Fruktfyllt sällskap framför brasan

Näst sista luckan döljer Corsendonk Christmas Ale.

Kristallklar, åtminstone till en början, det finns jäst i flaskan enligt etiketten, men det syns knappt ens på slutet, bara som en lätt disighet. Skummet är ljusbeigt, krämigt och extremt hållfast. Hög CO2-halt.

Kraftig arom, man märker av den direkt när man häller upp ölen. Massor av frukt, persika, aprikos, päron. Maltig, söt, alkohol, lite mineraler i slutet.

Medelstor kropp, maltig, sötma från såväl alkohol som restsocker, värmande, lite eldig, torkad frukt (persika och aprikos), örtkryddig humle, te, kakor (påminner mig lite om någon variant av Maryland Cookies vars namn jag inte kan komma på just nu).

Häller man upp den mer försiktigt får man en kraftigt moussig munkänsla. Enligt TINSTAAFL tappar ölen en del av sina fruktaromer, men efter en stunds snurrande i glaset så återvänder de med full styrka.
Eftersmaken är full av fruktigheten och värmande alkoholtoner tillsammans med en riktigt kraftig humletorrhet vars beska aldrig blir metallisk.

5+ Underbart len och fruktig.

Ölet har problem med batchvariationer och ibland råkar man ut för flaskor som saknar all form av fruktighet. De doftar mest gammal blöt kartong och smakar ungefär lika upphetsande.
Vad det beror på vet jag inte exakt, men troligen handlar det om felförvaring och/eller andra skador under transporten snarare än problem på bryggeriet.
Kolla batchnumret på etiketten, gå tillbaka med ev. andra flaskor till Bolaget och begär pengarna tillbaka (glöm inte kvittot).

Slutligen vill jag önska alla läsare ett Gott Nytt År redan nu.
Morgondagen (det är inte ny dag förrän man har sovit) bjuder på DeuS och under kvällen kommer det avnjutas en del gott från källaren, och kanske jag skriver lite om den också.

Konsten att gå i dvala på upploppet.

Tre dagar kvar på kalendern och den goda fén (aka slumptalsgeneratorn i Excel) har välsignat mig med Hibernation Ale från Great Divide Brewing Company, samma bryggeri som producerar Yeti Imperial Stout.

Klar, nästintill förföriskt rubinröd, med ett ljust kaffefärgat, extremt hållfast skum.
Kraftig arom. Malt, söt, alkohol, gräsig humle, vinös, alkohol, lite lösningsmedel, bränt socker, lättrostad malt, hö. Komplex.

Stor kropp, söt, alkohol, lite eldig, lösningsmedel, peppar, hö, en antydan till torkad frukt.
Den avslutande beskan är, som vanligt för Great Divide, kraftig och metallisk. Den är dock inte alls så tungdräpande metallisk som 2006 års upplaga.
Måhända är jag en smula avtrubbad efter ölkalendern, måhända har det hänt något på vägen, kanske det är ett måndagsexemplar.

Hur som helst så har jag tio flaskor i källaren och det ska bli riktigt kul att se hur de utvecklas.
Nu märker Great Divide inte flaskorna med längre bäst-före-datum än nov. 2008, men jag kan definitivt tänka mig att ta en Hibernation eller två till kräftorna i höst och lite därimellan, samt slänga in en flaska i nästa års kalender.

Eftersmaken är det inget som helst fel på, den ligger som en bombmatta i munnen, riktigt länge.
Betyget blir 5-.

För 33:e året i rad

... släpper amerikanska Anchor Brewing Company sin julöl Anchor Christmas Ale.

Mörkt rödbrun färg med ett krämigt, fast skum som ligger kvar väldigt länge. Den medelstora doften består av mineraler, rostad malt, mörk choklad (som däremot upplevs mer söt än bitter), resötma, kola, havsliknande (sälta men ingen tång, ostronaktigt och en dragning åt fiskrens).

En medelstor kropp åt det lite lättare hållet.
Maltig, rostade toner, kryddor (kanel & lakrits), restsötma. En torr långlivad, nästan nog för att kalla den ihärdig, humleavslutning som aldrig blir metallisk.

Årets version känns blygsammare på kryddfronten än de senaste åren, men det är lik förbaskat en bra öl. Betyget blir 4.

För den som eventuellt är intresserad av trädet på etiketten (de byter varje år) som går under det latinska namnet Quercus Lobata (Kalifornisk Vitek) så finns det information här och här.

"Underlig" var ordet

Dagens öl är Underlig Jul från norska Nøgne Ø.

Mycket mörkt brun färg med en lätt röd ton, den ser nästan svart ut vid första anblicken. Första slatten är klar, men det finns rejält med jäst i botten på flaskan, men inte fullt så mycket som i den flaska jag provade 2005. Skummet är kaffefärgat och långlivat.

Medelstor doft med päron, lösningsmedel och mörk choklad. Första intrycket är att det är något konstigt med den, men jag kan inte sätta fingret på vad. Allt eftersom den värms upp i glaset så avtar (och till slut försvinner) lösningsmedlet och kanel dyker upp i smakbilden.

Medelfyllig, söt från restsötma/alkohol, hårdrostad malt och mörk choklad. MYCKET humle som kastar sig obarmhärtigt över smaklökarna, men inte som smakhumle utan som grundbeska. Väldigt torr avslutning, riktigt metallisk.

Mitt bestående intryck är att ölen är underlig (ingen falsk marknadsföring här inte). Jag har svårt att sätta fingret på vad det är om gör det, men en gissning är att kryddorna som tydligen ingår*, om de inte upplevs som separata smaker utan bara ligger delvis maskerade bakom t.ex. den mörka chokladen kan jag tänka mig att det stör sinnet en smula.

* Man har listat Maris Otter (vilket oftast betyder Pale Ale), Münchner-, karamell- och chokladmalt, Chinook- och Cascadehumle, 4 kryddor (ospecificerade) och engelsk alejäst samt Grimstadvatten.
Betyget blir blott en 2:a, den ingående innehållsdeklarationen till trots

Tomtetema

Dagens slumptalslucka avslöjade ingenting mindre, på alla sätt och vis, än Chouffe N'ICE, från Brasserie D'achouffe, en belgisk "tomteöl" på storflaska prydd med (surprise) tomtar på etiketten, 10% alkohol och kryddad med bl.a. timjan.

Brunaktig, lätt disig rubinröd färg med ett ljustbrunt fast skum. Hög CO2-halt.
En stor doft, maltig, citrus, kryddig (men inte igenkännbar som timjan annat än i första doftandet, och ofta efter att man läst på baksidesetiketten).

Kroppen är fyllig, maltig, söt, värmande av alkoholen men aldrig eldig, citrus. Det allra första intrycket är att den känns lite spretig och skulle kräva mer lagring, men detta försvinner som genom ett trollslag (alkoholen?) efter två eller tre smuttar.
Humleavrundningen är riktigt torr och tycks ligga kvar i evigheter. Mycket cirtustoner och humletorrhet i den långa eftersmaken.

I de allra sista slattarna känner jag lite ytterst lätta lösningsmedelstoner i ölen. Jag ser ingen markant skillnad i disigheten och flaskbottnen skvallrar inte om några större mängder jäst, men det skulle kunna vara jäst som ligger bakom.
Smakrik och trots allt mer drickbar än den allra första klunken antyder, även om den inte faller in i kategorin "hinkbar", men med tanke på alkoholhalten kanske det är ett gott tecken.

Betyget blir 4+, och jag tror bestämt jag skaffar ett par flaskor för framtida kalendrar. Bäst-före-datum är 9 augusti 2009, men till det facila priset av 50:-/flaska så är det inte mycket att orda om.
Jag är dessutom helt inne på Helenas linje att starta en stockholmsavdelning av Chouffe Fan Club som har regelbundna träffar i tomteutstyrsel. Inspirerande bilder finns här.

Att lagra eller inte lagra, det är frågan

Dagens lucka döljer en flaska Cuvée van de Keizer 2007 från Het Anker.

Klar, rödbrun färg med ett bisarrt hållfast beigefärgat skum. Gott om CO2 som kan bygga upp skummet, och den första slatten som hälls i glaset ger ordentligt med skum som ligger kvar mer än tio minuter och lämnar mycket brysselspets efter sig.

En kraftig arom fylld tilll brädden med lättrostad malt, sötma från såväl restsocker som alkohol, kryddor (muskot & kanel), blött filter och en anstrykning av lösningsmedel.
Komplex, det känns som om man skulle kunna hitta mycket mer om man bara gav sig tid.

Kroppen är fyllig, maltig med sötma från både restsocker och alkohol, lite sirapslik. Russin, kola, kryddig på ett sätt som inte riktigt är kanel, men det är den närmsta associationen jag kan komma på.
Alkoholen sätter efter en stund en tå eller två över gränsen till lösningsmedelslandet, men det blir aldrig vare sig kraftigt eller störande.

Mycket liten humlekaraktär. Avslutningen är till en början enbart söt, och den lilla torrhet som finns tar sin runda tid på sig att komma fram ur buskaget men tyvärr falnar den efter en kort stund.

Aromen kan inte med vett och vilje sägas vara annat än underbar och mycket av vad den lovar infrias i smaken, men tyvärr gör den ytterst låga beskan att jag efter ett tag (ca 1/2 pint) inte känner mycket mer än den härjande sötman som allt mer ger ölet en karaktär av tunn lönnsirap.
Det är inte så att de andra smakerna försvinner, men sötmans dominans ger mig nästan en lätt motvilja mot att ta en klunk till, nästan så att ölet känns en aning klistrigt i halsen.

Om jag jämför med andra årgångar av ölet så är denna i särklass den minst humlade jag råkat på. Förra året provade jag årgångarna 2001, 2002 och 2004 sida vid sida och allla av dem hade, trots lagringen, mer beska och torrhet än vad som fanns i årets version.
Måhända tuggar jästen i sig en smula restsocker och lättar upp lönnsirapstonerna en aning, men jag kan inte låta bli att fråga mig vad som kommer hända med den lilla humle som finns? Kommer den överleva lagringen eller försvinna helt?
Då ölet redan nu klockar in på 11% är nästa fråga hur mycket av det kvarvarande sockret jästen egentligen kommer förbruka.

En enastående smaskig doft till trots så kan jag inte sträcka mig längre än betyget 3+, och då känner jag mig en smula generös.


TILLÄGG, 26 dec:

Eftersom jag inte orkade pilla i mig hela flaskan, motsvarande en flaska vin, själv igår kväll så tog jag en chansning och satte en liten bit gladpack över flaskhalsen (ty korken var lögn i helvete att få i igen när den hade svällt upp) och ställde den fortfarande halvfulla flaskan i kylen igen.
Givetvis finns det mer lämpade förslutningar än gladpack & gummisnodd, men då jag under normala förutsättningar inte har problem med att tömma en ölfaska så har jag aldrig känt behovet av att införskaffa slika anordningar som samlar damm i kökslådorna.

Kolsyremässigt är allt väl, den är ingalunda avslagen, vare sig i upphällningen (som synes på bilden ovan t.h.) eller vid drickandet, men förfarandet är dock fortfarande slav under den gamla TINSTAAFL-regeln* och den insläppta luften har redan satt sina spår.

Det märks med en gång på doften. De tidigare kryddorna har försvunnit och maltsötman har antagit en kraftig ton av lönnsirap, som jag förut inte associerade till i doften (däremot i smaken, se ovan). Smaken känns nu nästan enbart sötsliskig, men förvånansvärt nog har en ökad humletorrhet smugit sig in i ölet vilket gör eftersmaken angenämare.
Då sliskigheten kvarstår kan jag inte ändra betyget, att misshandla ett öl har aldrig gagnat någon, men förändringen är ändå kul på så vis att den blev mycket mer markerad än jag trodde den skulle bli.

Är detta månne vad ölen utvecklas till efter lagring?
Troligen inte, eftersom det där handlar om en reaktion mellan vad som finns i flaskan, och inte minst under inverkan av jäst om sådan finns, och det verkar finnas i små mängder. Även om det inte ligger kvar något på flaskbotten så ser ölen lite svagt disig ut mot slutet.
Här har det dock varit fråga om en ren oxidation (syreskada) på ölet. Att spara ölet ytterligare 18 timmar i kylen hade nog inte varit att rekommendera. De läsare som känner sig hugade att experimentera får gärna höra av sig med ev. resultat.

* There Is No Such Thing As A Free Lunch

En klassiker vs hemlagat

Det är dags för den 6:e dubbeln: Falcon Julmumma vs hemkryddad, egenblandad mumma.

Falcon Julmumma är vackert rödbrun i färgen, med ett hållfast, krämigt kaffefärgat skum.
Den medelstora doften domineras av kardemumma, men man kan ana ett svagt inslag av kanel i det hela.
En medelfyllig kropp gör sitt bästa för att trycka in så mycket kardemummasmak som möjligt men kanelen lyckas ta sig igenom mot slutet. Kryddorna dominerar ölen helt (föga förvånande) och humlen kommer fram först i den sista torrheten, men även den domineras av kryddorna.

FJ är en speciell öl, men jag gillar den starkt. Jag kan dock inte låta bli att fundera på om de försökt/försöker göra den mer publikfriande, den känns mindre söt och aningen mindre kryddig än tidigare år.
Därmed blir betyget "bara" 5-, ty det är fortfarande en bra öl.


Hemkryddad mumma blandar jag på följande vis: (i ett pintglas)
*ca 5 cl smaksatt vodka (se nedan)
*Toppa upp resten av glaset med lika delar Carnegie Stark-Porter och Sockerdricka.
Möjligen kan man öka mängden läsk en aning för att öka sötman, men risken är att det slår över och blir "läskigt" (pun fully intended). Bättre är i så fall att röra ut en sockerbit i vodkan.

För att krydda vodkan använder jag följande ungefärliga mått till 35 cl:
*kryddnejlikor, 20 st
*kardemumma, 1 tsk
*kanelstänger, 2 st
*enbär, 10-12 st

Till årets blandning hade hälften av spriten stått över kardemummakärnor ca 15-20 st i flaskan, sedan förra julen.

En gyttjebrun, grumlig färg med ett ymnigt skummande. Ett stort glas eller försiktig upphällning á la veteöl anbefalles. Skumfärgen är brunaktig med såväl mörkare som ljusare fläckvisa skiftningar. Extremt hållfast, sjunker så sakteliga ihop till vad som liknar vispad äggvita.

En kraftig doft av kryddor, kanel dominerar men man känner även nejlikor och enbär. Medelfyllig kropp, söt, kryddig med kanel i främsta rummet följt av nejlika och kardemumma sida vid sida och enbär som rundar av det hela.
Avslutningen är helt och hållet kryddig torrhet med kanelen som påläggskalv, lite nejlika följt av kademumma kommer fram. En riktigt långlivad, för att inte säga seglivad, eftersmak.

Kryddigheten, eller för att vara riktigt ärlig: Kanelen och dess astringens (nästan lite tanninlik) verkar ha spikat fast sig vid gom & smaklökar. Riktigt smaskens, och en nästan diametralt motsatt upplevelse mot Falcon Julmumma.
Att dricka den efter hemkryddat känns inte direkt platt eftersom sötman och kryddigheten, där med kardemumman i nästan ensamt majestät, finns kvar men efter den torra kanelastringensen upplever jag beskan i FJ mycket tydligare.
Det är inte så att det stör på något sätt, utom att jag möjligen upplever den som aningen tunnare i kroppen, men en egenkryddad mumma har fler dimensioner, eller åtminstone en jämnare fördelning mellan dem.
Betyget blir solklara 5+.

En kort uträkning av alkoholstyrkan räknat på följande:
*5 cl vodka, 40%
*45 cl totalvolym
*lika delar porter & sockerdricka
ger i runda slängar lite mer än 7% vid 40 cl, ca 6% vid en pint.

Med en smak av lätt förlimmad grishud

... i munnen efter att ha avsmakat julskinkan och knaprat på svålen sätter jag tänderna i kvällens godsaker: Nils Oscar Rökporter 2007 och Goosinator 2007.
Härmed går kalenderns femte dubbel av stapeln:

Nils Oscar Rökporter 2007:
Bryggeriet behöver väl knappast en närmare presentation?
Färgen är mörkt svart med en rödaktig ton och ett kaffefärgat skum som ligger kvar länge. Tomflaskan visar inga som helst spår av jäst.

Medelstor doft fylld av rök av en typ som genast påminner mig om Aecht Schlenkerla Rauchbier och en snabb koll på etiketten bevisar att den är rökt över bokved. I övrigt märks tjära och en ton av kåda. En svag nyans av choklad finns någonstans i gömmorna.

Medelstor kropp, maltig, rökig och med en påtaglig beska i avslutningen.
Jag förväntade mig en tyngre rökighet i och med likheten i doften med Aecht, men här har bryggarna på N:O verkligen träffat precis rätt. Smakrik och rökig men ändå är den extremt lättdrucken, för att inte säga hinkbar, i jämförelse med den tyska kusinen. Här törs man ta djupa klunkar utan fruktan för att svettas ryssolja dagen efter. På det hela taget känns den rundare, mjukare, lite mindre tjärpastiller och rökt korv. I sanning en underbar skapelse.
5+



Left Hand Brewing Company har jag tidigare omtalat som ett varannangångsbryggeri och eftersom deras Snow Bound Winter Ale var lyckad är det med blandad förväntan jag öppnar flaskan med Goosinator 2007, en rökt dubbelbock.
Jästdisig röd bärnstensfärg med en benvitt krämigt skum som sjunker så sakteliga till mjuka toppar av vispad äggvita. Hög CO2-halt, ölet utvecklar mycket skum i glaset och lämnar en hel del brysselspets.

Medelstor doft, rökig men inte alls lika framträdande eller gå-påigt aggressiv som i Rökportern. Kåda, kola, maltig, söt
En stor kropp, maltig och söt, mycket restsocker. Verkligen dubbelbocksaktig. Rökkaraktären känns till en början väldigt blygsam, nästan tillbakahållen, ända tills jag går och och nollställer näsan med en skiva julskinka och lite knaprig svål, då känns den med ens kraftigare, även om den är snällare än hos ovanstående öl.
Lite kryddig i eftersmaken, blandat med en söt kolaaktig maltighet. Avslutningen är humletorr, men inte alls så kraftig som hos en traditionell pilsner eller bitter, bara precis lagom för att mota all sötma i grinden.

Måhända är den inte fullt lika hinkbar som portern, även om den utan problem är fullt drickbar, pga. sitt högre FG, och jag måste dessutom erkänna att just dubbelbockar aldrig riktigt tillhört mina favoritöl just pga. den lite IMHO sliskiga maltsötman, men den här var riktigt bra, kanske pga.att rökigheten tar fokus från maltsötman utan att stjäla föreställningen, och att jag hade föreställt mig något mycket rökigare.
Den ligger steget efter N:Os Rökporter men betyget blir ändå klara 5.

På det hela taget en bra start på julen tillsammans med skinka och knaprig svål.... och imorgon vankas det Julmumma. Tänk att det blev julafton i dubbel bemärkelse!

En engelsk dubbel

Det är dags för kalenderns fjärde dubbelmatch strax innan vi går in på den sista veckan. Det är dags för nykomlingen (på Bolaget) Bad Elf Winter Ale att mäta sin styrka mot klassikern Young's Winter Warmer.

Bad Elf produceras av Ridgeway Brewing som bl.a har Brakspear Bitter i bakfickan.
Aningen blek, gyllengul med en lätt köldgrumling. Det krämiga vita skummet ligger kvar länge i glaset.
Doften är medelstor och något som slår mig omedelbart är hur pilsneraktig doften är: Maltig, lite söt, hö, gräsig och med en ton av morotsliknande DMS. Kroppen i sin tur är lätt, maltig och det enda jag hittar är lite lätt kryddiga humletoner. På det hela taget inte alls som jag hade förväntat mig en ale (som de påstår att det ska vara i flaskan).

Troligtvis är ölen alldeles för kall och flaskan får stå på värmning ca 40 minuter medan jag stökar runt med annat. Även Young's Winter Warmer är blek & tråkig så den får samma behandling.

När temperaturen krypit upp till de lite varmare, men fortfarande svala regionerna har båda flaskorna, föga förvånande, genomgått en förvandling.

Bad Elf har misst sitt hållfasta skum. Nu dyker det genast upp stora hål likt en schweizerost och skummet säckar ihop inom 2 minuter.
Doften har misst sin tidigare pilsnerkaraktär och är nu maltig, lite söt av restsocker, honung med en lätt parfymerad, blommig humlekaraktär.
Kroppen är medelfyllig, maltig men en anstrykning av kryddor men tyvärr måste jag erkänna att det bestående intrycket var att ölen smakar just precis öl, no more, no less. Dussinlager, i brist på bättre term, låt vara att det finns en del som drar den mot ale-hållet.

Efterbeskan är överraskande kraftigt torr men blir aldrig metallisk. Även om den är trevlig så är det långt ifrån nog för att lyfta ölet, det är i sanning en Bad Elf, och inte på det där härligt bra sättet.
Betyget blir 2-, jag tycker den känns alldeles för platt, lite tråkig och sist men inte minst, mer pilsnerlik än som en ale.


Young's Winter Warmer från brittiska Wells & Young's Brewing Company (japp, det har varit en sammanslagning här också, som överallt annars i bryggerivärlden) får väl sägas vara något av en trotjänare på julölshyllorna.

Brunfärgad med en djupröd ton och ett kaffefärgat, krämigt hållfast skum. Första smakintrycken är platta och trista, lite pappiga, men här sker en markant förvandlig efter att den antagit mindre kylskåpslika temperaturer.

Skummet är oförändrat hållbart och doften (medelstor) har fyllts av lättrostad malt, kola, mörk sirap och lite choklad.
Kroppen är medelfyllig men drar lite åt det lättare hållet. Rostade maltsmaker, lite lerflodsvarning. Humleavslutningen är till en början blygsam men smyger sig sakta fram och biter till med lite metallsmak. Beskan dör dock tämligen fort och ger ölet en underligt kort torrhet.
Även om jag känner mig lite lurad och doften lovar mer än vad ölet infriar i smaken så kan jag tänka mig en flaska till julmaten, även om den kanske får svårt att matcha chilikryddad sill eller revben med starkare smaksättningar.
3-.

Honungslen, kryddig värme

21:a december, och ingenting mindre än Left Hand Brewing Companys Snow Bound Winter Ale döljer sig bakom luckan.
Ingenting mindre är i sanning en korrekt benämning eftersom flaskan är på hela 65 cl. En del tycker det är i mesta laget, men själv tycker jag de är ganska trevliga eftersom man först får sig en rejäl imperial pint och sedan en stor slatt som eftersläckare.

Klar, djupröd färg med ett benvitt, väldigt hållfast skum.
En medelstor doft fylld av kryddor (muskot, kanel, anis). Maltig, söt, alkohol.
Ölet har en stor, smakrik kropp fylld med malt, sötma från restsocker och alkohol, kryddor (muskot, kanel, lakritsrot), alkohol, vinös, mörk sirap.

Kryddigheten dränker alla humlesmaker (jag brukar åtminstone uppleva den kryddigheten annorlunda så jag tror att den kommer mer från de tillsatta kryddorna än humlen), men avslutningen är väldigt torr, men aldrig metallisk, en väldigt kvardröjande kryddighet och humletorrhet.

Smakrik, men trots detta (och alkoholhalten), så är ölen väldigt lättdrucken. Måhända är den en smula för kryddig en bit ner i flaskan, så det är nog inget jag skulle dricka mer än en flaska av per kväll. Betyget blir däremot inte sämre för det utan landar på starka 5-.

Bryggeriet befäster därmed mitt intryck av att deras lanseringar på Bolaget varit av varannangångskvalitet. Eftersom Snow Bound var så lyckad ser jag nu molnen samlas vid horisonten.
Missa inte den 23:e då deras rökta dubbelbock provas sida vid sida med Nils Oscars Rökporter.
Blir det yea eller nay?

Närmare Bryssel än Arboga

Den 20 december vankades det godsaker: välkända Thomas Hardy's Ale från O'Hanlons Brewery. Ölen är känd för sin lagringstålighet (25 år och den är fortfarande bra, bättre än bildkvaliteten t.v.).

Good things come in small packages heter det ju som bekant, och här stämmer det verkligen.
25 cl 11,7%-ig öl känns spontant som att det kommer klippa till en aning, men si så är icke fallet. Här är det istället ifråga om något som närmast liknar belgiska Rochefort 10 ifråga om drickbarhet och icke-spritighet, snarare än Arboga.

Lätt disig, rödaktig bärnstensfärg med ett tunt, benvitt skum. Det ligger endast kvar som en tunn hinna i ca. 2 minuter. Låg CO2.
Kraftig arom, sötma, alkohol, fräscha fruktestrar av persika, aprikos och något som påminner lite om päron, kryddor, högre alkoholer.

En medelfyllig kropp, fruktig, kryddig, med förvånansvärt mycket kolsyra jämfört med det klena skummet (som fick mig att tro att CO2-halten skulle ligga i klass med Quel'que Chose). Alkoholsötma och -smak/eldighet kommer i förvånansvärt sent i bilden. Kryddig humle som efterlämnar en svagt metallisk, sakta tilltagande beska och blandas med kvarvarande fruktighet och kryddighet.

Att slå i ett par droppar av jästen i bottensatsen bidrog inte med mycket mer än en lösningsmedelsaktig jästsmak, så det kan jag inte rekommendera.
Betyget blir en solid 5:a, och jag förväntar mig stora överraskningar de kommande 24 åren då det ska avsmakas en ny lagrad flaska ur källaren.

Dansk besvikelse

Eftersom digitalkameran inte har kräm nog blir det inget foto idag heller, men ni får lita på att det var Carlsbergs Jacobsen Golden Naked Christmas Ale som dolde sig bakom slumptalsgeneratorn.

Mörkt bärnstensfärgad med ett väldigt hållfast benvitt skum, krämigt och sjunker ihop till styva toppar liknande vispad äggvita.
En medelstor doft fylld av malt, citrus likt Cascadehumle och odefinierade kryddor. Kroppen är medelfyllig, söt från såväl alkohol som restsocker, lite vinös men inte eldig, maltig och lättrostade maltsmaker. Karamell, kola (diacetyl?) och en anstrykning av lösningsmedel.

Efterbeskan tar dröjer sig in i det sista, och upplevs i mitt tycke aldrig som den klassiska humletorrheten utan mer som ett odefinierbart någonting som sitter bak i halsregionen och får dig att ta en klunk till. Sakta smyger den sig på och övergår i en mer traditionell torrhet.
Helhetsintrycket är och förblir dock att ölen känns söt, lite för klent humlad och om man gör en julöl som ska vara starkare (Naked Xmas klockar in på 7,5%) varför är man då så rädd att öka på humlen?
Betyget blir dock en solid 3:a, det är mer än en OK öl, men jag hade väntat mig mer från Carlsbergs Jacobsen-linje, nu har de dock hamnat i ett varannan gång-läge liknande Left Hand Brewery.

Sist men inte minst en rekommendation:
Nu vimlar det ju inte av bra podcasts därute, djungeln där är precis som nätet i övrigt. Likt ett nygödslat jordgubbsland med skit överallt och godsaker lite här och var.
Själv har jag dock fastnat lite för Beerschool, killarna är minst sagt entusiaster och en del avsnitt är riktigt intressanta (beer in a bottle vs beer in a can, epiphany: the beer that made us beer geeks and what we seek out now) medan andra inte känns fullt så intressanta (beer & salad, rockstar bartender samt deras ofattbara fascination med Fernet Branca).

På det hela taget är det kul att få en närmare inblick i hur de upplever öl på andra sidan pölen, avsnittet där de dricker rauchbier är obetalbart. Exotiskt i San Fransisco perhaps, inte fullt så exotiskt här kanske...

"We're here to help you and your friends learn to like more than one kind of beer. There's lots of different beers to like. Some are made right down the street from where you live and others have to travel half way around the world to get to you. Learn why beer tastes like it does, how other styles came about, and all the verbs you might use to describe what you are tasting. The best part is the home work is beer!"

Spretig sockerlösning

Luckan öppnas, och si, där döljer sig Brøckhouse Julebryg 2007.
En mörkt rödbrun skapelse med ett beigefärgat skum, krämigt och väldigt hållfast.
En medelstor doft fylld av sötma, sötma, torkad frukt, alkohol och lösningsmedel. Kroppen är mycket fyllig med en sötma från såväl restsocker som alkohol. Det finns en lätt anstrykning av lösningsmedel i slutet av sötman. Vartefter ölen värms i glaset blir lösningsmedlet allt kraftigare, låt vara att det inte är fullt lika så illa som hos en olagrad "Samichlaus Bier". Jag känner först en viss motvilja mot att dricka upp resten av ölen när halva flaskan är uppdrucken.

Det är inte alkoholstyrkan som stör mig, det är snarare spretigheten i ölet tillsammans med lösningsmedelskaraktären som gör det hela. Avslutningsvis finns det en karamellig sötma åtföljd av en lite rökig, aningen torr finish.

Trots sin spretighet tror jag att ölen har potential i synnerhet eftersom det finns jäst i flaskan, men om ölen kommer utvecklas åt engelsk fruktkaka-hållet á la Samichlaus, varför i hela friden har man då tappat den på halvlitersflaskor?
Jag ser en viss risk i att fenoler kommer visa sina fula trynen inom ett år eller två, men förhoppningsvis, om de visar sig så kommer de ha kvar samma milda rökighet och inte en smak av bränt plasttak.

Just nu blir betyget inte mer än 3- pga spretigheten.

Gotland vs Dalarna

Den 17:e december, en vecka kvar till julafton, och nu ser kalenderns tredje dubbel dagens ljus:
Wisby Julbrygd ställs mot Oppigårds Winter Ale.
Nu råder det viss tvekan om man verkligen kan kalla Wisby Bryggeri för småskaligt i samma utsträckning som Oppigårds eftersom de i grund och botten har Spendrups i ryggen (som enligt sägnen använder bryggeriet i Wisby som experimentbryggeri).

Jag har dock varit inne i bryggeriet och det ser ut att göra skäl för namnet småskaligt. Till syvende och sist så är det hela dock en enda dåligt förtäckt möjlighet att trycka in fler öl i kalendern (läs: tömma kylskåpet lite innan all julmat ska in).

Wisby Julbrygd allra först då:
En klar, mörkt bärnsensfärgad öl med ett mycket ljust kaffefärgat skum, aningen krämigt med bra hållfasthet. Medelstor doft av lättrostad malt, lakrits, viol, mineral, salt och hav. Sist och absolut minst en svag anstrykning av latrin, något som inte har varit helt ovanligt i Wisbys julöl genom åren, 1999 var inslaget t.o.m. ganska kraftigt. Har det månne med det hårda vattnet att göra? Jag kan dock inte på rak arm dra mig till minnes något brittiskt öl där jag känt samma... hmmm.... "pittoreska doftinslag"

En lätt kropp. Den höga kolsyrehalten ger en närmast mineralvattenlik upplevelse i första klunken, men sedan kommer rostad malt, lakritsrot och en ganska hård och tuff, metallisk beska in i bilden. Lång eftersmak av humlebeska åtföljd av viol, lakritsrot och rostad malt.
Väldigt drickbar men ändå ganska smakrik.
4-


Oppigårds Winter Ale
Lätt disig (köldgrumling ? Det finns ingen jäst kvar på botten när flaskan är upphälld) rödbrun färg som blir vackert rubinröd nära en lampa. Benvitt skum som ligger kvar ganska länge.

Medelfyllig kropp med inslag av malt, sötma, något rökigt/krutaktigt som jag bara upplevde till en början och som sedan försvann helt. Blommiga och kryddiga humletoner.
Efterbeskan är inte fullt så metallisk som i Wisby Julbrygd och har ett kryddigare inslag i form av muskot och något nejlikeaktigt. Eftersmaken utgörs av humlebeska och rostade maltsmaker.

Aningen mindre hinkabilitet än hos Wisby Julbrygd, men i gengäld är den lite smakrikare och lite elegantare i humlebeskan.
4.

Vigvatten, eller balsam för själen.

Tredje advent och julafton rycker obarmhärtigt närmre med allt vad det innebär av julhandel i sista sekunden , julkort och matlagning ...

Vad kan väl passa bättre då än en storflaska Eau Bénite för att komma i riktig julstämning?

Då flaskan pryds av en "ängel" med peruk, ståltrådsgloria och strap-on vingar råder väl inget tvivel om att ölen kommer från Unibroue? I synnerhet inte om man ser tatueringen på "ängelns" vänsterarm bättre: "I love Quebec".

En disigt gulvit skapelse som kröns av ett vitt skum med stora bubblor. Det finns, som sig bör i en öl av typen belgisk trippel, massor av CO2 i ölen, flaskan öppnas med en ljudligt POP! trots att den är tagen direkt från kylen där den spenderat de senaste fyra dygnen. Dock är skummet inte fullt lika hållfast som sin belgiska kusins dito.



Aromen är relativt stor. Söt, malt, alkohol, fruktig, persika & banan, honung, en släng av mint och något annat kryddigt som jag inte riktigt kan sätta fingret på.
Kroppen känns förvånansvärt lätt även om den gott och väl kan klassas som medelfyllig. Smaken är maltigt söt, fruktig och alkoholigt värmade. Munkänslan är mousseliknande, nästan krämig tack vare all kolsyra.
Fruktestrar och värmande alkohol dominerar över humlesmakerna men avslutningen är tvivelsutan förnöjsamt torr. Tillräckligt för att få dig vilja ta en klunk eller två till, men inte så hård att det går över i kopparaktig blodsmak.

Med jästsedimentet i sista upphällningen följer en kraftig äppelsmak som tenderar att dominera de övriga frukttonerna. Den känns inte alls lika lätt och fräsch i smaken och även om åsynen av större jästpartiklar inte stör mig så föredrar jag de tidigare smakerna i ölet just pga. deras fräschör.

På det hela taget en lättdrucken, smakrik, läskande öl. Vad säger man?
Det är inte Chimay Vit, men däri ligger också hela poängen: Det är inte Chimay Vit!
Ett underbart alternativ, mest tack vare de underbara smakerna men också pga priset (om man nu vill väga in det som en faktor, 88% av priset gentemot Chimay Vit på 33cl-flaskor, 68% gentemot samma öl på 75cl-flaskor).
4+ och ett stort, brett leende på läpparna.

Vän av ordning kanske förundras över etiketten där Djävulen förklädd till ängel badar i vigvatten, och på flaskans baksidesetikett finns följande text:
"What's this?
Have my senses gone amiss?
The Devil in "Holy Water"
In a state of angelic bliss!".

"If this heavenly brew
Can make an angel of you
Then move over, Rover,
I'm diving in too!"

Inte vet jag om det gör mig till ängel, men jag känner mig allt en smula salig.

Synd på sedimentet

Lucka 15 rycks upp och avslöjar ingenting mindre än God Jul från norska bryggeriet Nøgne Ø.

Näst intill kolsvart, det går nätt och jämt att urskilja en tunn rödbrun strimma i kanten på glaset. Skummet är ljust kaffefärgat, krämigt, tjockt och seglivat så det förslår.

En kraftig arom känns direkt när ölen slås upp. Hårdrostad malt, kaffe, lakrits, choklad, torkade plommon, alkohol och lösningsmedel.
Den rejält fylliga kroppen döljer godsaker som rostad malt, sötma från restsocker och alkohol, kaffe, en kryddig lakrits som lägger sig någonstans mellan stjärnanis och lakritsrot samt kanel.
Alkoholen gör det hela värmande, men det slår aldrig över i eldighet. De rostade kaffetonerna avrundas med en lätt syrlig brändhet.
Avslutningen är torr och långlivad.

Första intrycket är att jag verkligen gillar den, i synnerhet i jämförelse med deras skapelse "Underlig Jul" (den gjorde verkligen skäl för namnet) som 2005 hade närmast en centimeter med jästsediment i botten på flaskan.
Här verkar allt OK till en början men sakta men säkert smyger sig en allt kraftigare jästton in i smaken. En titt i flaskbotten efter den sista upphällningen skvallrar om rejäla mängder jäst, låt vara att det inte är i mängder á la UJ 2005. Då den sista slatten får stå en stund i glaset syns det obevekliga beviset: Till och med botten på pintglaset har en kraftig bottenskyla av jäst.

Varför de får så stora jästmängder i flaskorna har jag svårt att förstå, om det är slumpen så har jag fått min beskärda del nu.
Kontentan blir följande: Det är en riktigt trevlig öl, men att slå i för mycket av bottensatsen drar ner intrycket rejält, så kasta sista slatten och få en trevligare ölupplevelse.
4.

En tröst för klena nerver

Fredagkväll, och vad passar bättre än att lugna nerverna med den svenska klassikern: Carnegie Porter, nu med årgång 2007.

En mörkt färg, lätt rödbrun med en ljust kaffefärgat skum som är in i helv*** hållfast.
Färgen tilltalar mig enormt då jag har börjat tröttna på alla porter som ska försöka matcha en stout i färgen. Stout är stout och porter är porter, basta! Även om det finns likheter så skulle jag tro att det finns ännu fler skillnader om man riktigt gräver på djupet.

En medelstor doft av hårdrostade malttyper och, förvånansvärt nog, mer kaffe än chokladinslag i doften. Förvånande eftersom just mjuk chokladighet brukar nämnas som en av porterns skillnader mot stoutens hårdrostade kaffetoner.
Kroppen är medelfyllig, maltig, hårt rostad, kaffe, lite jordtoner, men ända så porterrund i smaken som den ska vara, fjärran från den kärva kantighet som går under namnet Guinness, även om kaffetonerna dominerar även i smaken.

Humlekaraktären är låg. En liten blommighet kunde skönjas tidigt i doften men sedan är det torrhet som gäller för hela slanten. Kraftig, men aldrig metallsmakande, och riktigt långlivad.
En pepparkaka med sista klunken och sjunde himlen är riktigt nära.

Eftersom det inte finns någon jäst i flaskan tar det två tre år innan det riktigt börjar hända saker i flaskan, men å andra sidan klarar de riktigt lång lagring, flaskorna är märkta "bäst före 13 november 2017".

Sist men inte minst så är jag lite kluven när det gäller betyget.
Det är en bra öl, men den smakade tunnare än jag minns den. Måhända är jag stressad, för gudarna förbjude att de har mesat till receptet för att få den mer publikfriande, men mest troligt är att den var både en och ett par grader för kall eftersom den togs direkt från kylen. Jag känner dock att en så bra törstsläckare med såpass mycket smak med god marginal förtjänar betyget 4.

Vilken grej!

Dagens lucka döljer ingenting mindre än månadens andra dubbel, om än i lightbemärkelse:
Quel'que Chose från kanadensiska Unibroue.
Den lanserades 1996 som en vinteröl som skulle serveras varm (kring 70 grader) men eftersom det är en ale smaksatt med körsbär går den bra att dricka kall också, därav att jag provar båda sätten. Jag måste erkänna att jag bara provat den kall tidigare.
Således är det inte en äkta dubbel, utan mer en dubbel upplevelse.

På bilden t.v. syns den varma versionen i kupan till vänster medan pintglaset innehåller den kylda varianten. Man ska inte låta sig luras av att innehållet i pintglaset ser grumligare ut. Det beror enkom på att den skvätt som värmdes upp hälldes ur flaskan först. Jag upplevde aldrig den kalla varianten som överdrivet grumlig, även på slutet och tittar jag i flaskan efter att allt blivit upphällt skulle jag aldrig kunnat gissa att där funnits någon jäst i flaskan.
Över till provandet.

Varm:
Mörkt rubinröd, lätt disig med ett ljusrosa skum som ligger kvar ganska länge. En medelstor doft som innehåller körsbär och värmande alkoholångor tillsammans med en ekfatskaraktär som aldrig känns syrlig á la lambic.
Kroppen är lätt och domineras av körsbär (föga förvånande) med en söt smak som har en humletorr och syrlig avslutning som effektivt väger upp sötman.
Den är mindre söt än när den serveras kall, och har en mer uttalad syrlighet och humletorrhet i avslutningen.
4.

Kall:
Mörkt rubinröd, lite disig men knappt utan något skum alls, trots ett ganska generös fall vid upphällningen. Låg kolsyrehalt, flaskan ger ifrån sig ett mycket blygsamt "Pfft" när korken dras upp, och den är inköpt för endast 2-3 veckor sedan, så det är ingen långlagrad sak vi talar om här.

Medelstor doft av körsbär med en lätt syra och ekfatskaraktär.
Kroppen är lätt, fylld av körsbär och söt, lite mandelaktig med en svagt syrlig avslutning. Godisaktig, men inte så att den blir klistrigt sötsliskig.
Väldigt lättdrucken och läskande, men eftersmaken dör tyvärr lite för fort.
4-


En kul jämförelse är att jag, när den kom i mars, gav den kalla varianten toppbetyget 5+. Då hittade jag mer mandeltoner och kryddighet, främst kanel, i ölet.
Beror det på att det är en annan batch, att årstiden inte är den samma, eller att jag för tillfället känner mig ganska stressad?
Gissningsvis är det en kombination av samtliga faktorer. Tid på året (likväl som vilken plats man befinner sig på) inverkar starkt på hur vi uppfattar saker, stress gör det definitivt och batchvariation i öl (i synnerhet efter långa transporter) ska vi inte tala om.

Ett bra exempel på batchvariation är klassikern Wisby Klosteröl, eller varför inte årets upplaga av Corsendonk Christmas, men mer om detta då den uppenbarar sig bakom luckan (runt den 27:e eller så).

Sammetslent mörker

Mmmmmm.... stout. Inte vilken stout som helst heller, utan Black Chocolate Stout från Brooklyn Brewery. Inhandlad vid det senaste släppet på Bolaget i juni, så flaskan är ynka 6 månader gammal. Becksvart är bara förnamnet, ljus har mycket liten chans att slinka igenom här. Skummet är krämigt, mycket hållbart och kaffefärgat.

Det första som slår mig är att doften upplevs som tamare än när den var färsk, men den är likväl fylld av mörk choklad, hårdrostad malt och ett stänk kaffe. Chokladen dominerar och de rostade tonerna är förvånansvärt mjuka, en lite kärv avslutning kommer först när kaffesmakerna kommer in alldeles i slutet.
Humlekaraktären är låg, men det finns tillräckligt för att stå upp emot sötma från såväl restsocker, chokladtoner och alkohol. Eftersmaken är lång och fylld av mörk choklad och avrundas med en kortlivad, lite kärv kaffeton som efterlämnar en torr humlebeska.

Trots sina ynka 6 månader tycker jag ölen utvecklats en hel del och blivit rundare i smaken. Kaffe har stått tillbaka till förmån för choklad. Även om jag blev förvånad över den "svaga" doften så är ölet spännande i sin mjukhet, i synnerhet när färgen antyder något mer kaffedominerat, eller åtminstone mer influerat av hårdrostade maltsmaker. Det blir intressant att se hur ölen utvecklas vidare.

Lite pepparkaka med stiltonost lyfter fram lite kärvare toner i ölet, men inte med mer än att det är ett trevligt komplement. Allt för mycket stilton ger dock ölet lite metalliska humletoner samt en fenolisk rökighet, så måttfullhet med blåmögelosten anbefalles.
5-

Fjärran från forna dagars stordåd

Slutligen är det så dags för dagens öl den 11 december (och äntligen har jag kommit ikapp efter att ha haft ont om tid i hegen och slocknat på soffan i måndags).
Inget mindre än Christmas Ale 2007 från Shepherd Neame. Julafton är nära.

Bärnstensfärgad, utan jästfällning och med ett vitt krämigt, extremt långlivat skum.
Doften är medelstor och fylls av kryddor (kanel och muskot), parfym och äpplen (tyvärr drar den lite åt gröna äpplen som jag associerar med en felsmak i de flesta öltyper, låt vara att det är OK i en Lindemans Apple). Vartefter ölen blir varmare i glaset framkommer en dominant doft av vörtkok. Det doftar helt enkelt vört kokad med humle. Har man en gång stått i ett kök där det bryggs öl så är doften svår att ta miste på. Det doftar kraftigt av East Kent Goldings-humle, kraftiga toner av blomsteräng. Sist men inte minst så sticker det in lite grönmögelost i doften.

Den lätta kroppen domineras av lättrostade maltsmaker som (tack och lov) aldrig går över i vad jag kan uppleva som "lerflod" (tänk på första bästa asiatiska flod under monsunregnen), lätt syrlig med en anstrykning av gröna äpplen. På det hela taget känns den ganska knuten, för att inte säga blygsam. Smaken tycks ha rampfeber och vill inte riktigt fylla ut tomrummet.
Den humletorra avslutningen ackompanieras av rostad malt och en lätt ton av gröna äpplen.

Årets skapelse är fjärran från deras storhet 1999 när de riktigt vågade ta i med mandelsmakerna. Bryggeriet kan bättre, mycket bättre, det bevisas inte minst av öl som Whitstable Bay, Spitfire ("Downed all over Kent" som det hette i kampanjen som anspelade en hel del på 2:a världskriget), Bishop's Finger, Goldings Summer Hop Ale och Early Bird Spring Hop Ale. Julölen har däremot genomlidit en sakta nedstigning i "kunna-drickas-och-gillas-av-alla"-träsket och det skär lite i hjärtat att uppleva det.
Är det inte ganska talande att bryggeriet inte ens bemödat sig om att skapa en sida för sin julöl, även om man byter recept från år till år?

Förhoppningsvis blir det bättre nästa år, något som jag säkert har sagt sedan år 2000.
Ett bryggeri som påstår sig ha sju anställda bryggare med i snitt 23 års erfarenhet per näsa borde kunna bättre, mycket bättre.
Betyget blir 2+. Smaken är inte mycket att hurra för men den komplexa doften lyfter det hela en aning.

Som en klok man sade på Byggeriets ölprovning (om en helt annan öl): "Denna skulle jag kunna ha i glas vid sidan och bara dofta på under julmiddagen".
I skrivande stund känner jag att Shepheard Neames julförsök trots all förtjänar samma omdöme.

En tioårsjubilerande klassiker

Om fotot är lite oskarpt beror det enkom på att det togs samtidigt som föregående öl och flaskan råkade hamna lite i bakgrunden. Mea culpa.

Dags att komma ikapp med ölen för den 10:e december, och bakom den luckan döljer sig inget mindre än Fuller's Vintage Ale 2007.
En öl som lanseras varje senhöst/vinter (oktober/november?), passar att lagra då den har en liten bottensats ("bottle conditioned"), knappast märkbart med mer än att sista slatten blir lite disig.
Enligt baksidesetiketten är det i år tioårsjubileum för denna vanligtvis individuellt förpackade öl. Allt som allt producerades denna öl i 150 000 flaskor (75 kubikmeter) varav 6000 införskaffades av Bolaget.

Rödaktigt kopparfärgat med ett vitt, kraftigt skum som ligger länge kännetecknas denna ale av dofter som alt, restsötma/alkoholsötma, blommig humle, lakrits, korta dunster av krossad svartpeppar och sellerirot (dock inte på ett DMS-liknande sätt), alkohol, blött filter. Komplex.

Medelfylligt med en viskös kropp, maltsötma, lakritsrot, värmande, lite eldig och söt av alkoholen (som ligger på 8,5%). En torr avslutning men ändå lite söt, nästan eldig. Lång eftersmak.

4. Det finns massor av potential i den här ölen.
Jag har fortfarande kvaren flaska från 2005 som jag fick i flyttpresent (tack Magnus) och det blir spännande att se hur den har utvecklats. Jag tänkte knäcka den i mellandagarna (och skriver givetvis om resultatet här).

Ett smakmässigt lappkast

Saint Landelin Speciale Noël står på tur.
Bryggeriet, Les Brasseurs des Gayant ligger även bakom sorterna Amadeus och La Goudale som finns på Bolaget.

Klar och bärnstensfärgad med ett benvitt, extremt hållfast skum. När ölen är urdrucken finns det fortfarande skum kvar som mest ser ut som välvispad äggvita. Bilden t.v. talar sitt tydliga språk.

Medelstor doft med ett ganska kraftigt inslag av majs/DMS* som genast får mig att tänka på en annan fransk öl: Fischer, mer känd som billighetsöl på finlandsbåtarna där den säljs i 75cl glasflaskor med patentkork. Den är ingen höjdare direkt, och trots andra dofter som malt, citrus, mineral, hav och salt, slokar livsandarna betydligt....

...för att sedan få en rejäl spark i arslet när ölen rullar över smaklökarna.
Malt, mycket sötma, karamell, rollokola, honung, alkohol. Inga DMS-toner. Jag upplevde den första klunken som väldigt söt, troligen för att jag väntade mig något mer lagerlikt pga. doften, och inte något i stil med en stark belgisk ale.

Humlekaraktären hålls väldigt låg och så även efterbeska. Det är nätt och jämnt nog för att ge en svagt torr avrundning. Den är dock på tok för tunn för att mota all sötma och det övergripande intrycket är och förblir en väldigt söt, nästan lite karamelligt sliskig öl.
Betyget landar på blygsamma 2+. Ölen är som sagt lite för söt för min smak men den får ett plus för de totala kontrasterna i smak vs doft.

(*DMS = Dimetylsulfid, en förening som doftar grönsaksaktigt, pendlar mellan majs, hönsfoder, kokt kål eller burkmorötter. Skämtsamt uttydd som Dill, Morötter & Selleri. Doften är vanligt förekommande i öl av typen internationell lager t.ex. Heineken)

Snömannen i dubbel upplaga

Det här inlägget blev en smula försenat eftersom jag igår slocknade på soffan (och nej, inte pga. ölen). Det är dags för månadens första dubbel: Yeti Imperial Stout & Oak Aged Yeti Imperial Stout från Great Divide Brewing Co.

Båda ölen har samma utseende. Kolsvartare än svart, t.o.m. när ölen hålls alldeles intill. skrivbordslampan, här ser man inte röken av röda nyanser. Skummet är mörkt kaffefärgat, krämigt och extremt hållbart. Båda sorterna är välkolsyrade och att slå i ca 3/4 av ett pintglas resulterar i halva volymen skum med det klassiska Guinnessutseendet.

I doften börja skillnaderna göra sig påminda:
Den olagrade har en kraftig rostad maltkaraktär och kraftiga inslag av mörk choklad, kaffe och torkad frukt (russin, plommon och fikon) samt timjan.
Ekfatsvarianten har även den mörk choklad och kaffe med torkad frukt vid sidan av de rostade malttonerna, men här är det först och främst en vaniljdoft som håller näsan i ett järngrepp. Med på tanke på hur ölen har förvarats så kan jag inte påstå att jag är förvånad.

Olagrad har ölen en kraftig kropp med mycket restsötma, nästan sirapslik. Maltkaraktären är precis sådfan som färgen skvallrar om: hårdrostad. Kaffe, mörk choklad och MYCKET humle följer tätt inpå. Ölen klockar in på 75 BU men känns ändå mildare än Santa's Private Reserve som provades den 7:e. Metalliskt så det förslår, men på något vis känns det som om det behövs för att matcha de övriga smakkaskaderna.

Den ekfatslagrade versionen har en aning tunnare kropp, mindre restsötma och beskan känns hårdare och mer metallisk här. Choklad snarare än kaffe i de första smakerna, och fortfarande full av torkad frukt med ett tilskott av vanilj. Eftersmaken drar mer åt kaffe/rostad malt än i den olagrade versionen.

Båda sorterna är otroligt smakrika och komplexa i sina smaker, men när det kommer till kritan föredrar jag den olagrade versionen eftersom jag
1) är svag för den mörka chokladsmaken
2) tycker den går bättre med den hårda beskan
3) aldrig varit riktigt kanonförtjust i vanilj i vare sig öl eller vin. Det slår så lätt över i sliskig parfym.

Båda versionerna är dock riktigt bra öl och betygen blir 5- för Yeti Oak Aged Imp. Stout och 5+ för Yeti Imp. Stout. Jag kommer nog köpa en flaska eller 3 för att se hur de utvecklas efter något års lagring. Vågar man hoppas på de körsbärstoner som brukar visa sig?

Vem f-n var S:t Sebastian?

Fredagen till ära var det så dags att avsmaka Santa's Private Reserve Ale från amerikanska Oregon Brewing Company.

Det första jag märker är att ölen är rejält kolsyrad. Likt en ljummen Chimay hotar innehållet att flöda ut över skrivbordet men lyckligtvis så finns glaset inom räckhåll och en mindre katastrof kan undvikas.

Rödaktigt kopparfärgat, lätt disig (är det en lätt jästfällning eller köldgrumling?) med ett fast skum, nästan krämigt som ligger kvar mycket länge. Senare ska det visa sig att lite av det kommer ligga som en klick vispad äggvita även när det bara är en liten bottenskyla kvar i glaset.

Doften är utan tvekan kraftig och sprängfylld med humle. Blommig sådan. Det doftar starkt utav blomsteräng. Något annat som jag har svårt att sätta fingret på finns där vid sidan av humlen. Lite som något mellanting av kola/knäck och honung. Ett inslag av apelsin hittas först när det bara finns en liten slatt kvar i glaset och ölen blivit varmare.

Kroppen är medelfyllig och smakar utav rostad malt och ännu mer blommig humle innan smaken glider in i det ack så ointressanta landet Överhumlad där det blodaktigt plåtiga tyranniets smaker styr med järnhand.

Jag är känslig för humle och att allt dränks i smaken av en näve kopparmynt i munnen gör mig inte särskilt glad. Ölen påminner mig nu om Hell. Underbar när man öppnar den och känner de första trevande humledofterna men överhumlad och dödande av alla nyanser när man väl tagit en klunk eller två.
Redan efter att ha druckit lite mindre än halva flaskan så känner jag mig mätt på humlen.

En snabb koll på bryggeriets hemsida visar på "blygsamma" 44 BU, jag hade personligen gissat på upp emot 60-70. Jag måste erkänna, och jag gör det öppet & utan omsvep, att jag har druckit ett flertal öl med samma beska som varit mer välkomponerade och som lett till större smakupplevelser (Anchor Liberty Ale är ett exempel, en snabb koll på nätet ger att de flesta recept på kopior klockar in på 43-48 BU).
Synd att man valt att ösa i det mesta av humlen så tidigt i koket istället för att locka fram andra smaker än ren släggbeska.

Betyget kan bara bli en 2:a. Trots den lovande doften i början klubbades alla förväntningar ihjäl likt S:t Sebastian kort efter att ölen kommer över läpparna. Drickbar, men inte mer än en flaska.

Snälla Tomten... Behåll gärna den här ölen för dig själv, men ge mig någonting annat på julafton.
/Håkan

Slöjan lyfts...

Jag måste erkänna att jag var lite skeptisk till Chimay Grande Réserve 2001 i början. Inte för att Chimay brygger dålig öl eller för att jag ogillar lagrade varianter, utan för att den blå alltid har känts spritig, tyranniskt chokladig, överrostad och allmänt übertung.

Jag har hellre valt den röda om det ska vara någon av de mörka, eller allra helst den vita. Mmmmm... Chimay. (Jodå, jag gillar samtliga även om det kanske inte verkar så).

Mörkbrun med en dragning åt rubinrött och ett ljust kaffefärgat skum som skulle fungera som definition på långlivat. Sakta sjunkande i allt djupare kratrar lämnar det små brysselspetsar i glaset.

Doften... ah, vilken njutning. Det är nu ödets hand fattar ett stadigt tag om slöjan som hittills täckt mina ögon och rycker undan den, obarmhärtigt och oåterkalleligt.
Söt, vinös, sherry, portvin, lätt syrliga toner som starkt påminner mig om Panil Bariquée Sour, röda bär, (hallon, lingon, röda vinbär), ekfat och blött filter. Komplex.

En medelfyllig kropp med sötma från såväl restsocker som alkohol, kaffe & choklad som är mycket lättare på foten än den släggliknande variant som återfinns i färska exemplar, och på tal om lättare så ska vi inte glömma smaken av rostade maltsorter som här påminner mer om en röd Chimay mer än något annat.

Humlekaraktären håller sig på sin förväntat låga nivå, men jag hade inte väntat mig en riktigt så låg nivå. Eftertorrheten, för det är vad det är tal om här, snarare än den klassiska beskan, smyger sig fram så sakteliga. Försiktigt åtföljd av de sista döende tonerna av rostad malt klingar eftersmaken av relativt snabbt jämfört med färska exemplar, men med dussinlagermått mätt kan den med rätta kallas långlivad.

Vad som fascinerar mig är den totala förvandlingen som ölen genomgått. Från något riktigt tungt, mörkt och nästan dystert á la Orwells 1984 till något ljust, livfullt och nästan trippelaktigt.
Det kan bara bli toppbetyget 5+.

Tyvärr verkar det inte finnas några flaskor kvar på Bolaget, beroende på krossmånen i Falun, en eftersom en flaska kostar 80:- i beställningssortimentet så kan jag definitivt tänka mig att skaffa ett par och likt Samichlaus lägga undan dem minst 4-5 år innan jag rör dem.
Tidigare hade jag funderingar på att lagra småflaskor av Chimay men efter Fredriks recension av en blå Chimay på småflaska och dagens uppenbarelse så är jag definitivt omvänd.
På återseende imorgon.

Adjektivstimulans i knubbigt format

Turen har kommit till Old Stock Ale 2007 från amerikanska North Coast Brewing Company, bryggeriet som ligger bakom andra storheter som t.ex. Old Rasputin, Brother Thelonius och inte minst Red Seal.

En bärnstensfärgad öl med jästfällning och ett gulvitt skum som dör förvånansvärt fort (nåja, efter dryga tre minuter).
Doften är kraftig, vinös och sprängfylld med torkad frukt, lättrostad malt och en avslutning av lösningsmedel. Med en alkoholhalt kring 11,7% var åtminstone den vinösa biten, och i viss mån lösningsmedelstonerna, ganska väntade. Vartefter ölen värms upp i glaset smyger sig körsbär med kärnkaraktär in i bilden.

Kroppen är lika stor som doften och tungan översköljs av vinös restsötma och eldig alkohol, rostad malt, karamelliserat socker, torkad frukt, en lätt mandelton med ett bittert inslag och sist men inte minst, lösningsmedelstoner även här.
Humlekaraktären, i den mån den står att urskilja bland smakkaskaderna känns lätt gräsig, annars gör den sig mest påmind i den metalliska avrundningen. Ölet är mer metalliskt än torrt i avslutningen.

Även om ölet är väldigt komplext så känns det också ganska spretigt, även om det inte är på samma nivå som en färsk Samichlaus. Den närmsta jämförelsen jag kan komma på är belgiska Rochefort 10 som dock är snäppet mer drickvänlig vid samma ålder.
Det vore intressant att se hur de två utvecklas sida vid sida över årens lopp, och någon gång i framtiden så ska en låda Old Stock Ale leta sig in i min ölkällare, de lagrade versioner som jag provat (ynka 1-2 år gamla) har definitivt visat att ölen har tiden framför sig.

För stunden blir betyget dock inte mer än 4- då den är i spretigaste laget just nu.

En hårfin skillnad

Dagens öl är Nils Oscar Julöl 2007.

Som så ofta förr är även årets version inspirerad av belgien och dess starka ale.
Här kan man med gott samvete kalla det för rubinrött då man inte behöver ta lampan till hjälp mer än för att se något över huvud taget.

Ett ljust kaffefärgat skum med små bubblor ligger kvar länge och i doften återfinns alkohol, kola, rostad malt, svarta vinbär, björnbär och en ton av ekfat (träkaraktär, inte vaniljlik som i Innis & Gunn). När ölen blir varmare (den var lite i kallaste laget direkt från kylen) blommar den ut i lakrits och chokladtoner. Väldigt komplex.

En stor kropp som direkt slår till med restsötma, alkohol, lite eldighet, och förvånansvärt snabbt kommer en lätt metallisk beska som övergår i svarta vinbär/mörka bär mot en bakgrund av mer modest humlebeska.
Avslutningen är förvånansvärt söt med tanke på den (ändock kortlivade) humlebeskan och hur pass tidigt den kom in i smakbilden. Det är inte så att humlen inte klarar att balansera ut sötman, bara att jag hade förväntat mig mycket mer. Nu är det precis lagom för att ge en torr avrundning.

Varefter ölen blir varmare tilltar lakritstonerna i ölen, men tyvärr gör sötman detsamma och det ger ett i mitt tycke över lag sött intryck. Ju närmare rumstemperatur man kommer så tilltar även svartvinbärstonerna vilket får mig att associera till rödvin, något jag inte riktigt uppskattar i öl. Trots de mer frigjorda dofterna så föredrog jag ölen lite kallare, skillnaden är som sagt hårfin.

Som vanligt så lämpar sig Nils Oscars årgångsöl för lagring, eller kanske bättre uttryckt: den har tillräckligt med alkohol för att klara det. I det här fallet är jag lite mer tveksam till humlen och hur snabbt den kommer avta och vad som i så fall blir kvar? Sötsliskiga bärtoner som har övergått i torkad frukt?
Tidigare versioner (2000 och 2001) som jag lagrade utvecklade fenoltoner efter 2 år så de stod på topp redan när de släpptes. De fick dessutom nära nog toppbetyg redan från början och då kan det bara gå åt ett håll.
Årets upplaga saknas dock jäst i flaskan, så jag ställer mig även frågande till hur pass mycket som kommer att hända under lagringen och även hur lång tid det kommer ta (jämför med Samichlaus som ligger på 14% och saknar jäst i flaskorna där det tar fyra eller fem år innan det riktigt tar skruv).

Jag kommer definitivt inte att lagra några av årets Nils Oscar, och troligen köper jag inga fler heller. Inte så att det är en dålig öl, betyget 4+ är inget att skämmas för, utan helt enkelt för att jag tycker det finns bättre öl för samma pengar.

För att orda lite kort om skalan då, eftersom jag frågade de andra om deras skalor:
Jag använder mig av skalan 1-5 med tillägget + och -, en femtongradig skala således. En öl som får betyget 2 anses vara fullt drickbar utan defekter eller andra tillkortakommanden, men det är heller ingenting anmärkningsvärt med den. Priset vägs inte in i betyget eftersom det varierar men ölet (åtminstone teoretiskt) bör hålla samma standard över tiden om det bryggs på ett oförändrat recept.

Vissa saker var bättre förr...

Idag har turen kommit till ingen mindre än St Peter's Winter Ale :

Mycket mörk, näst intill kolsvart färg. Etiketten på flaskan beskriver den som rubinröd, men enda sättet jag kan få ölen rubinröd är att hålla glaset alldeles intill en 25 W lampa. Vad gör man inte för att få dikt & verklighet att stämma överens?
Skummet är ljust kaffefärgat och ger kraftigt intryck, nästan som om man skulle vilja lägga en femkrona på det för att se om det klarar vikten. Efter en lång stund antar det utseendet av vispad äggvita och lämnar mycket brysselspets i glaset.

Doften är inte den allra kraftigaste jag upplevt, tvärtom känns den lite blygsam för en "classic English winter ale, rich in spices". Jag hittar lakritsrot, fikon, lätt vinösa toner (trots dess blygsamma 6,5 procent) och en kanelaktig ton.

Medelfyllig kropp, maltig, torrare än vad jag väntat mig av doften att döma. Ingen direkt uttalad humlesmak som hoppar fram och klipper till smaklökarna, men kanelen gör en comeback även här, om än inte en jättekraftig sådan.
Eftersmaken präglas av en kraftig torrhet som övergår i en lätt plåtig beska och avrundas med toner av bränt socker (som det ska vara i pepparkakshus, där det snarare är hårdkaramelliserat än att det börjar smaka bränd plastslang).

Jag hade förväntat mig mer smak, men trots allt så är den väldigt drickbar, även om jag hade kunnat stå ut med mer kryddor i såväl doft som smak. Totalbetyget blir dock en 4:a och jag kan mycket väl tänka mig att dricka en under julhelgen med gott samvete.

Slutligen ett par korta rader om förr och varför det var så pass mycket bättre förr...
Ingen har väl undgått att lägga märke till de förhållandevis klumpiga runda åbäken till flaskor som ölen säljs i? Fjärran från den lätt ovala flaskmodellen från 1700-talet som låg så bra i innerfickan.

På bryggeriets webshop hittar man texten
"Please note that this product will be in plain round 500ml beer bottles due to a short term problem which has unexpectedly arisen regarding the supply of our unique oval bottle"

Hur pass långvarigt detta är eller om man kommer behålla de ovala flaskorna för inhemsk marknad vet jag idag inte. Den som lever får se...

Det snälla odjuret

1:a advent och inte mindre än 22 dagar långa kvar till jul , och hela 30 goda (hoppas jag) öl kvar att avnjuta under december månad, så nedersta hyllan i kylen,och grönsakslådorna, är fortfarande fulla av god öl (situation normal) och det är dags att beta av ölen för den 2:a december.

Orakelbenen (a.k.a. slumptalsgeneratorn i Excel) sa att det idag är dags för inte mindre än ...

Jämtlands Julöl


En riktig storsäljare på Bolaget och man får vara ute tidigt om man vill föräkra sig om att kunna köpa några flaskor till julbordet,
Liksom för bryggeriets påsköl så pryds etiketterna av Storsjöodjuret, säsongen till ära iförd tomteluva.

En brunaktig öl som blir alldeles rubinröd när man håller den mot en ljuslåga. Ett kaffefärgat långlivat skum som lämnar en del brysselspets i glaset (skum som hänger sig kvar på sidorna).

Doften är fylld av mestadels mild rostade malttoner men även en hel del kaffe med anstrykning av choklad. En fyllig kropp med ganska mycket restsötma som balanseras upp av svagt syrliga toner från den rostade malten. Trots sina blygsamma 6,5% så finns här en del värmande alkoholtoner. Humlen håller sig på sin kant och utöver ett kort kryddaktigt inslag är den förvånansvärt tilbakahållen. Den kommer dock igen i den långlivade eftersmaken som är påtagligt metallisk, men trots min känslighet för humle blir den aldrig för mycket.

Jag vill minnas att den en gång i tiden var mer utpräglat humlearomatisk och jag hoppas att man inte har slätat ut den i ett försök att sälja bättre på Bolaget vilket knappast kan behövas (se ovan). Troligen är det min täppta näsa som spökar, det blir spännande att se vad utslaget blir i kvällens julölsprovning med Bryggeriet.

Mitt betyg blir 4+.

Till minne av de som stupade på det kalla betonggolvet

Då var det dags att sparka igång Julölskalendern 2007, den första för min del men förhoppningsvis inte den sista. Eftersom jag tar in en del öl som inte lanserats som julöl eller decemberöl så löper denna blogg från 1:a till 31:a december

Först ut blir, av alla otänkbara öl: Édition 2004 från kanadensiska Unibroue.

Bärnstensfärgad, jästgrumlig, och ett gulvitt skum, ganska hållbart, med små bubblor.
Stor doft, kryddig med en anstrykning av blött ekfat, lite syrlig (!!!). Medium kropp, sötma både från restsocker och alkohol. Värmande men aldrig så att det slår över i eldighet. Kryddig (kanel & muskot) och apelsin, men inte ett spår av de minttoner som fanns när jag provade den sommaren 2006.

Ingen utpräglad humlesmak, men en torr finish som effektivt balanserar upp all sötma i ölet. En karamellig avrundning ligger kvar ett kort tag och torrheten tilltar efter att den avtagit. Lång eftersmak (eller snarare torrhet, det är mest en sträv kryddighet som dröjer sig kvar i munnen).
5

Väldigt trevlig men också väldigt annorlunda från när jag provade den sommaren 2006.
All mynta och alla toner av engelsk fruktkaka har försvunnit

Lite kort om det oortodoxa ölvalet:
Under dagen städade jag i ölkällaren och tyvärr är IKEA som IKEA är och pga överbelastning så gick inte mindre än 8 storflaskor ett öde värre än döden till mötes på golvet.
Lyckligtvis var det 6 st Quel'que Chose (går att ersätta) som föll till golvet, men även 2 st Édition 2004 mötte liemannen på det kalla betongolvet.
Jag införlivade den sista flaska in kalendern i ett sista hopp om att den inte skulle ha tålt lagringen, men ack, så var inte fallet. Det är en klen tröst i sammanhanget att de två fallna flaskorna egentligen inte var mina.
Fanny, dina (sedemera annekterade) flaskor har tyvärr mött sitt öde.

Tråkigt nog så var de sämre, men det är den enda vägen när de får betyget 5+ från start, däremot var de långt ifrån så dåliga som jag hade hoppats på nu när jag står utan flaskor.