns i årets version.
Måhända tuggar jästen i sig en smula restsocker och lättar upp lönnsirapstonerna en aning, men jag kan inte låta bli att fråga mig vad som kommer hända med den lilla humle som finns? Kommer den överleva lagringen eller försvinna helt?
Då ölet redan nu klockar in på 11% är nästa fråga hur mycket av det kvarvarande sockret jästen egentligen kommer förbruka.

En enastående smaskig doft till trots så kan jag inte sträcka mig längre än betyget 3+, och då känner jag mig en smula generös.


TILLÄGG, 26 dec:

Eftersom jag inte orkade pilla i mig hela flaskan, motsvarande en flaska vin, själv igår kväll så tog jag en chansning och satte en liten bit gladpack över flaskhalsen (ty korken var lögn i helvete att få i igen när den hade svällt upp) och ställde den fortfarande halvfulla flaskan i kylen igen.
Givetvis finns det mer lämpade förslutningar än gladpack & gummisnodd, men då jag under normala förutsättningar inte har problem med att tömma en ölfaska så har jag aldrig känt behovet av att införskaffa slika anordningar som samlar damm i kökslådorna.

Kolsyremässigt är allt väl, den är ingalunda avslagen, vare sig i upphällningen (som synes på bilden ovan t.h.) eller vid drickandet, men förfarandet är dock fortfarande slav under den gamla TINSTAAFL-regeln* och den insläppta luften har redan satt sina spår.

Det märks med en gång på doften. De tidigare kryddorna har försvunnit och maltsötman har antagit en kraftig ton av lönnsirap, som jag förut inte associerade till i doften (däremot i smaken, se ovan). Smaken känns nu nästan enbart sötsliskig, men förvånansvärt nog har en ökad humletorrhet smugit sig in i ölet vilket gör eftersmaken angenämare.
Då sliskigheten kvarstår kan jag inte ändra betyget, att misshandla ett öl har aldrig gagnat någon, men förändringen är ändå kul på så vis att den blev mycket mer markerad än jag trodde den skulle bli.

Är detta månne vad ölen utvecklas till efter lagring?
Troligen inte, eftersom det där handlar om en reaktion mellan vad som finns i flaskan, och inte minst under inverkan av jäst om sådan finns, och det verkar finnas i små mängder. Även om det inte ligger kvar något på flaskbotten så ser ölen lite svagt disig ut mot slutet.
Här har det dock varit fråga om en ren oxidation (syreskada) på ölet. Att spara ölet ytterligare 18 timmar i kylen hade nog inte varit att rekommendera. De läsare som känner sig hugade att experimentera får gärna höra av sig med ev. resultat.

* There Is No Such Thing As A Free Lunch