Champagneöl och lagerrensning

Nyårsafton och sista luckan på kalendern.
Jag passade dessutom på att plocka upp lite godsaker från källaren så de får slinka med på ett hörn.

Först ut på arenan blev inget mindre (på alla sätt och vis) än Ch'ti Blonde.
Den något besvärliga utformningen med en lång smal hals på en magnumflaska krävde att jag plockade ut en hylla ur kylen, men vad gör man inte för att få en kall öl.

Ljust gyllene med ett vitt skum som påminner om vispad äggvita, extremt hållfast. Medelstor doft, svår att placera, källaraktig, påminner om Leffe Blond på storflaska
Medelfyllig, lättdrucken, maltig, kandisocker, smågodis.
Överraskande besk avslutning med ett litet bett av metall. Kort eftersmak, men jag tar gärna en klunk till för att råda bot på det.

Gissningsvis är den mycket fräschare & fruktigare i vanliga fall. Flaskan inhandlades i Köpenhamn sommaren 2005 och hade gått ut redan då, men till det facila priset av 1:- kunde jag inte motstå den
5-.


Flaska #2 blev en Liefman's Frambozen.
F*n vet hur de har fått på korken men den satt ganska snett itryckt. Hur som helst så var det inget som helst fel på tätheten.

Brunröd färg med lite jästgrumling och ett rosafärgat skum. med tanke på att ölen är bryggd med 12,5% hallonsaft så är det knappast förvånande, ej heller den kraftiga hallondoften med en lite syrlig ton.

Medelstor kropp, hallon, söt, påminner lite om hallonsaft men inte så att den blir sliskig, det finns tillräckligt med syra för att motverka det.
Syran utgör även all torrhet i slutet, humlen har förmodligen hållts väldigt låg i ölen.
5.





Nästa öl blev en ur det gamla gardet: Lindeman's Lambic 1996.
Skärpan blev i sämsta laget, men det var flaska 778 av 1042.

Mörkt gyllengul, disig. Väldigt låg kolsyrehalt, nästan inget skum alls bildas, det ligger bara som en tunn hinna på ytan, men det som finns ligger däremot kvar länge och väl.

Medelstor doft av källare, stall, syra och kandisocker.
En lätt kropp med massor av mjölksyra. Ingen humle någonstans, bara massor av syra som står för såväl smak som torrhet. Långlivad smak, men jag saknar komplexiteten hos en gueuze i form av källare, ekfat, stall och allt vad man brukar finna.
Här känns det bara en smula platt och tråkigt.

Trist men sant, ölen har (troligen) sina glansdagar bakom sig.
3+


Sist ut och konstigt nog alldeles i tid till tolvslaget blev ingenting mindre än Deus Brut des Flandres Cuvée Prestige 2006, som var den öl som fanns bakom dagens lucka i kalendern.

Klar, blekt gyllene med en obscent hög CO2-halt, korken behövde inte mycket motivation för att hoppa ur flaskan trots att den flyttades från kylen till frysen en timme innan den öppnades.
Vitt, ganska hållfast skum, på det hela taget var det ingen större skillnad mot att hälla upp skumpa annat än att skummet dröjde sig kvar längre.

En kraftig arom fylld av pomerans, kardemumma och andra mer ospecificerade julkryddor.
Stor kropp med massor av kolsyra som ger den en riktigt moussig munkänsla. Kryddig (kanel-kardemumma-amalgamering, pomerans), söt men inte från restsocker, citrusbeska, alkohol, eldig, metallisk men inte den sedvanliga typen från humle, mer som en kraftig citrusbeska.
En torr avslutning som kraftigt påminner om vitt vin/champagne.

Eftersmaken ligger kvar länge, främst i form av citrus och kryddor, men även lite vitt vin.
Fascinerande, udda, underlig.

Som av en händelse fanns det lite lambic kvar, och efter deusen så försvann all syra från den som genom ett trollslag, och smaken blev mer kandisocker och malt. Efter en stund när deusen blev varmare så försvann effekten och lambicsyran kom åter som ett skott på posten.

Jag är lite kluven i betygsfrågan. Det är definitivt en speciell, för att inte säga säregen, öl som tillverkas i liten upplaga, men dessa faktorer i sig är inga som helst grunder för ett bra betyg, bara ett högt pris.
Smaken är fullt drickbar och smakbrytningen som först fick mig att tänka i banorna mot engelsk apelsinmarmelad och kardemumma (om än inte á la Falcon Julmumma) var rätt häftig, i synnerhet i kombination med de senare vittvins-/champagnetonerna.

När ölen blev varmare var den dock inte lika häftig, citrusbeska tog överhanden, och tyvärr verkar det som om man bör vara fler än två att dela på en flaska, alternativt dricka den snabbare än vad vi gjorde.
På det hela taget känns det som en lite överskattad öl, även om den är bra
4-.

Fruktfyllt sällskap framför brasan

Näst sista luckan döljer Corsendonk Christmas Ale.

Kristallklar, åtminstone till en början, det finns jäst i flaskan enligt etiketten, men det syns knappt ens på slutet, bara som en lätt disighet. Skummet är ljusbeigt, krämigt och extremt hållfast. Hög CO2-halt.

Kraftig arom, man märker av den direkt när man häller upp ölen. Massor av frukt, persika, aprikos, päron. Maltig, söt, alkohol, lite mineraler i slutet.

Medelstor kropp, maltig, sötma från såväl alkohol som restsocker, värmande, lite eldig, torkad frukt (persika och aprikos), örtkryddig humle, te, kakor (påminner mig lite om någon variant av Maryland Cookies vars namn jag inte kan komma på just nu).

Häller man upp den mer försiktigt får man en kraftigt moussig munkänsla. Enligt TINSTAAFL tappar ölen en del av sina fruktaromer, men efter en stunds snurrande i glaset så återvänder de med full styrka.
Eftersmaken är full av fruktigheten och värmande alkoholtoner tillsammans med en riktigt kraftig humletorrhet vars beska aldrig blir metallisk.

5+ Underbart len och fruktig.

Ölet har problem med batchvariationer och ibland råkar man ut för flaskor som saknar all form av fruktighet. De doftar mest gammal blöt kartong och smakar ungefär lika upphetsande.
Vad det beror på vet jag inte exakt, men troligen handlar det om felförvaring och/eller andra skador under transporten snarare än problem på bryggeriet.
Kolla batchnumret på etiketten, gå tillbaka med ev. andra flaskor till Bolaget och begär pengarna tillbaka (glöm inte kvittot).

Slutligen vill jag önska alla läsare ett Gott Nytt År redan nu.
Morgondagen (det är inte ny dag förrän man har sovit) bjuder på DeuS och under kvällen kommer det avnjutas en del gott från källaren, och kanske jag skriver lite om den också.

Konsten att gå i dvala på upploppet.

Tre dagar kvar på kalendern och den goda fén (aka slumptalsgeneratorn i Excel) har välsignat mig med Hibernation Ale från Great Divide Brewing Company, samma bryggeri som producerar Yeti Imperial Stout.

Klar, nästintill förföriskt rubinröd, med ett ljust kaffefärgat, extremt hållfast skum.
Kraftig arom. Malt, söt, alkohol, gräsig humle, vinös, alkohol, lite lösningsmedel, bränt socker, lättrostad malt, hö. Komplex.

Stor kropp, söt, alkohol, lite eldig, lösningsmedel, peppar, hö, en antydan till torkad frukt.
Den avslutande beskan är, som vanligt för Great Divide, kraftig och metallisk. Den är dock inte alls så tungdräpande metallisk som 2006 års upplaga.
Måhända är jag en smula avtrubbad efter ölkalendern, måhända har det hänt något på vägen, kanske det är ett måndagsexemplar.

Hur som helst så har jag tio flaskor i källaren och det ska bli riktigt kul att se hur de utvecklas.
Nu märker Great Divide inte flaskorna med längre bäst-före-datum än nov. 2008, men jag kan definitivt tänka mig att ta en Hibernation eller två till kräftorna i höst och lite därimellan, samt slänga in en flaska i nästa års kalender.

Eftersmaken är det inget som helst fel på, den ligger som en bombmatta i munnen, riktigt länge.
Betyget blir 5-.

För 33:e året i rad

... släpper amerikanska Anchor Brewing Company sin julöl Anchor Christmas Ale.

Mörkt rödbrun färg med ett krämigt, fast skum som ligger kvar väldigt länge. Den medelstora doften består av mineraler, rostad malt, mörk choklad (som däremot upplevs mer söt än bitter), resötma, kola, havsliknande (sälta men ingen tång, ostronaktigt och en dragning åt fiskrens).

En medelstor kropp åt det lite lättare hållet.
Maltig, rostade toner, kryddor (kanel & lakrits), restsötma. En torr långlivad, nästan nog för att kalla den ihärdig, humleavslutning som aldrig blir metallisk.

Årets version känns blygsammare på kryddfronten än de senaste åren, men det är lik förbaskat en bra öl. Betyget blir 4.

För den som eventuellt är intresserad av trädet på etiketten (de byter varje år) som går under det latinska namnet Quercus Lobata (Kalifornisk Vitek) så finns det information här och här.

"Underlig" var ordet

Dagens öl är Underlig Jul från norska Nøgne Ø.

Mycket mörkt brun färg med en lätt röd ton, den ser nästan svart ut vid första anblicken. Första slatten är klar, men det finns rejält med jäst i botten på flaskan, men inte fullt så mycket som i den flaska jag provade 2005. Skummet är kaffefärgat och långlivat.

Medelstor doft med päron, lösningsmedel och mörk choklad. Första intrycket är att det är något konstigt med den, men jag kan inte sätta fingret på vad. Allt eftersom den värms upp i glaset så avtar (och till slut försvinner) lösningsmedlet och kanel dyker upp i smakbilden.

Medelfyllig, söt från restsötma/alkohol, hårdrostad malt och mörk choklad. MYCKET humle som kastar sig obarmhärtigt över smaklökarna, men inte som smakhumle utan som grundbeska. Väldigt torr avslutning, riktigt metallisk.

Mitt bestående intryck är att ölen är underlig (ingen falsk marknadsföring här inte). Jag har svårt att sätta fingret på vad det är om gör det, men en gissning är att kryddorna som tydligen ingår*, om de inte upplevs som separata smaker utan bara ligger delvis maskerade bakom t.ex. den mörka chokladen kan jag tänka mig att det stör sinnet en smula.

* Man har listat Maris Otter (vilket oftast betyder Pale Ale), Münchner-, karamell- och chokladmalt, Chinook- och Cascadehumle, 4 kryddor (ospecificerade) och engelsk alejäst samt Grimstadvatten.
Betyget blir blott en 2:a, den ingående innehållsdeklarationen till trots

Tomtetema

Dagens slumptalslucka avslöjade ingenting mindre, på alla sätt och vis, än Chouffe N'ICE, från Brasserie D'achouffe, en belgisk "tomteöl" på storflaska prydd med (surprise) tomtar på etiketten, 10% alkohol och kryddad med bl.a. timjan.

Brunaktig, lätt disig rubinröd färg med ett ljustbrunt fast skum. Hög CO2-halt.
En stor doft, maltig, citrus, kryddig (men inte igenkännbar som timjan annat än i första doftandet, och ofta efter att man läst på baksidesetiketten).

Kroppen är fyllig, maltig, söt, värmande av alkoholen men aldrig eldig, citrus. Det allra första intrycket är att den känns lite spretig och skulle kräva mer lagring, men detta försvinner som genom ett trollslag (alkoholen?) efter två eller tre smuttar.
Humleavrundningen är riktigt torr och tycks ligga kvar i evigheter. Mycket cirtustoner och humletorrhet i den långa eftersmaken.

I de allra sista slattarna känner jag lite ytterst lätta lösningsmedelstoner i ölen. Jag ser ingen markant skillnad i disigheten och flaskbottnen skvallrar inte om några större mängder jäst, men det skulle kunna vara jäst som ligger bakom.
Smakrik och trots allt mer drickbar än den allra första klunken antyder, även om den inte faller in i kategorin "hinkbar", men med tanke på alkoholhalten kanske det är ett gott tecken.

Betyget blir 4+, och jag tror bestämt jag skaffar ett par flaskor för framtida kalendrar. Bäst-före-datum är 9 augusti 2009, men till det facila priset av 50:-/flaska så är det inte mycket att orda om.
Jag är dessutom helt inne på Helenas linje att starta en stockholmsavdelning av Chouffe Fan Club som har regelbundna träffar i tomteutstyrsel. Inspirerande bilder finns här.

Att lagra eller inte lagra, det är frågan

Dagens lucka döljer en flaska Cuvée van de Keizer 2007 från Het Anker.

Klar, rödbrun färg med ett bisarrt hållfast beigefärgat skum. Gott om CO2 som kan bygga upp skummet, och den första slatten som hälls i glaset ger ordentligt med skum som ligger kvar mer än tio minuter och lämnar mycket brysselspets efter sig.

En kraftig arom fylld tilll brädden med lättrostad malt, sötma från såväl restsocker som alkohol, kryddor (muskot & kanel), blött filter och en anstrykning av lösningsmedel.
Komplex, det känns som om man skulle kunna hitta mycket mer om man bara gav sig tid.

Kroppen är fyllig, maltig med sötma från både restsocker och alkohol, lite sirapslik. Russin, kola, kryddig på ett sätt som inte riktigt är kanel, men det är den närmsta associationen jag kan komma på.
Alkoholen sätter efter en stund en tå eller två över gränsen till lösningsmedelslandet, men det blir aldrig vare sig kraftigt eller störande.

Mycket liten humlekaraktär. Avslutningen är till en början enbart söt, och den lilla torrhet som finns tar sin runda tid på sig att komma fram ur buskaget men tyvärr falnar den efter en kort stund.

Aromen kan inte med vett och vilje sägas vara annat än underbar och mycket av vad den lovar infrias i smaken, men tyvärr gör den ytterst låga beskan att jag efter ett tag (ca 1/2 pint) inte känner mycket mer än den härjande sötman som allt mer ger ölet en karaktär av tunn lönnsirap.
Det är inte så att de andra smakerna försvinner, men sötmans dominans ger mig nästan en lätt motvilja mot att ta en klunk till, nästan så att ölet känns en aning klistrigt i halsen.

Om jag jämför med andra årgångar av ölet så är denna i särklass den minst humlade jag råkat på. Förra året provade jag årgångarna 2001, 2002 och 2004 sida vid sida och allla av dem hade, trots lagringen, mer beska och torrhet än vad som fanns i årets version.
Måhända tuggar jästen i sig en smula restsocker och lättar upp lönnsirapstonerna en aning, men jag kan inte låta bli att fråga mig vad som kommer hända med den lilla humle som finns? Kommer den överleva lagringen eller försvinna helt?
Då ölet redan nu klockar in på 11% är nästa fråga hur mycket av det kvarvarande sockret jästen egentligen kommer förbruka.

En enastående smaskig doft till trots så kan jag inte sträcka mig längre än betyget 3+, och då känner jag mig en smula generös.


TILLÄGG, 26 dec:

Eftersom jag inte orkade pilla i mig hela flaskan, motsvarande en flaska vin, själv igår kväll så tog jag en chansning och satte en liten bit gladpack över flaskhalsen (ty korken var lögn i helvete att få i igen när den hade svällt upp) och ställde den fortfarande halvfulla flaskan i kylen igen.
Givetvis finns det mer lämpade förslutningar än gladpack & gummisnodd, men då jag under normala förutsättningar inte har problem med att tömma en ölfaska så har jag aldrig känt behovet av att införskaffa slika anordningar som samlar damm i kökslådorna.

Kolsyremässigt är allt väl, den är ingalunda avslagen, vare sig i upphällningen (som synes på bilden ovan t.h.) eller vid drickandet, men förfarandet är dock fortfarande slav under den gamla TINSTAAFL-regeln* och den insläppta luften har redan satt sina spår.

Det märks med en gång på doften. De tidigare kryddorna har försvunnit och maltsötman har antagit en kraftig ton av lönnsirap, som jag förut inte associerade till i doften (däremot i smaken, se ovan). Smaken känns nu nästan enbart sötsliskig, men förvånansvärt nog har en ökad humletorrhet smugit sig in i ölet vilket gör eftersmaken angenämare.
Då sliskigheten kvarstår kan jag inte ändra betyget, att misshandla ett öl har aldrig gagnat någon, men förändringen är ändå kul på så vis att den blev mycket mer markerad än jag trodde den skulle bli.

Är detta månne vad ölen utvecklas till efter lagring?
Troligen inte, eftersom det där handlar om en reaktion mellan vad som finns i flaskan, och inte minst under inverkan av jäst om sådan finns, och det verkar finnas i små mängder. Även om det inte ligger kvar något på flaskbotten så ser ölen lite svagt disig ut mot slutet.
Här har det dock varit fråga om en ren oxidation (syreskada) på ölet. Att spara ölet ytterligare 18 timmar i kylen hade nog inte varit att rekommendera. De läsare som känner sig hugade att experimentera får gärna höra av sig med ev. resultat.

* There Is No Such Thing As A Free Lunch