Det är dags för kalenderns fjärde dubbelmatch strax innan vi går in på den sista veckan. Det är dags för nykomlingen (på Bolaget) Bad Elf Winter Ale att mäta sin styrka mot klassikern Young's Winter Warmer.Bad Elf produceras av Ridgeway Brewing som bl.a har Brakspear Bitter i bakfickan.
Aningen blek, gyllengul med en lätt köldgrumling. Det krämiga vita skummet ligger kvar länge i glaset.
Doften är medelstor och något som slår mig omedelbart är hur pilsneraktig doften är: Maltig, lite söt, hö, gräsig och med en ton av morotsliknande DMS. Kroppen i sin tur är lätt, maltig och det enda jag hittar är lite lätt kryddiga humletoner. På det hela taget inte alls som jag hade förväntat mig en ale (som de påstår att det ska vara i flaskan).
Troligtvis är ölen alldeles för kall och flaskan får stå på värmning ca 40 minuter medan jag stökar runt med annat. Även Young's Winter Warmer är blek & tråkig så den får samma behandling.
När temperaturen krypit upp till de lite varmare, men fortfarande svala regionerna har båda flaskorna, föga förvånande, genomgått en förvandling.
Bad Elf har misst sitt hållfasta skum. Nu dyker det genast upp stora hål likt en schweizerost och skummet säckar ihop inom 2 minuter.
Doften har misst sin tidigare pilsnerkaraktär och är nu maltig, lite söt av restsocker, honung med en lätt parfymerad, blommig humlekaraktär.
Kroppen är medelfyllig, maltig men en anstrykning av kryddor men tyvärr måste jag erkänna att det bestående intrycket var att ölen smakar just precis öl, no more, no less. Dussinlager, i brist på bättre term, låt vara att det finns en del som drar den mot ale-hållet.
Efterbeskan är överraskande kraftigt torr men blir aldrig metallisk. Även om den är trevlig så är det långt ifrån nog för att lyfta ölet, det är i sanning en Bad Elf, och inte på det där härligt bra sättet.
Betyget blir 2-, jag tycker den känns alldeles för platt, lite tråkig och sist men inte minst, mer pilsnerlik än som en ale.
Young's Winter Warmer från brittiska Wells & Young's Brewing Company (japp, det har varit en sammanslagning här också, som överallt annars i bryggerivärlden) får väl sägas vara något av en trotjänare på julölshyllorna.
Brunfärgad med en djupröd ton och ett kaffefärgat, krämigt hållfast skum. Första smakintrycken är platta och trista, lite pappiga, men här sker en markant förvandlig efter att den antagit mindre kylskåpslika temperaturer.
Skummet är oförändrat hållbart och doften (medelstor) har fyllts av lättrostad malt, kola, mörk sirap och lite choklad.
Kroppen är medelfyllig men drar lite åt det lättare hållet. Rostade maltsmaker, lite lerflodsvarning. Humleavslutningen är till en början blygsam men smyger sig sakta fram och biter till med lite metallsmak. Beskan dör dock tämligen fort och ger ölet en underligt kort torrhet.
Även om jag känner mig lite lurad och doften lovar mer än vad ölet infriar i smaken så kan jag tänka mig en flaska till julmaten, även om den kanske får svårt att matcha chilikryddad sill eller revben med starkare smaksättningar.
3-.
