Trenne Trappist-Triplar

En dag som denna, när Linus kalender alltjämt ligger i dvala, Fredrik verkar ha gått i ide över helgen och det är 3:e advent.. vad gör man då? Jo! Man ökar tempot med en rejäl kylskåpsrensare: Trenne Trappist-Triplar.
Idag ställs Chimay mot La Trappe mot Westmalle! Handsken är kastad, det är ingen lek längre!

För att förenkla jämförandet (hoppas jag) kommer jag ställa doft mot doft, smak mot smak etc.
UTSEENDE:
Chimay:
Djupt gyllene färg, lite jästgrumlig med ett vitt krämigt skum som ligger kvar länge.

La Trappe:
En disig bärnstensfärg med ett ljust benvitt skum som trots att det ligger kvar länge försvinner snabbast av dem alla.

Westmalle:
Disigt gyllengul, MASSOR av CO2, det bildas nästintill inget annat än skum när man först slår den i glaset, trots försiktighet. Långlivat skum.

DOFT:
Chimay:
Medelstor doft, maltig, fruktig med inslag av cantalopemelon och persika, mandelmassa, alkohol, sötma.

La Trappe:
Medelstor doft, maltig, mandel/Amaretto, lätt lösningsmedel, päron.

Westmalle:
Medelstor doft, maltig, , honung, alkohol, mandelmassa. På det hela taget känns den en smula knuten, den vill aldrig riktigt utvecklas i glaset, trots uppvärmning.


SMAK:
Chimay:
Medelstor kropp med mycket CO2 som ger en mousseliknande, krämig munkänsla. Maltig, fruktig, alkohol, söt men ändå lätt och läskande med en humlebesk, torr finish som drar lite mot metall. eftersmaken är maltig, torr och långlivad.
Väldigt drickbar, långt bortom sina 8%, men den är ändå värmande, smakrik och har tillräckligt med humle för att få dig att ta en klunk till.


La Trappe:
Stor kropp, maltig, söt, mandel/Amaretto, kryddig, inte så moussig eller lätt som Chimay, alkohol, värmande. En tillbakahållen humlesmak men en riktigt torr avslutning som aldrig blir metallisk.
Det finns en bismak i den som jag inte gillar i en trippel, men som jag inte kan sätta fingret på. Måhända är det någon rostad maltsmak som placerar den närmare en dubbel än en trippel men helt säker är jag inte. La Trappe är den klart mörkare av de tre och har mest jäst i flaskan.
Kan det vara den tillsatta koriandern som spökar?

Westmalle:
Medelfyllig kropp med mycket CO2 och en mousseliknande munkänsla, krämig, maltig, söt både från alkohol och restsötma. Det finns en antydan till fruktighet bland all alkohol och restsötma, men den utvecklas aldrig vidare. Inte lika smakrik som Chimay eller La Trappe, den känns alltjämt knuten och utvecklar inte sin fulla potential, det finns inte ens en riktigt torr avslutning, jämfört med de andra. Nog är den allt torr nog att motverka all sötma, men varken mer eller mindre.
Är alkoholhalten för hög? Jag gissar att den skulle må bättre av att ligga kring 8% som de andra två istället för 9,5% (18% högre), men det kan ju, som så mycket annat, även bero på jäststammen.


SLUTBETYG:
Eftersom jag upplever La Trappe vara halvvägs mellan en dubbel och en tripel kan andraplatsen tilldelas Westmalle på något som mest liknar teknisk knockout. Förstaplatsen intas ohotat av Chimay.
Det ska dock tilläggas att samtliga är bra öl och alla tre bryggeriers Dubbel är väl värda att provas. La Trappe har dessutom en Quadrupel som bäst som beskrivs som: Oh...my... Gods.

Chimay: 4+
La Trappe: 3
Westmalle: 3+

En gammal trotjänare som fortfarande inte når upp till gamla höjder

Det är inte utan ett visst mått av skepsis som jag sätter kapsylöppnaren i dagens öl: Christmas Ale 2008 från Shepherd Neame. I mitt tycke har de haft svårt att leva upp till en riktigt bra julöl sedan superåret 1999 då de hade tryckt ner en säck med mandel i varje flaska. Undtantaget är 2004 som hade en viss charm med mycket smak och en bra komplexitet, i övrigt tycker jag de har varit lite slätstrukna. I grund och botten bra öl, men lite för lika deras vanliga produkter för att jag ska bli hänförd av hur bra deras julöl är. Vad blev då omdömet?

En ljus bärnstensfärg där ett benvitt skum ligger kvar riktigt länge. Doften är kryddig och fylld med tallkåda, lättrostad malt och vanilj. Den medelstora kroppen bjuder på smaker som matchar doften: rostad malt, vanilj, lite eldiga alkoholtoner, restsötma och kryddig humle.
Avrundningen är förvånansvärt blygsam, inte särskilt torr. Lite humlebeska som nätt och jämnt väger upp de söta tonerna av alkohol, restsötma och vanilj tillsammans med efterdyningar av rostade maltsmaker.
Kort sagt: Inte uppe på 1999 eller ens 2004 års nivå i år, men bättre än förra året.
3-

Espressokaffe, frestelser och en bonusöl

Turen har kommit till Nils Oscar Coffe Stout.

Om någon tycker att det är mörkt ute på kvällarna så här års så titta djupare i ett glas Coffe Stout från N:O... här snackar vi svart som synden, och inte en strimma av rött ens när man håller den mot en lampa. Skapelsen kröns av ett ljust kaffefärgat, långlivat skum.

Doften sköljer över en som en ljuv dröm. Snålvattnet rinner till när man påminns om doften av en dubbel espresso där man just rört ner sockret. Kaffearomen är inte bara näst intill allenarådande, den är även väldigt ren och lätt. Inga störande inslag av hårdrostade kantiga, lätt syrliga malttoner eller gammal kaffesump, bara ren och härlig espressoarom. Helt enkelt antitesen till Bath Festive Ale.

Espressokaffe visar sig senare vara en helrätt beskrivning. Den uppmärksamme läsaren ser, med viss svårighet, att det står "Rwanda Gatsinga" på etiketten. Man har helt enkelt haft i espresso i ölet, och kaffet har bryggts på bönor från Gatsinga Estate i Rwanda.

Kroppen är förvånansvärt lätt, jag hade väntat mig lite mer sötma som motvikt mot allt kaffe. Det är dock fortsatt frågan om ren espressosmak, och kaffesumpstonerna lyser med sin frånvaro. En lätt chokladton som påminner om chokladdoppade kaffebönor smyger sig in samtidigt som efterbeskan tar allt större plats i smaken. Först mot slutet anar jag lite kaffesump, men vad som dröjer sig kvar i munnen tillsammans med en väl avvägd efterbeska är alltjämt rena kaffetoner med inslag av mörk choklad.
4+

Efter dagens öl bar det sig inte bättre än att jag högg in på en Chunky Monkey, MMm mmmm...
"Yield to temptation ... it may not pass your way again."
-- Robert A. Heinlein



Bonusölen då?
Jag förlänades en halvliter "Jul(itta) Ale" av Svarta Hinkens Badrumsbryggeris bryggmästare, frilanskonsult och tillika ägare. När han går på Stockholms gator som en helt vanlig man kallar han sig Per-Erik.

Ljus, lite lätt disig med riktigt låg kolsyrehalt som det anstår en sann real ale. Humlesorten (sorterna?) från genbanken i Julitta bidrar med friska, fräscha fruktiga toner, lite inslag av citrus mellan varven. Lätt kropp, fruktig, humlearomatisk med en torr finish.
Så här i efterhand ångrar jag att jag inte hade modet att pytsa i bara en aning socker för att höja kolsyran lite.

Tomtarna på loftet anno 2008

Ja, de borde väl nästan bli det, årets årgång av Chouffe N'ICE som har stått i kylen medan 2007 års flaska mestadels stod i källaren ett par trappor ner.

Ingen bild på dagens flaska tyvärr, men eftersom den är identisk med gårdagens så är det ingen större förlust. Färgen på ölen är mer åt det ljust kastanjebruna hållet snarare än körsbärsröd, annars är de identiska även där. Skummet är något ljusare på den färska varianten, annars är det samma där.
På tal om identiska... Flaskorna är inte årgångsmärkta på något sätt, så det enda sättet att hålla isär dem är bäst före-datum.
För 2007:an anges detta till augusti 2009 medan det för årets version är satt ända till augusti 2011. Av någon anledning har man alltså valt att lägga till ett år. Förvisso köpte jag 2007:orna ganska sent (läs:efter nyår och jagade de sista prisnedsatta flaskorna) men att det skulle vara den bidragande orsaken har jag svårt att tro. Det är inte utan spänning som jag ser fram emot vad bäst före-datum blir på 2009 års Bolagssläpp. Kanske det är läge att märka årgångarna med färgade band runt flaskhalsen i öllagret?

Ölen då? Jo tack, den är försvinnande god och har en kraftig arom med sötma från alkohol och restsocker, kryddig timjan, italienska mandelskorpor, amaretto och alkohol.
Kroppen är stor med alkoholsötma, vinös och värmande men aldrig eldig. Restsockersötma, mandel, en anstrykning av kryddig humle innan den torra avslutningen som dröjer sig kvar med timjan och en antydan av apelsin.

Jag måste tillstå att 2008:an (föga oväntat) har en lättare, fräschare och fruktigare ton än 2007:an, och jag föredrar dem så. Inte så att jag tycker illa om den lagrade, den utvecklade körsbärstonen är rätt häftig, även om den inte riktigt når upp till vad en del lagrade imperial stouts kommer upp i. Fräschören i kroppen, mandeltonerna och den nu närvarande apelsintonen vinner slaget, även om det är strid på kniven om vem som avgår med segern.
5.

Hur var då 2007:orna som färska?
Här finns 2007 års kalenderinlägg (scrolla ner till den 26:e, där kan man även hitta en bild på det årets upplaga). Jag hittar inte samma initiala spretighet i 2008:orna, eller de kraftigare citrustonerna. Ölen är dock lika drickbar trots sina 10%, i såväl färskt som lagrat skick, och priset är det fortfarande inget fel på. 50:- för en storflaska eller 0,66:-/cl eller
en burk Sofiero Original för 16:60:- (för att anamma lite spextitulering) kan väl kännas dyrt om man jämför med Sofiero, men inte för andra belgare som kostar mostvarande 1:-/cl.

Å andra sidan, skulle jag köpa en Sofiero och den verkligen smakade som om den var värd 0:66:-/cl (dvs att den smakar allt annat än Ramlösa) så vore jag ganska nöjd.

Tomtar i källaren anno 2007

Den första "dubbeln" i årets kalender väntar bakom dagens lucka. Orsaken till bruket av citationstecken är helt sonika det faktum att ölen kommer jämföras mot en annan, men den ölen får vänta till imorgon av den enkla anledningen att dagens öl jämförs med årets upplaga av samma öl. Med andra ord så är det Chouffe N'ICE 2007 som avnjuts idag, medan Chouffe N'ICE 2008 står och väntar bakom morgondagens lucka. Jag är helt enkelt bara en människa, med tonvikten på EN människa, och även om jag har semester mäktar jag inte riktigt med två storflaskor 10% öl även om det börjar närma sig läggdags. Jag har två ankor som ber på sina (bokstavligt talat) bara lår att styckas upp och packas i grovsalt för vidare förädling imorgon innan jag får tryna in ikväll, och två flaskor vin och en vass kniv känns inte som en lyckad kombination. Jag beslutade redan på förhand innan kalendern drog igång att prova dem dagarna efter varandra, och Ödet ville inget annat än att de i den senaste sorteringen i Excel faktiskt hamnade efter varandra, tro det den som vill, trots att det bara är den 10:e dagen i kalendern, av 31, även om jag har låst den ölen som kommer drickas den 31:a. Det om detta, över till dagens öl...

ölen som inte är en julöl på annat vis än att den råkar ha extremt fula trädgårdstomtar på etiketten, men vad kan man annars förvänta sig av ett bryggeri som på baksidesetiketten anger sin postadress till B-6666 Achouffe! Den extra 6:an betyder att vi jävlas lite extra med dig, och det bjuder vi på!

Ett mörkt rubin rött, klart öl (trots jäst i flaskan) med ett ljust beige skum som ligger kvar länge. En kraftig arom, maltig, lätt syrlig till en början, körsbärsjuice, alkohol och italienska mandelskorpor. Ett lätt pappigt inslag.
Kroppen är stor och rymmer sötma från såväl restsocker som alkohol, en värmande ton som aldrig blir eldig trots den höga procenthalten. Karamellsötma, mandel/amaretto med en humlekryddig bakgrund.
En nätt och jämnt torr avslutning, men inte en så långlivad eftersmak som jag hade hoppats på, en lätt karamellig maltsmak är vad som dröjer sig kvar längst, och den torra biten i avslutningen känns inte riktigt som en humletorr avslutning, men absolut inte som en syrabaserad sådan heller. Som lagrad tycker jag spontant att ölen har en djupare smak, mer sammanhållen, även om den inte direkt kunde kallas spretig som färsk, men den har också tappat fräschören, kryddigheten och en del av sin komplexitet varefter den har tappat sina toner av timjan och humlebeskan.

Om detta överensstämmer med sanningen återstår att se. Imorgon kommer svaret, då jag kommer gå tillbaka och titta vad jag verklien ansåg om 2007:an som färsk, nu har jag bara tagit det ur minnet, så det återstår att se vad ett år och selektivitet gör med öluppfattningen
4+


Sist men inte minst är det glädjande att se att Fredrik äntligen har hittat andra andningen och att Anders med sällskap fortsätter i god takt. Det återstår dock att se huruvida Linus vaknar ur vinterdvalan eller ej...

Något helt annat än destillerad tall

Turen har idag kommit till årets upplaga av Christmas Ale 2008 från Anchor Brewing Company, den 34:e i ordningen. Som traditionen bjuder så pryds etiketten av ett träd, Pinus Jeffreyi.

Mörkt kastanjefärgad med en dragning åt kaffe och ett kaffefärgat skum som ligger kvar länge i glaset.
Det första som slår mig med doften är att den inte alls är lika intensivt kryddig som den varit ett par gånger under de senaste versionerna. En stor doft fylld med malt, mörk sirap, mörkt rågbröd, muskot och lakrits samt en svag ton av lakrits.

En medelfyllig kropp bjuder på lättrostad malt, kryddor i form av kanel, muskot och lakrits, en lätt touch av roquefortost. De lättare kryddinslaget get ett IMHO fylligare öl som upplevs lite sötare (eller är det så att man har höjt restsötman för att bättre kunna lyfta fram kryddsmakerna?)
Jag tycker humlen känns väldigt tillbakadragen, så i det avseendet låter Anchor fortfarande kryddorna spela andrafiolen. Ölen känns lite söt, ibland nästan vinös och eftersmaken präglas av kryddorna, humlen tar i så mycket som behövs för att mota sötman, men försvinner sedan. Måhånda skulle ölen må bra av en liten ökning i IBU för att ge lite mer humlekaraktär åt ölet. Inte mycket, bara nog för att ta udden av sötman. Kryddningen känns för en gångs skull väldigt väl avvägd. Det skumaste av allt kommer mot slutet av eftersmaken, när humlen och sötman gett upp och bara kryddorna ligger kvar. Då smyger det sig in aprikos på arenan. Go figure.
4-

En brittisk rökridå som bjuder på rejäla överraskningar

Almanackan visar "8 december" och slumpen tilldelar ingenting mindre än Meantime Old Smoked Bock dagen till ära.

En lätt jästdisig, glödande bärnstensfärg med ett krämigt och långlivat ljust beige skum.
Kraftig doft, maltig med lätt inslag av rök, inga brända toner eller något som påminner om en skogsbrand i glaset, väldigt aromatisk och rökelseaktig. Doften skiftar så sakteliga till enbärsrök med en underliggande maltsötma och inslag av smågodis, Humlen bidrar med tallbarr och örter. En sann överraskning för näsan, men det visade sig bara vara början...

Kroppen är förvånansvärt lätt, inte alls som jag är van att bockar beter sig. En lite syrlig ton (en pH-sänkning pga fenolerna?) tar bort alla spår av sötsliskig fet maltighet och ger en riktigt hög drickbarhet. Nästa chock kommer i höjd med gomseglet där alla fenoler tycks kondensera och lägga sig som en fet film i munnen vilket plötsligt ger en kraftigare munkänsla.

Maltig, syrlig (nästan mjölksyra-aktig på samma sätt som en gueuze, fast utan inslagen av gammal fuktig källare, stall och blöta ekfat), sötma från restsocker och rökig med en torr finish som upplevs komma lika mycket från syra som från humle.

I sanning inte alls vad jag hade väntat mig, men en mycket angenäm överraskning. Den största av dem alla är den lätta rökigheten trots att den anges gå i Bambergstil. Till och med jämfört med Helsinge Rököl från Helsinge Ångbryggeri som i mitt tycke är en ljuv smekning mot Aecht Schlenkerla Rauchbier så framstår denna som lättare i röken.
5.