Den gamle väktarens bästa Barley Wine

Bakom den sjätte luckan dväljs intet mindre än en barley wine från bryggeriet med den kanske coolaste loggan någonsin. En "gargoyle" vars blick betvingar din själ, dina sinnen, din kropp och får dig att fatta flaskan.

Givetvis är det Old Guardian Barley Wine från amerikanska Stone Brewing med sin fantasyinspirerade(*) gargoyle jag pratar om.
Den svenska motsvarigheten "vattenkastare" låter inte på långa vägar lika inspirerande och betvingande.

En disig, lite jästgrumlig aprikosfärgad öl med ett benvitt krämigt och fast skum. En kraftig doft döljer sötma från såväl restsocker som alkohol, torkad frukt i form av aprikoser, en släng av högre alkoholer och lösningsmedel, sirap, varm furu och kåda. Komplex och värmande.

Kroppen är stor och fyllig. Här bjuds det på samma sötma som i doften och även en repris på aprikoserna.
Värmande alkoholig men aldrig spritig, komplex, rejält humlad men aldrig riktigt plåtig ger den sötman en rejäl omgång. Det här är en öl som man kan sitta och bolla lyriska adjektiv över och ändå aldrig känna sig nöjd.
Smakrik och med en drickbarhet långt över sina 11+% sparar man de sista dropparna för att dra ut på njutningen precis som hos en Rochefort 10.

Den eldiga glöden och komplexiteten till trots så tycker jag innerst inne att den saknas det där lilla extra för att få det högsta betyget. Får man önska sig lite mer nyanser i humlingen? Innan jag framstår som en grinig gammal gubbtjyv är det väl lika bra att jag avslöjar betyget som en klockren 5:a.


(*) Ja, jag säger fantasyinspirerad eftersom en gargoyle/vattenkastare sällan ser ut just som på flaskan (och då menar jag inte enkom att de inte hålle ölkrus i händerna).
Här, här, och här är ett par bilder på vattenkastare från Portugal, Westminster Abbey och S:t Vituskatedralen i Prag.
För den som vill veta mer om vattenkastare och deras historia torde denna sida vara en bra början.

Innan vi lägger locket på för idag har jag en glad nyhet!
Bröderna Hård har kastat silkesvantarna och gett sig in i leken. Länken finns under "De som deltar i ölkalenderiet" till höger.

På återseende.

Vintervärmare?

Brittiska Meantime-bryggeriets Winter Time släntrar in på arenan den femte dagen.
Mörkt bärnstensfärgad med ett krämigt, ljust kaffefärgat skum. Doften bjuder på rostad malt, nötter, varm bastulav, kryddor i form av muskot och kanel samt en anstrykning av choklad och kaffe.

Smaken inleder med ett synnerligen oväntat spritigt intryck som kastar sig över smaklökarna innan den rostade nötigheten, kryddorna och chokladen från doften gör sitt intåg och det hela ger ett väldigt spretigt intryck.
Kryddig och örtlika humletoner övergår en en torrhet som tillsammans med chokladen och rostade smaker kämpar om vem som kan ge största bidraget. Totalt sett är det dock en tämligen angenäm torrhet.

Så långt allt väl, men sedan händer något ytterst oväntat.
Alla smaker tar sitt pick och pack och ger sig av mot nya mål, endast en liten ton av mörk choklad ligger kvar som ett spöke av forna upplevelser.
Den korta smaken tillsammans med den inledande spretigheten (och spritigheten, jag gissade på ca 1% över angivna 5,5%) ger ett ganska mediokert intryck. Lika förvånande är uppgiften om att det ska ha använts rökmalt i brygden. Den sitter sannerligen långt inne i så fall, och jag tolkar alltjämt det hela som mörk choklad, även i en nästan rumstempererad slatt i glaset och vid doftande på det som är kvar i flaskan.

Ett gott försök som inte rymmer några malplacerade smaker, men jag vet att bryggeriet kan bättre än denna osammanhängande 3:a.

Sist men inte minst så är det glädjande att se att Fredrik äntligen är på banan. Linus har enligt uppgift tekniska besvär, men vi hoppas att det löser sig under helgen.

Dark dreams are made of this

Lucka #4 döljer inget mindre än Festivity Ale från brittiska Bath Ales. Den lanserades inte som en julöl utan var en nyhet i Bolagets novemberlansering. (Jul-)haren på etiketten gör att den platsar i kalendern ändå.

En mörk mahognyfärg utvecklar synnerligen lite av ett ljust kaffefärgat skum trots en väldigt generös slagning av ölet. Doften är kraftig och fylld till brädden av mörk choklad och sötma som pendlar mellan malt, kola och rom.

Smaken gör en inte besviken utan bjuder på mer mörk choklad, malt och en förvånansvärt timid och återhållen humle. Efterbeskan tar så sakteliga mod till sig och det blir en jämn kamp mellan humletorrhet och rostade maltsmaker och mörk choklad.
Den låga kolsyrehalten tillsammans med den sammetslena chokladen och den totala frånvaron av kantiga kaffearomer gör detta till en högst smakrik och drickbar porter, lätt men ändå full av smaker. Min första gissning var att ölen snarare låg kring 4-4,3% än de faktiska 5 som etiketten avslöjar. Betyget blir 5-.

Det är skönt att se någon som vågar låta chokladen ta kommandot istället för att försöka slå sig in på stoutspåret.

Det finns fortfarande många flaskor kvar på Bolaget. Därför lurar jag på att testa ölen till lite lamm med mintsås samt lagring av ett par flaskor till påsk.

Är en kall öl i handen bättre än en rapphöna i ett päronträd ?

Lucka nummer tre bjuder på Twelve Days från brittiska Hook Norton. Givetvis är det en anspelning på den välkända engelska julslagdängan som inkluderar en rapphöna i ett päronträd (f.ö. färgglatt återgiven på etiketten).

Ölet är djupt mahognyfärgat med ett ljust kaffefärgat skum som håller riktigt länge och mest av allt liknar en nyväckt jästkultur.
Doften var något klenare än jag väntat mig, fylld av rostad malt, choklad och en ton av maltsötma. Varefter ölet kryper upp i temperatur smyger det sig in lite lakritstoner i doften.

En medelfyllig kropp bjuder på ett öl med hög hinkabilitetsaktor, hårdrostad malt, choklad som övergår i kaffe och torra astringenta rostade smaker som blandas med den avslutande humlebeskan. Tyvärr blir den senare en smula metallisk när ölen blir varmare.

Även om det finns förhållandevis gott om smaker i ölet (det är definitivt inte blaskigt) så kan jag inte komma ifrån känslan att det saknas en eller ett par faktorer som lite mer nyanserad doft, en komplexare humleprofiloch en längre eftersmak. Måhända är det bara undertecknad kalenderöppnare som är lite för insnöad på belgisk ale och skulle må bra av ett par rejäla pint klassisk stout för att få lite mer balans i livet.
Däri ligger även grunden för mitt betyg: Jag ser inget riktigt bra skäl, annat än namnet, till varför jag skulle ta en pint av denna istället för en vanlig hederlig Guinness eller Caffrey's.

Etiketten kunggör i gula versaler "DELICIOUSLY DARK & STRONG".
Färg har dock aldrig varit något större kriterium för en god öl, och vad STRONG anbelangar så är det väl mest ett utslag av real ale-konsumtionen i bryggarnas hemland (som jag faktiskt är lite avundsjuk på) snarare än något annat. När ölet ligger på en normalstandard för en vanlig svensk lager har jag svårt att se något avvikande i det. Tack och lov för det faktum att inte heller alkoholhalten är ett kriterium för ett gott öl.

Betyget blir trots allt 2+ och liksom i den gamla slagdängan där gåvorna blir av bättre karaktär än den i trädet uppskrämda rapphönan (dock en smula tvivelaktigt då rapphöna är gott och päron duger till såväl cider som mjöd) varpå dagarna går, tar jag fasta på att årets kalender ännu bara är i sin linda och ser framtiden an.

Danskt Hygge

Dag två på resan genom december, och när jag bänkar mig framför den virtuella goda fén (slumptalsgeneratorn i Excel) drar hon fram inget mindre än en flaska Jule Ale från danska Ølfabrikken.

En ilsket rubinröd, klar färg (klarheten minskar dock ju närmare botten på flaskan man kommer, det finns jästsediment i den) och ett lätt beige skum som blir förvånansvärt kompakt och ligger kvar riktigt länge.

Doften är riktigt påträngande men på det där härliga sättet. Söta, vinösa, lite sherryliknande toner tillsammans med ekfatskaraktär. Om jag blundar kan jag nästan kännas att jag förflyttas till Noilly Prats vermouthlager i Marseilletrakten, om bara inslaget av blött ekfat hade varit lite starkare.

Doften präglas annars av sötma, alkohol som känns eldig med aldrig rått spritig som hos en vodka eller annan starksprit. Vinös, kryddig med kanel, torkade frukter vinös och komplex.
En stor kropp bjuder på mycket maltig smak med sötma från såväl restsocker som alkohol, eldighet, kryddig kanel och en torrhet från både kryddor och humle. Det förvånansvärda är att humlen aldrig blir metalis trots att den väger upp varteviga uns av sötma i ölet. Eftersmaken fylls av rostad malt, restsocker och örtkryddig humle.

Hade jag inte sett det på etiketten hade jag aldrig gissat att det var koriander i ölen, den är så väsensskild från den koriander man vanligtvis springer på i ölvärlden, den hos en belgisk veteöl. Här hänger den mest i utkanten av de värmande och kryddiga smakerna som en odefinierbar outsider. Synnerligen väl avvägt, på min ära.
Betyget blir solklara 5- och jag känner att jag vill ha en flaska till av den här... NU!

Det var bättre förr...

Likt fågel Fenix reser sig ölkalendern ur askan och återuppstår för ännu en månad av godsaker.
Till vänster respektive höger ses undertecknads kyl innan och efter påfyllandet. Jag måste dock tillstå att den högra bilden ljuger en smula. Inte bara för att jag har provat den öl som gömde sig bakom dagens lucka, utan mest för det nesliga faktum att det saknas öl som borde ha burits upp ur källaren. Det är dock en smal sak att rätta till under morgondagen. För de som nu undrar "Ja, men varför i helv... använde han inte den högra grönsakslådan också" så kan jag avslöja att den är smockfull med potatis.

Över till vad som fanns bakom lucka #1:
Falcon Gammelbrygd 2008

För er som var med förr så låter säkert själva namnet lockande. Mina förhoppningar sjunker dock snabbare än en skadeskjuten kråka när den rubinröda färgen avslöjar en skapelse som med största sannolikhet är allt annat än det kolsvarta livselixir som tidigare bar samma namn.
Nåväl... det får väl räcka med att bloggen/kalendern återuppstått från de döda.

Vad dolde sig då i glaset?
En eldigt rubinröd öl med bra skum vars doft bjöd på malt, sötma, nougat (!), nötter och kola. Kroppen var medelstor och smaken maltig, lite söt med en örtkryddig beska och lite kanelartade kryddtoner.
Beskan kändes bra tilltagen, rejäl utan att bli för mycket (=metallisk), men rätt var det var så tvärdog alla smaker och efterbeskan utan någon som helst förvarning, så det vore synd att kalla den långlivad.

Även om man har stylat om det gamla ärorika namnet till en julöl (jodå, läser man det "finstilta" i det röda bandet på etiketten så står där "Premium Julöl 2008") och det således inte går att jämföra med den gamla produkten så måste jag nog ändå tillstå att det här är en frisk fläkt och ett eller ett par snäpp bättre än det vanliga julölsträsket från Falcon/Spendrups/Pripps.
Betyget blir hyggliga 3-. (Bara 23 dagar kvar, bäst att börja vara snäll).

Champagneöl och lagerrensning

Nyårsafton och sista luckan på kalendern.
Jag passade dessutom på att plocka upp lite godsaker från källaren så de får slinka med på ett hörn.

Först ut på arenan blev inget mindre (på alla sätt och vis) än Ch'ti Blonde.
Den något besvärliga utformningen med en lång smal hals på en magnumflaska krävde att jag plockade ut en hylla ur kylen, men vad gör man inte för att få en kall öl.

Ljust gyllene med ett vitt skum som påminner om vispad äggvita, extremt hållfast. Medelstor doft, svår att placera, källaraktig, påminner om Leffe Blond på storflaska
Medelfyllig, lättdrucken, maltig, kandisocker, smågodis.
Överraskande besk avslutning med ett litet bett av metall. Kort eftersmak, men jag tar gärna en klunk till för att råda bot på det.

Gissningsvis är den mycket fräschare & fruktigare i vanliga fall. Flaskan inhandlades i Köpenhamn sommaren 2005 och hade gått ut redan då, men till det facila priset av 1:- kunde jag inte motstå den
5-.


Flaska #2 blev en Liefman's Frambozen.
F*n vet hur de har fått på korken men den satt ganska snett itryckt. Hur som helst så var det inget som helst fel på tätheten.

Brunröd färg med lite jästgrumling och ett rosafärgat skum. med tanke på att ölen är bryggd med 12,5% hallonsaft så är det knappast förvånande, ej heller den kraftiga hallondoften med en lite syrlig ton.

Medelstor kropp, hallon, söt, påminner lite om hallonsaft men inte så att den blir sliskig, det finns tillräckligt med syra för att motverka det.
Syran utgör även all torrhet i slutet, humlen har förmodligen hållts väldigt låg i ölen.
5.





Nästa öl blev en ur det gamla gardet: Lindeman's Lambic 1996.
Skärpan blev i sämsta laget, men det var flaska 778 av 1042.

Mörkt gyllengul, disig. Väldigt låg kolsyrehalt, nästan inget skum alls bildas, det ligger bara som en tunn hinna på ytan, men det som finns ligger däremot kvar länge och väl.

Medelstor doft av källare, stall, syra och kandisocker.
En lätt kropp med massor av mjölksyra. Ingen humle någonstans, bara massor av syra som står för såväl smak som torrhet. Långlivad smak, men jag saknar komplexiteten hos en gueuze i form av källare, ekfat, stall och allt vad man brukar finna.
Här känns det bara en smula platt och tråkigt.

Trist men sant, ölen har (troligen) sina glansdagar bakom sig.
3+


Sist ut och konstigt nog alldeles i tid till tolvslaget blev ingenting mindre än Deus Brut des Flandres Cuvée Prestige 2006, som var den öl som fanns bakom dagens lucka i kalendern.

Klar, blekt gyllene med en obscent hög CO2-halt, korken behövde inte mycket motivation för att hoppa ur flaskan trots att den flyttades från kylen till frysen en timme innan den öppnades.
Vitt, ganska hållfast skum, på det hela taget var det ingen större skillnad mot att hälla upp skumpa annat än att skummet dröjde sig kvar längre.

En kraftig arom fylld av pomerans, kardemumma och andra mer ospecificerade julkryddor.
Stor kropp med massor av kolsyra som ger den en riktigt moussig munkänsla. Kryddig (kanel-kardemumma-amalgamering, pomerans), söt men inte från restsocker, citrusbeska, alkohol, eldig, metallisk men inte den sedvanliga typen från humle, mer som en kraftig citrusbeska.
En torr avslutning som kraftigt påminner om vitt vin/champagne.

Eftersmaken ligger kvar länge, främst i form av citrus och kryddor, men även lite vitt vin.
Fascinerande, udda, underlig.

Som av en händelse fanns det lite lambic kvar, och efter deusen så försvann all syra från den som genom ett trollslag, och smaken blev mer kandisocker och malt. Efter en stund när deusen blev varmare så försvann effekten och lambicsyran kom åter som ett skott på posten.

Jag är lite kluven i betygsfrågan. Det är definitivt en speciell, för att inte säga säregen, öl som tillverkas i liten upplaga, men dessa faktorer i sig är inga som helst grunder för ett bra betyg, bara ett högt pris.
Smaken är fullt drickbar och smakbrytningen som först fick mig att tänka i banorna mot engelsk apelsinmarmelad och kardemumma (om än inte á la Falcon Julmumma) var rätt häftig, i synnerhet i kombination med de senare vittvins-/champagnetonerna.

När ölen blev varmare var den dock inte lika häftig, citrusbeska tog överhanden, och tyvärr verkar det som om man bör vara fler än två att dela på en flaska, alternativt dricka den snabbare än vad vi gjorde.
På det hela taget känns det som en lite överskattad öl, även om den är bra
4-.