En julhälsning från Kalkatraz!

Det har blivit dags att sätta kapsylöppnaren i Wisby Julbryggd, och jag måste tillstå att jag gör det med en viss skepsis. Ölen kastades mest in som en nödlösning eftersom Bolaget inte tog in den "vanliga" Yeti Imperial Stout från Great Divide i år, utan bara den ekfatslagrade versionen. Därmed gick min plan att prova ett lagrat ex mot ett färskt om intet.

Mörkt kastanjebrun med ett krämigt, ljust beige skum som ligger kvar riktigt länge.

Medelstor doft, lättrostade malttoner, en lätt maltig sötma, blommig humle och en anstrykning av mineraler.

Kroppen kan väl närmast beskrivas som medelstor men åt det lättare hållet. Lättrostad malt och blommig humle även här och det åtföljs av en kraftigt besk avslutning, en aning metallisk.
Även om den inte är det smakrikaste jag har druckit så har den ändå mycket smak, i synnerhet jämfört med andra svenska julöl som t.ex. Åbro, Pripps & Mariestad. Det är dessutom skönt att se en rejäl helomvändning från sådana bottennapp som 1999 års kloakdoftande skapelse eller 2006 års försök med en sötaktig, platt och intetsägande Weissbier.
Lättdrucken med en hel del smak och jag tror att denna kan få många anhängare runt julborden då den borde stå sig mot det mesta utan att ta överhanden i något fall, med undantag för den kokta potatisen.
4-

En klassiker vs En hemlagad version

Med den rubriken så förstår kanske den inbitne bloggföljaren att det är dags för inte bara den 2:a dubbeln i årets kalender, utan även den årliga "Mummornas Kamp"!

I den ena ringhörnan återfinns den sedvanliga trotjänaren, tillika den enda kommersiellt tillgängliga mumman: Falcon Julmumma. I det andra hörnet ses en återvändare från förra årets kalender, dagen till ära iförd nya kläder: SundbybergsSällskapets Hemblandade Mumma.

UTSEENDE:
Falcon Julmumma, FJ:
Gamla trotjänare bjuder sällan på överraskningar och det gäller även här.
Kastanjebrun klarfärg med ett ljust beige skum som ligger kvar länge.

SundbybergsSällskapets Hemblandade Mumma, SSHM:
En opak, mörkbrun chokladfärg med ett långlivat kaffefärgat skum som mer än gärna lämnar brysselspets efter sig.


DOFT:
FJ: Kraftig arom, söt, maltig, massor av kardemumma, en aning av kryddnejlika och kanel.

SSHM: Kraftig arom, enbär, kanel, kryddnejlika och kardemumma.


SMAK:
FJ: Medelstor kropp, söt, kryddig av kardemmumma och kanel. Humletorr finish som blandar sig med kryddorna. Långlivad.

SSHM:
Medelstor kropp, kryddig, enbär, kardemumma, kanel, kryddnejlika, en lätt ton av rostad malt. Endast en aning sötma eftersom det var kring en tredjedel sockerdricka enligt nedanstånde recept...

* 3,5 cl kryddad sprit (4 cl vodka med 2 hackade enbär, 3 kryddnejlikor, 1,5 krm malen kanel
och en bit pomeransskal aningen större än en lilfingernagel). Detta fick dra ca 72 timmar.
Jag siktade först på 24 timmar men Ödet ville annorlunda. Det kanske var bra...?
* 20 cl Carnegie-Starkporter
* 10-12 cl sockerdricka
Enligt mina beräkningar ger detta 2,5 cl ren sprit i 33,5-35,5 cl totalvolym, så någonstans mellan 7-7,5%.

En kryddig, torr avslutning som ligger kvar länge. Tyvärr så finns det en svag ton av kaffesump alldeles i slutet.
Den kunde ha varit aningen sötare, antingen genom en liten slatt sockerdricka till, en halv sockerbit utrörd i spriten eller kanske som jag först planerade: 2 cl portvin. Tyvärr upptäckte jag i sista stund att jag inte hade något portvin kvar, och sherryn stod i botten av lådorna med sprit i barskåpet.

Den är varken så söt eller så kryddastringent i avslutningen som förra årets hemkryddade och kryddnejlikan är inte lika dominant, men kryddningen är färskare vilket är bra, det ger ett fräschare, mer drickbart resultat.
En liten slatt porter i glaset när halva originalblandningen är uppdrucken ger en torrare, mer rostad smak vilket inte känns rätt. Inte så mycket pga. torrheten, utan pga. de rostade smakerna.

Att slå i ca 1 cl Mekong lyfter söman eftersom den mest liknar rom(*), men även alkoholhalten och kryddornas torrhet ökar betänkligt, nästan till 2007:ans nivåer.

När detta balanseras med 4-5 cl sockerdricka så återkommer den mjuka, runda kryddigheten, men den blir en smula sliskig. En slatt porter justerar detta men ger lite för rostade smaker. Svårigheten tilltar säkert i och med att alkoholhalten sjunker i glaset.

Den ursprungliga blandningen var den jag fastnade bäst för, och hade jag tillsatt 0,5 cl Mekong till denna hade den kanske blivit bättre, men jag gillade den skarpt redan som den var.


BETYG:
FJ: En gammal bekant, och man vet vad man får. Riktigt bra om man är karl nog att tåla sötman och kryddigheten samt har vett nog att inte para den med fel rätter på julbordet (sill och söta efterrätter). För den som upfyller dessa krav men inte vill ta sig omaket att krydda egen mumma är den ett bra val IMO.
5.

SSHM:
I mitt tycke är detta min bästa batch hittills. Bra balans mellan kryddorna, möjligen skulle pomeransen kunna ökas något, med risk för att få en beskare, torrare avslutning.
5+ Hemkryddad mumma äger slagfältet


Sådant som är värt att fundera på:
*Kanske lite rivet apelsinskal som får dra 10-15 min innan silning för lite citrustoner?
*Nykryddad sprit för mer arom, mindre astringens.
*Aningen portvin/cognac med en liten sockermängd för att höja sötma/alkoholhalt. Kan detta komma ifrån kaffesumpstonerna/de rostade inslagen? Mumma ska IMHO vara söt och kryddig snarare än porterchokladig eller stoutrostad. Carnegie Stark-Porter har använts länge och det borde inte finnas något skäl att experimentera med t.ex. den chokladiga Bath Festivity eller den mindre rostade Mariestads Porter.
*Alkoholhalten... sex till nio kanske t.o.m. tio procent? Var framhävs kryddaromen bäst utan att astringensen tilltar för mycket?

Med siktet inställt på nästa hemkryddade mumma.

(*) Mekong är framställt av sockerrör och liknar således mest en rom om man ser till det rent tekniska, men det hindrar inte att man kränger den som whiskey, eller (vilket åtminstone hände vid ett tillfälle 1979), som cognac.
Min morfar var stationerad som pilot i Bangkok under en tid och släkten hälsade på vid ett tillfälle. Efter en middag vill min far ha en whisky till kaffet medan morfar vill ha en cognac.

Kyparen nickar förstående, försvinner en stund och återkommer med en flaska vars innehåll han slår i min fars glas. När han sedan gör en ansats att hälla upp ur samma flaska till min morfar är de snabba nog att hinna stoppa honom.

När de pekar på min fars glas och säger:
-Whiskey.
så svarar kyparen
-Yes.

När de sedan pekar på morfars glas och säger:
-Cognac.
så svarar kyparen
-Ah! Yes.
...och sträcker fram samma flaska igen för att slå i glaset.

Go figure!

I väntan på förtrollningen

Dagens datum är den 19:e och turen har kommit till ingen mindre än Old Stock Ale 2007 från amerikanska North Coast Brewing, bryggeriet i kalifornien som ligger bakom bl.a. Brother Thelonius, La Merle och Old Rasputin.

Tyvärr blev det ingen ny kalenderdubbel eftersom jag var för sent ute för att få fatt i en flaska anno 20008, men eftersom 2007:an ingick i förra årets kalender så ska jag åtminstone kunna få till någon form av jämförelse.

En jästgrumlig kastanjebrun färg med ett kaffefärgat skum som trots att det till en början verkar sjunka ihop snabbt ligger kvar länge.
Doften är kraftig med malt, rostade toner, sötma från alkohol och restsocker, torkade frukter (russin och fikon), farinsocker. En avlägsen ton av kaffe gör ett kort gästspel i slutet.

Kroppen är stor, maltig, söt, alkoholig, eldig, värmande, torkade frukter, knäck, kryddig humlearom som följs av en kraftig men aldrig metallisk efterbeska.
Old Stock bjuder på väldigt mycket mer eldiga alkoholtoner än t.ex. Thomas Hardy's Ale som klockar in på samma procenttal.

Eftersmaken fylls av rostad malt, sötma, humletorrhet och eldig alkohol, men det är ingening himlastormande, eller en så torr beska så att man betvingas att fatta glaset på nytt. Det är dock inte en dålig öl, tvärt om.
4-.


När jag blickar tillbaka till förra årets kalender, 5:e december, så ser jag att ölet har tappat sina toner av körsbär och mandel, men i samma sväng har även lösningsmedelstonerna försvunnit. Humlen har gått från gräsig (mycket färsk humle?) till kryddig. Jag anmärkte även på att den var spretig, något som jag inte alls upplever nu, ett år senare.

Jag står fast vid vad jag skrev då, 2007:
"De Old Stock Ales jag provat tidigare har bara lagrats ett eller två år och de har varit fantastiska".

Låt vara att 2007:orna inte förtjänar epitetet fantastisk riktigt ännu, men de ligger kvar på samma betygsnivå, och tappet av körsbärstonerna till trots så måste jag tillstå att jag föredrar en mindre spretig öl med mindre lösningsmedelstoner. Det finns jäst i flaskan och tillräckligt med alkohol och annat för att både det ena och det andra ska kunna ske under de kommande åren. På etiketten anges Bäst Före till augusti 2010, men jag hoppas de ska gå att spara ytterligare några år.

Belgiska lyckönskningar som bjuder på STORA överraskningar!

Dagen till ära vankas det lyckönskningar från Belgien. Det är nämligen en flaska Bons Voeux från Brasserie Dupont som ska avnjutas, men det får bli senare. Först ska jag pallra mig iväg till villan för att träffa de andra ölkalenderinnehavarna för lite gemensam avsmakning.
Ovan ses de andra lyckliga ölkalenderinnehavarna, Fredrik & Anders, i full färd med att avnjuta Chimay Blå respektive Primator. Själv njöt jag för tillfället en Yttre Gaarden från Nynäshamns Ångbryggeri. Bilden är lite suddig, men killarna är snabba i vändningarna när det finns öl i glaset, och min slutartid har sina gränser. =)

På det hela taget var det en trevlig kväll och det dryftades en hel del ölrelaterade saker. Fattas bara annat när tre ölkalendrar och Linus, som tyvärr fallit ifrån i år pga. tekniska problem, strålar samman på ett vattenhål som Greens där Bryggeriet har satt sina spår i utbudet.

Så... över till dagens öl: Bons Vœux från belgiska Brasserie Dupont (se länk ovan).

Min första tanke, efter att ha kommit hem kl. 01:00, slängt div. skräp, och känt mig rätt nöjd efter puben, trots att jag missade den välmatade jultallriken, är: Hur i helv... ska jag kunna få i mig 75cl 9,5% öl... nu?

Skam den som ger sig, och även om jag föredrar att dricka en hel flaska för att betygsätta en öl så gör jag undantag för 75:or, så skam den som ger sig. I värsta fall får jag väl spara en del till kvällsmackorna, eller ta god tid på mig...

En jästgrumlig blekt gyllene färg med ett vitt krämigt skum som så sakteliga sjunker ihop till något som liknar vispad äggvita. MASSOR av CO2.
En kraftig arom, söt, källaraktig, vanilj, blöta ekfat, en antydan till fruktig parfym, vinös.
Den första tanken som far genom skallen är: VAD I HELV.. är detta?, eftersom det ligger mellan en tripel och en spontanjäst öl, men med mindre inslag av syrlighet och fruktestrar.
Ett svagt inslag av peppar om man doftar länge och plikttroget.

Smaken speglar doften: VAD I HELV... är detta???
Om det går som en anka och kvackar som en anka så är det en anka, men detta ser ut som en tripel och luktar dels som en tripel, dels som en spontanjäst öl, det är ölens motsvarighet till cockatrice (recept).
Stor kropp, moussig munkänsla pga den höga CO2-halten, maltig, söt, vanilj, fruktighet som skiftar mellan persika, aprikos, ananas och andra tropiska frukter. Ingen uttalad humlesmak. Komplex. Bara en nätt och jämnt torr avslutning, relativt långlivad. Det finns inget som lockar dig att ta en klunk till.... förutom ren & skär nyfikenhet.

Jag köpte flaskan på Bitter Virtue i Southampton november 2005 för £4.45 (ca 65 spänn med dåvarande kronkurs), och den har lagrats vid 12-14 grader enligt rekommendationen på etiketten (mest för att det är kring den temperaturen mitt källarutrymme ligger, snarare än något annat). Jag kan dock inte låta bli att undra vad den skulle smakat som i färskt tillstånd (Bäst Före på etiketten är juli 2009). Den sista slatten med jäst ger ölet ett mycket grumligt utseende, men jästen lägger sig, tro det eller ej, tämligen snabbt på botten (se bild nedan) och inverkar inte i större utsträckning menligt på smakbilden.

Jag kan inte gärna tilldela en öl som jag till en början höll på att sprutmåla skärmen med, om än i ren chock, högsta betyg, men väl ett högt betyg för en välbrygd skapelse med många bottnar som bjuder på rejäla överraskningar. Likt många andra ljusa starka belgare/triplar är har den här en drickbarhet långt bortom sin alkoholhalt på etiketten vilket i och för sig, eftersom det är en belgare, är föga förvånande.
5.

Giganter i små flaskor

Eftersom Thomas Hardy's Ale firar 40-årsjubileum i år så passar jag på att köra ännu en dubbel och jämföra årets version mot 2007:an. Precis som vid tripeltestet kör jag doft mot doft osv.

Båda årgångarna kommer i en liten trevlig 25cl-flaska med foliehätta. Trots storleken kan man dela dem på två personer eftersom de klockar in på hela 11,7%. Samma storlek gör paradoxalt nog även att det inte är några större problem att själv prova två årgångar enligt Fredriks uträkning den 11:e december: Det hänger helt på storlek och alkoholhalt.
För att ta ett exempel med Thomas Hardy's mot Cuvée Angélique på storflaska som jag provade tidigare så innehåller dagens två flaskor 5,85 cl ren alkohol jämfört med storflaskans 6,23.
Att jag har semester och inte behöver gå upp till jobbet imorgon spelar givetvis in det med.

UTSEENDE:
2007 års flaska är jästdisig, bärnstensfärgad och har ett benvitt skum som ligger kvar länge. Mycket CO2 i flaskan som utvecklar mycket skum

2008 är i det närmaste identisk till utseendet men det har näst intill noll CO2 och utvecklar mycket lite skum, inte ens så att det täcker hela ytan i glaset, trots generös slagning. Det hördes knappt ett ljud när kapsylen åkte av, till skillnad från 2007:an som hade ett rejält pys.


DOFT:
2007:an har en medelkraftig doft fylld av malt, vinös alkoholsötma och blåmögelost. Den känns en aning knuten, men det enda som hände när ölen värmdes upp i glaset var att alkoholdoften tilltog och började ta överhanden.

Årets flaska bjuder på en lika kraftig doft men med klenare innehåll, där finns rostade malttoner, lakrits och en släng av högre alkoholer. Likt 2007:an så tilltar alkoholkaraktären vid uppvärmning.


SMAK:
I 2007 års flaska kommer den verkliga karamellen! En stor kropp, moussig, nästan krämig munkänsla pga. all CO2. Maltig, söt både av restsocker och alkohol, vinös men aldrig eldig, fruktig, persika, päron, cantalopemelon, brunt farinsocker, knäck, rostad malt. Komplex.
Inga humlearomer, eller åtminstone inga som är direkt identifierbara som sådana. Kraftigt bitter avslutning som utan vidare matchar all sötma utan att slå över i metall.
Eftersmaken är lång och fylld av lena frukter, rostad malt och torr humle.

2008:an känns till en början väldigt platt pga. avsaknaden av CO2 men efter att ha försiktigt smugit ner resten av flaskans innehåll i glaset vilket hjälper en smula så framträder en stor kropp med sötma av restsocker och alkohol, sirapsaktig, persika, aprikos och något lite syrligt citrusaktigt som jag inte kan sätta fingret på. Kumquats?
Väldigt låg humlekaraktär, eftersmaken är en knäckig sötma som följs av en kort torrhet och det känns att ölet inte gått ihop riktigt ännu.

BETYG:
2007: 5
Smakrik och levererar mycket mer smak än vad som lovas i doften, något som är på tok för ovanligt. Sedan förra året har den tappat sin spritighet och gått ihop riktigt bra utan att för den skull tappa all fräschör och fruktighet.

2008: 4
Smakrik, men inte lika bra som 2007 års version när den var färsk.


Har någon annan provat årets version och upplevt samma låga kolsyrehalt, eller har jag bara fått ett måndagsexemplar på halsen?
Just nu känner jag mig bara riktigt glad över att det var 2007:or som jag ställde ner en låda av i källaren. Även om de i färskt tillstånd bjöd på ungefär samma upplevelse som 2008:orna så drar känslan av en halvavslagen Real Ale ner betyget ett snäpp, och jag undrar hur de kommer vara om 10-15 år om kolsyrenivån är så låg redan nu.

Jul på västkustsvis

Universum har idag den 16:e slumpat fram inget mindre än Grebbestads Julöl 2008.

Mörkt bordeauxröd med ett långlivat, kaffefärgat skum.
En kraftig doft av rostad malt, lakritsrot, sötma och kanel.
Den lätta kroppen bjuder på smaker som rostad malt (förvånande, eller hur?), lakrits, kanel, muskot. En lätt bränd maltton smyger sig in på slutet och blandar sig med den avrundande beskan. Ölet är inte överdrivet humlat, bara tillräckligt för att väga upp sötman och ge en kort torr eftersmak tillsammans med lakritsen och kryddorna.

En bra öl, men jag måste nog tillstå att jag med åren börjar få allt svårare för just muskottonerna i öl, jag tycker att de så lätt börjar dra åt det syrliga hållet.
3.

Med det så var uppdateringen för de senaste två dagarna klar, och jag är på banan igen.

En belgisk tolkning av änglar i flytande form

Turen har kommit till belgiska De Glazen Toren, ett tämligen nystartat bryggeri (2004) och deras Cuvée Angélique som verkar vara ett nytillskott i bryggeriets repertoar, det finns ingen information om den på deras websidor.

Lätt jästgrumlig, bärnstensfärgad och med ett ljust kaffefärgat skum som dröjer sig kvar länge i glaset.
Doften är kraftig och fylld av malt, sötma, kola, mandelkakor och mineraler.
Den är ganska lätt i kroppen, maltig, söt, lite vinös och ett inslag av knäck. I eftersmaken dyker det upp rostade maltsmaker som slåss tillsammans med humletorrheten, en riktigt kraftig sådan som dock aldrig blir metallisk, om att dröja sig kvar längst i munnen.

Ett överraskande enkelt men ändå smakrikt öl. Väldigt hög drickbarhet för att vara en Dubbel. I mitt tycke är den snäppet mer lättdrucken än Chimays röda (som på intet vis kräver kniv och gaffel för att gå ner). Jag saknar dock ett par dimensioner i ölet, det känns som doften som sprider sig i rummet lovar mer än vad som visar sig när man sticker näsan i glaset. Ett bra öl likafullt.
3+