En tröst för klena nerver

Fredagkväll, och vad passar bättre än att lugna nerverna med den svenska klassikern: Carnegie Porter, nu med årgång 2007.

En mörkt färg, lätt rödbrun med en ljust kaffefärgat skum som är in i helv*** hållfast.
Färgen tilltalar mig enormt då jag har börjat tröttna på alla porter som ska försöka matcha en stout i färgen. Stout är stout och porter är porter, basta! Även om det finns likheter så skulle jag tro att det finns ännu fler skillnader om man riktigt gräver på djupet.

En medelstor doft av hårdrostade malttyper och, förvånansvärt nog, mer kaffe än chokladinslag i doften. Förvånande eftersom just mjuk chokladighet brukar nämnas som en av porterns skillnader mot stoutens hårdrostade kaffetoner.
Kroppen är medelfyllig, maltig, hårt rostad, kaffe, lite jordtoner, men ända så porterrund i smaken som den ska vara, fjärran från den kärva kantighet som går under namnet Guinness, även om kaffetonerna dominerar även i smaken.

Humlekaraktären är låg. En liten blommighet kunde skönjas tidigt i doften men sedan är det torrhet som gäller för hela slanten. Kraftig, men aldrig metallsmakande, och riktigt långlivad.
En pepparkaka med sista klunken och sjunde himlen är riktigt nära.

Eftersom det inte finns någon jäst i flaskan tar det två tre år innan det riktigt börjar hända saker i flaskan, men å andra sidan klarar de riktigt lång lagring, flaskorna är märkta "bäst före 13 november 2017".

Sist men inte minst så är jag lite kluven när det gäller betyget.
Det är en bra öl, men den smakade tunnare än jag minns den. Måhända är jag stressad, för gudarna förbjude att de har mesat till receptet för att få den mer publikfriande, men mest troligt är att den var både en och ett par grader för kall eftersom den togs direkt från kylen. Jag känner dock att en så bra törstsläckare med såpass mycket smak med god marginal förtjänar betyget 4.