14 december

kommer

13 december

ölen provad med julhandeln stal all tid, info kommer

12 december

kommer

Konsten att leva på gamla meriter

Efter att ha drabbats av tidsoptimism i köket ("Att skala 25-30 vitlökar kan väl inte ta så lång tid") sätter jag mig så äntligen ner med den, synnerligen välförtjänta, elfte luckan efter att även ha skrivit ikapp de senaste dagarnas luckor (de har dock avnjutits på rätt dagar).

Ännu en klassiker står bakom luckan: Winter Lager från välkända Boston Beer Company.
Mörkbrun i färgen med ett benvitt skum som ligger kvar en stund. Doften får kämpa en aning för att komma ur glaset. Lättrostade maltsorter, lite vete, diffusa kryddor som flyter ihop. Det kan vara muskot, pomerans men inget av det känns som det jag hittar i glaset. Det är definitivt inte ingefära, kanel eller kardemumma. Humlen hålls kort utom i avslutningen.
3

Roligare än så blir det aldrig. Lite smak, men ingenting som riskerar att stöta bort den absoluta majoriteten av de som vågar prova en flaska. Tråkigt nog upplever jag att bryggeriet har slätat ut och mesat till en del av sina öl de senaste åren. Deras Octoberfest är en, och tyvärr är Winter Lager en annan. Den brukade vara rejält kryddad med pomerans och ligga på 6,5% istället för som dagens 5,6%. Jag menar inte att öl måste vara alkoholstark för att vara bra, det är gårdagens lucka ett talande exempel för, och även om gamla tiders Winter Lager kunde vara i kärvaste laget med pomeransen så känns det här än mer galet. I synnerhet eftersom man på flaskan påstår sig ha bryggt en smakrik öl som står sig bra mot julens rätter. Eftersom jag gillade humlen i deras Boston lager & ale senast jag provade dem så skulle jag lika väl kunna tänka mig en av dem till julbordet istället för den här, och då har man definitivt skjutit bredvid målet.

Det var sista gången ölen ingår i en kalender för min del, den har varit en ständig besvikelse genom åren, och de kör samma recept från år till år, till skillnad från Anchor vars alster inte alltid är så bra, men som varierar receptet varje år.

Åter till fornstora dagars prakt

Den tionde luckan dolde en klassiker i jultider: Christmas Ale 2009 från Anchor Brewing Company, deras 35:e i ordningen.
Som seden bjuder pryder ett nytt träd årets etikett och 2009 års träd är Cupressus macrocarpa, Monterey-cypress. Arten finns i vilt tillstånd endast i Monterey och Carmel i nordvästra Kalifornien.

Ölet har sin sedvanliga djupt rödbruna färg med ett beigefärgat seglivat skum.
Doften är ganska stor och bjuder på en komplex blandning av rostad malt, muskot, kaffe, cacao, vanilj, kola, lakrits och restsötma.

Den medelfylliga kroppen innehåller kaffe, cacao och vanilj utan humlesmaker som försöker tränga sig på. Däremot är avslutningen föredömligt torr.

En lång eftersmak med choklad, kola, kaffe och kryddor som blandas med torrheten.

5
Bravo! Efter att de senaste åren blivit allt mer besviken på de syrliga malttonerna och de ganska bleka, för att inte säga urvattnade kryddorna visar man återigen att man kan brygga öl i toppklass. Årets version är i mitt tycke den bästa sedan 2004. Väl avvägd balans mellan smakerna och en aning fylligare (högre restsötma som bär smakerna bättre?) än tidigare år gjorde susen. Nu hoppas jag bara att de håller stilen kommande år och att detta inte var n lyckträff som man får vänta fem år till på.

Det är roligt att synda

Idag bjuds det på intet mindre än Péché Mortel från Kanadensiska bryggeriet Dieu du Ciel som spottar ur sig bra öl till synes på löpande band. Trogna läsare minns den från kalendern 2008 då deras Solstice d'Hiver fanns med.

Deras vana trogen när det gäller minst sagt udda men slagkraftiga namn så betyder ölets namn "Dödssynd".

Kolsvart till färgen, endast en liten aning rött skymtar när glaset hålls tätt intil en stark spotlight. Ett kaffefärgat skum som ligger kvar i glaset extremt länge.

Doften är lika kraftig som färgen och bjuder på nymalet kaffe, mörk choklad, rostad malt, vinös sötma, en blygsam aning körsbär och en ack så svag ton av kaffesump i slutet.

Som väntat så har ölet en stor kropp. Sötma, rostad malt, massor av kaffe och mörk choklad. Bänd men aldrig frän & syrlig i smaken, utan alltjämt rund och mjuk. En väldigt torr humleavslutning med ett förvånansvärt litet inslag av metall med tanke på alkohol och sötma som ska motas i gring av humlen. En fruktig, lätt syrlig smak anas mitt i alltihop, inte riktigt körsbär men inte syrlighet från rostad malt heller. Värmande men aldrig eldig.

Långlivad eftersmak av kaffe och mörk choklad och den städse närvarande torrheten från humlen.
5+
De har lyckats igen. Smakrikt, fylligt, alkoholstarkt på 9,5% men väl avvägt och aldrig att det slår över i storhetsvansinne som en amerikansk triple extra super hopped double espresso double IPA.

Det har blivit dags för den åttonde luckan. Där döljer sig inget mindre än Einbeckers Winter bock.

Ur flaskan doftar den minst sagt skumt för att inte säga ljuvligt. Blåmögelost blandat med svettiga sockor (i en positiv bemärkelse!), skaldjur och saltstänkt hav. I glaset är den fortsatt kraftig men blygsammare och med mer förväntade toner som malt, sötma och alkohol.

Färgen är mörk bärnsten med en röd ton och ett benvitt skum som ligger kvar länge.

Stor kropp, söt, vinös, maltig, alkohol, värmande, humle med lite bitande metall som sedan lägger sig, rostad malt, kola, bränt socker. En närmast försiktig torrhet som aldrig blir metallisk, långlivad tillsammans med kolatoner och bränt socker.

Rik på smak och dofter, en riktig berg-och-dalbana, på gott och ont. Det samlade betyget blir en välcementerad 4:a.